SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GLÄNTA glän3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(glinta 1906. glänta 1799 osv.)
Etymologi
[till GLÄNTA, v.1; jfr nor. dial. gletta, f.]
1) (föga br.) ljusstrimma; äv. bildl. Wulf Köppen 2: 471 (1799; bildl.). I nordväst syntes liksom en svagt orangefärgad glänta efter den döende dagen. Månsson Rättf. 2: 425 (1916).
2) öppning (mellan skymmande l. stängande föremål); springa. Skyarna .. lämna en öppen glänta, genom hvilken månen kan titta fram. Aminoff StPtb. 569 (1909). En plankstump, som kunde plockas ur en armstjock glänta i ena hörnet (av kojan), kallades fönster. Koch Timmerd. 70 (1913). — särsk.
a) (större l. mindre) öppning mellan träden i en skog o. d.; jfr GLAD, sbst. Törneros Brev 1: 99 (1824; uppl. 1925). Då syntes plötsligt trupper i gläntan mellan de båda skogspartier, som nästan sluta ihop vid Uettingen. Nordensvan Mainfältt. 202 (1894). Tätskogen hade aflösts af dungar, gläntorna vuxit till gärden. Öberg Makt. 1: 4 (1906). — jfr SKOGS-GLÄNTA.
b) (föga br.) om den öppning som uppstår, då en dörr l. ett fönster o. d. ställes på glänt. Hallström GHist. 146 (1895). Olyckan klappar på dörren .. och vågar man öppna en glänta, strax smyger hon in. KalSvFolkskV 1904, s. 74. Är .. någon tilltagsen nog att göra en liten glänta på fönstret, uteblifva aldrig röster .. emot det ödesdigra ”draget”. Tenow Solidar 2: 13 (1906).
Spoiler title
Spoiler content