SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GNARR, sbst.1, l. GNARRER, m.
Etymologi
[vbalsbst. till GNARRA]
(†) person som plägar knota l. knorra, knarrig person. Lind 1: 1031 (1749). Därs. 1163.
Spoiler title
Spoiler content