SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GNALL, n.
Etymologi
[eg. vbalsbst. (avljudande) till GNÄLLA]
(†)
1) i fråga om människor: klagolåt, jämmer, ”gnäll” (se d. o. 1 o. 2), lamentationer. GR 22: 288 (1551). Eder drager vell mijnness, dannemen, hvilkitt stortt gnall i fiordt allestädz her udi landett opå färde var um spannemåll. Därs. 23: 47 (1552). Gråt och gnall. PolitVis. 351 (1650).
2) i fråga om svin: gäll grymtning. Schroderus Lex. 25 (1637).
3) i fråga om ngt livlöst: brak, dån, knall; jfr GNÄLL 3. Vppå itt gammalt Skep .. läto the gå någre Feldtstycker löse, aff hwilket Gnall Skepet brast. Schroderus Os. III. 2: 257 (1635). I lufftens wijda Widd, hörs Wädren häfftigt bruusa; / Medh hisli Storm och Gnall afkläda Floræ Skrudh. Achrelius Jos. D 1 a (1692).
Spoiler title
Spoiler content