SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GNISSEL gnis4el, n.; best. gnisslet.
Etymologi
[vbalsbst. till GNISSLA]
motsv. GNISSLA 1: gnisslande; äv. bildl., stundom: svårigheter, ”friktion”. Pumpar under däck med långsamt gnissel röras. Wallenberg Gal. 39 (1771; uppl. 1921). Så tågade man opp till professorns, under fiolens gnissel. Strindberg Hems. 146 (1887); jfr GNISSLA 1 c. Kornsparven .. låter höra sitt gnissel. Rosenius SvFågl. 1: 374 (1920). Under tiden arbetade det klara förståndet jämnt och utan gnissel. Bergman Farmor 86 (1921); jfr GNISSLA 1 d. — särsk. (mindre br.) bildl. om uttryck för förbittring, harm l. missnöje: ”missljud”, ”skrik”; jfr GNISSLA 1 a. Han, som visste vilka omstörtningar den (dvs. planen) skulle medföra, vilket gnissel och gny den skulle väcka (osv.). Lagerlöf Top. 232 (1920). Gnissel över de dyra skatterna. Östergren (1925).
Spoiler title
Spoiler content