publicerad: 1929
GNISSLA gnis3la2, v. -ade. vbalsbst. -AN (numera bl. tillf. utom i ssgn TANDA-GNISSLAN, Linc. (1640), Hansson NVis. 41 (1907)), -ANDE, -ING (mindre br., Weste (1807), Knöppel SvRidd. 93 (1912)); jfr GNISSEL.
Ordformer
(gnijdz- 1541. gnijs- 1541—1652. gnis- 1560—1873. gniss- (gnisz-) 1526 osv. gnitz- 1561)
Etymologi
[fsv. gni(i)zla (gnisla) (fsv. gnistlan, gnisslande), motsv. d. gnisle; avledn. av stammen i GNISTRA, v.2]
1) giva från sig l. frambringa ett skarpt o. skärande ljud; i sht i fråga om det ljud som uppkommer, då tvenne hårda (o. torra) ytor med starkt tryck gnida mot varandra; stundom: knarra, ”skrika” o. d.; stundom mer l. mindre med tanke på den rörelse som ger upphov till ljudet; stundom (i sht i a) med obj.; ofta opers.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk. om läte l. ljud: gäll o. skärande. De osmorda hjulen gnisslade fruktansvärdt. Gnisslande satte sig vagnen i rörelse. Det var fasligt vad dörren gnisslar. Roddarna hällde vatten på årorna, för att de icke skulle gnissla. Det var så kallt att det gnisslade under medarna. Flöjeln gnisslar. Am. 2: 13 (Bib. 1541). Warnmark Epigr. H 4 b (1688). Pumparne gnislade oss sömnen ur ögonen hela den natten. Wallenberg Gal. 45 (1771; uppl. 1921). Det genomträngande gnisslande läte, hvilket .. (syrsan) låter höra om nätterna. Sundevall Zool. 102 (1835). I detsamma (som Göran talade) gnisslade den lilla dörren på sina .. hakar. Almqvist TreFr. 2: 31 (1842). (De) gingo upp för en svigtande och gnisslande trätrappa. Strindberg RödaR 210 (1879) Det gnisslar af årtag. Gellerstedt GVis. 139 (1900). Stöfvarna gnisslade .. med sitt koppel. Hedenstierna Svenssons 167 (1903). — särsk.
a) skära tänder (i allm. av harm l. förbittring l. förtvivlan l. vid epileptiska anfall o. d.); tidigast i det fullständigare uttr. gnissla med tänderna, äv. gnissla tänder(na), förr äv. (med) sina tänder, sedermera ofta elliptiskt för nämnda uttr. o. då vanl. bildl. för att angiva hög grad av vrede l. harm o. d., stundom: i vrede o. d. yttra (ngt). Han .. gniszlar medh sina tender, och förtwinar (dvs. faller i vanmakt). Mark. 9: 18 (NT 1526). De gnislade tänderne af vrede. Celsius G1 1: 113 (1746). (De) gnisslade af vrede. Almqvist Parj. 41 (1817). De satans flugorna äta upp mej! — gnisslade fången. Blanche Våln. 233 (1847). Då man hör Goschen gnissla sina hånfulla anmärkningar öfver Gladstones heterogena majoritet. Steffen ModEngl. 267 (1893). (Dromedaren) gnisslade tänderna och tuggade fradga. Hedin Asien 1: 369 (1903). August gnisslade invärtes, men lade band på sig. Engström Glasög. 30 (1911).
b) (†) om tänder: sammanbitas o. gnidas mot varandra, så att ett gnisslande ljud uppstår. Syr. 30: 10 (Bib. 1541). Din oro märkes grant då dina tänder gnisla. Livin Kyrk. 143 (1781). Thomander Pred. 1: 110 (1849).
c) i fråga om (spelning på) musikinstrument (i sht stråkinstrument): frambringa l. giva från sig gälla, skärande ljud, spela dåligt; ngn gg med obj. betecknande musikstycke. Lundberg Paulson Erasmus 31 (1728). Under det aptitssupen gjorde sin rund kring laget, gnisslade violerna. Lovén Folkl. 153 (1847). Hvi kan du (dvs. Lakon) ej vidare nöjas / med att gnissla i Korydons lag på en pipa af halmstrå? Lagerlöf Theokr. 29 (1884). (En söndrig grammofon) gnisslade .. någonting, som antagligen skulle föreställa Yankee Doodle. Janson CostaN 1: 64 (1910).
d) mer l. mindre bildl.; jfr a. De tunga spåren af tidens gnisslande hjul. Wallin 1Pred. 3: 168 (c. 1830). — särsk. i fråga om svårigheter l. slitningar l. misshälligheter vid arbetet inom ett ämbetsvärk, en organisation o. d. l. vid utförandet av ngt. Förvaltningsapparaten (har) ständigt gnisslat illa i alla fogar bland dessa landsändar (dvs. Norrland). Högberg Vred. 1: 100 (1906). Försening är på expeditionen ett okändt begrepp. Allt går i säkra gängor utan att gnissla eller gå varmt. TurÅ 1914, s. 332.
e) i överförd anv. i fråga om den obehagliga förnimmelse som framkallas av ett gnisslande ljud l. i fråga om förnimmelse liknande denna: skära; i sht i opers. uttr. (Det) gnislar i öronen. Linné Diet. 1: 60 (c. 1750). Det gnisslade i huvudet på honom, och utefter ryggen gingo våldsamma ilningar. Lindwall Jakt 71 (1916).
2) om levande varelse: tjuta, gnälla, skria, grymta gällt o. d.
a) om djur; numera nästan bl. (i vissa trakter) om hund, stundom om räv: tjuta, gnälla; förr äv. om svin, kattunge m. fl.: grymta gällt, pipa o. d. Räffwen .. gnijslar, och kan aldrigh tämias. Schroderus Comenius 203 (1639; t. belfert). Små gnisslande kattungar. BtFinlH 2: 257 (1666). Der gnislar ett Vild-Svin. Mörk Ad. 1: 45 (1742). (Hyndan) gnisslade som hon brukade, när hon tiggde någon. Berg Krig. 113 (1915).
b) (†) om person: gnälla, knota, jämra sig. Mången af Rijksens Råd tager i Landet till 30, 40, ja 60 och mehra hästar när han reeser. .. Och så göra andra flere, Så att Almogen gnijsslar och gnyr där vnder. HSH 35: 146 (1635). Man hörde dem (dvs. de dömda konungarna) gnissla uti detta tiocka Mörker. Ehrenadler Tel. 754 (1723; fr. orig.: gémir).
Särsk. förb. (till 1): GNISSLA FRAM10 4. (tillf.)
1) gnisslande fara fram över (ngt). Nu gnisslade gåspennorna fram öfver kalfskinnen. Strindberg SvÖ 1: 315 (1882).
2) gnisslande frambringa l. spela (ngt); jfr GNISSLA 1 c. Fiolen gnisslade fram Saylors Boys dance. Lindwall Jakt 75 (1916).
Avledn.: GNISSLIG, adj. (föga br.) till 1: gnisslande. Leopold (SVS) II. 1: 101 (1778). Tamm AvlÄndAdj. 34 (1899).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content