GNISSEL gnis4el, n.; best. gnisslet.
motsv. GNISSLA 1: gnisslande; äv. bildl., stundom: svårigheter, ”friktion”. Pumpar under däck med långsamt gnissel röras. Wallenberg Gal. 39 (1771; uppl. 1921). Så tågade man opp till professorns, under fiolens gnissel. Strindberg Hems. 146 (1887); jfr GNISSLA 1 c. Kornsparven .. låter höra sitt gnissel. Rosenius SvFågl. 1: 374 (1920). Under tiden arbetade det klara förståndet jämnt och utan gnissel. Bergman Farmor 86 (1921); jfr GNISSLA 1 d. — särsk. (mindre br.) bildl. om uttryck för förbittring, harm l. missnöje: ”missljud”, ”skrik”; jfr GNISSLA 1 a. Han, som visste vilka omstörtningar den (dvs. planen) skulle medföra, vilket gnissel och gny den skulle väcka (osv.). Lagerlöf Top. 232 (1920). Gnissel över de dyra skatterna. Östergren (1925).
SAOB
