SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GNUBBA gnub3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. gnubba, gno, gnugga, ”skubba” sig, motsv. d. gnubbe (i bet. 1 o. 2), nor. gnubba, ”slita”, ”träla”, fris. gnubben; jfr GNABBAS, ävensom nt. gnobbern, puffa l. knuffa ngn i sidan, samt (med i dylika ord vanl. konsonantväxling) sv. dial. (Skåne) knoppas (i bet. 2)]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) gnugga, gnida. Sedan frotterar eller gnubbar man det (dvs. tyget) väl. SP 1779, s. 588.
2) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om djur: skava med framtänderna på ett ställe av kroppen (för att stilla klåda); anträffat bl. i pass. med reciprok bet. AB 1896, nr 78 B, s. 2.
3) (†) ss. vbalsbst. -ande, konkretare: snubbor, ovett. För det (de) skolat .. öfverfarit Magnus med skiälsord och gnubbande. VRP 14/2 1739.
Ssg: GNUBBER-SJUKA. [jfr d. gnubbesyge] (†) till 2, i fråga om får: ryggmärgsvattusot (yttrande sig ss. hudklåda, som vållar att fåret klår sig gm att skava med framtänderna). SFS 1863, nr 32, s. 15.
Spoiler title