publicerad: 1924
FIOL fiω4l, sbst.1, äv. (numera föga br.) VIOL viω4l, i bet. 1 o. 3 r. l. m., i bet. 2 m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(fiol c. 1620 osv. fijo(h)l c. 1650—1696. vio(h)l 1670—1889)
1) ett slags musikinstrument spelat med stråke o. bestående av en på ett särskilt sätt konstruerad (på midten insvängd) tom (o. kupig) låda samt ett antal däröver spända strängar, i sin fullt utbildade form utvidgat med ett ss. handtag tjänande skaft varå strängarna spännas medelst stämskruvar; särsk. om den minsta typen av dylika instrument, violin; jfr FIDLA. Spela (på) fiol. Fila l. gnida (på) sin fiol. Stämma fiolen. Sätta fiolen till hakan. En sprucken fiol. Soloparti för fiol. Visb. 1: 325 (c. 1620). Sorgligt jag stämmer / Qvinten på min fiol. Bellman 3: 204 (1790). Jag vet att det fins fyra slags fioler: Violin, Viola, Violoncell och Kontrabas. Almqvist DrJ 267 (1834). jfr: Hon går på konservatoriet, i fiol (dvs. fiolspelning), är så snäll och flitig. Bergman Dröm. 16 (1904). — jfr ALT-, BAS-, STOCK-, TENOR-, TRÄSKO-FIOL m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. stryka fiol, spela fiol; stryka en god fiol, vara skicklig i fiolspelning. Iagh kan siunga, slå uppå harpa, stryka fiol. Peringskiöld Vilk. 202 (1715). (Sv.) Han stryker en god fiol, (t.) er streicht eine gute Geige. Lind (1749).
b) övergående i bet.: violinstämma; i uttr. första, andra fiol (jfr 2); särsk. i förb. med verbet spela; ofta bildl. (jfr c), för uttryckande av att ngn intager en ledande resp. en underordnad ställning. Första fiolen spelar Frun i huset. Hon har styckets hufvudmelodi. JournLTh. 1812, nr 212, s. 1. Pappa .. nöjde sig .. med att spela andra fiolen i huset. Hedenstierna Svenssons 4 (1903).
c) mer l. mindre bildl. (jfr under b). Vindarne spela egna fioler till deras vilda slängpolska. Bremer Nina 295 (1835). Kanske spelar tjädern redan; / .. Tidigt stämmer han fiolen. Sätherberg Dikt. 1: 86 (1862). — jfr ÄKTENSKAPS-FIOL. — särsk.
α) (numera föga br.) i uttr. spela en dålig, ynklig fiol o. d., göra en slät figur. Han spelade hvad man kallar ”en ynklig fiol”. Bremer FamH 2: 129 (1831). Kindblad (1870).
β) [efter fr. payer, donner les violons] (vard.) i uttr. (få) betala l. bestå l. släppa till fiolerna, (få) bestrida omkostnaderna (i sht för ngt som eg. skulle betalas av flera l. andra l. ngn annan); äv. allmännare, för uttryckande av att det besvär l. obehag l. straff osv. som är förbundet med ngt faller på en bestämd person l. grupp av personer. (Det är) de stackars männerne som betala fiolerna. Gustaf III 3: 33 (1783). Musikanterna, den arbetande klassen, som får släppa till ”fiolerna” inom glädjens rike. Rydberg Frib. 28 (1857). Lidforss DQ 2: 768 (1892). jfr: Ska' vi betala fiolerna, så vill vi också dansa. SvOrdspråksb. 78 (1865).
2) i uttr. första, andra fiol (jfr 1 b), person som spelar första resp. andra violin. (Orkesterns) förste fiol, slottspastor Wadell, skolans förträfflige sånglärare. Rydberg Varia 267 (1890, 1894). Vigseln (hölls) i all tysthet och enkelhet med endast ett par första fioler som vittnen. Ramsay Barnaår 4: 114 (1905).
3) oeg., om ngt som liknar en fiol.
a) (bygdemålsfärgat) skämtsam benämning på torkat fårlår (varav man skär skivor, medan man håller det mot bröstet). VL 1897, nr 231, s. 2. Karlfeldt FridLustg. 33 (1901). — jfr FÅR-FIOL.
b) [jfr t. violine i motsv. anv.] (†) sjöt. om var särskild av de för fasthållande av fockstaget avsedda två klamparna (”backarna”) i ändan av bogsprötet. Röding SD (1798). Dalin (1851).
c) spelt. i biljardspel förekommande redskap bestående av en i ena ändan av en lång käpp sittande klots försedd med urholkningar samt använd ss. stöd för kön, om bollen ligger långt borta. Lindskog Spelb. 311 (1847). 2NF 3: 380 (1904).
Ssgr (till 1): A: FIOL-AMUR. (viol) (†) ett slags fiol (”viole d'amour”) som utom sju egentliga strängar hade sju resonanssträngar av metall vilka gåvo instrumentet en behaglig, vek klang. En vacker music af en chor à 4 lutor, en viol amour ok bassviol. Rudbeck Bref 373 (1699). —
-BAS, r. l. m. bassträng på l. till fiol. BoupptVäxiö 1812. Vi .. pilkade fisk med våra hemmagjorda grejor, krokar fastsurrade utefter en fiolbas och en blytyngd i linan. Engström Lif 26 (1907). —
(jfr 3) -BLOCK. sjöt. block med två olika stora skivor i samma plan (till utseendet ngt erinrande om en fiol). Röding SD (1798). Ekelöf Ordl. (1898). —
-FORM, pl. -er. —
-FORMIG. —
-GNÄLL. (vard.) dåligt (gnällande) fiolspel. Fiolgnäll .. / Jag hatat all min lefnad lång. Rydberg Faust 30 (1876). Man hör sång och fiolgnäll öfverallt. Ahrenberg Män. 5: 54 (1910). —
-HALS. om den i en snäckformig avrundning slutande, skaftliknande delen av en fiol. Heinrich (1814). —
-HARTS. harts (kolofonium) som användes att hartsa fiolstråkar med; stråkharts; violinharts. Deleen Meidinger 271 (1825). —
-KROPP. mus. den del av fiolen som tjänar ss. resonansrum o. över vilken strängarna äro spända. Hedlund Fiolsp. 62 (1899). —
-SADEL. mus. strax framför fiolhalsens snäckformiga avslutning befintlig tvärlist varpå strängarna vila. Klint (1906). —
-SKRUV. mus. om var särskild av de på fiolhalsen befintliga skruvar vid vilka strängarna fästas o. med vilka dessas spänning regleras. Weste (1807). —
-SKRÄLLE. (vard.) om dålig fiol. Ett fiolskrälle med två strängar .. hängde öfver den ena pojkens arm. Almqvist TreFr. 3: 12 (1843). —
-SPELARE. Lind (1738). Han var hela traktens förnämste fiolspelare. Gellerstedt i 3SAH 16: 19 (1901). —
-STALL. mus. benämning på den nära stränghållaren fästa upprättstående träskiva över vilken en fiols strängar spännas. Lind (1749). —
-STRÄNG, r. l. m. (fiole- (v-) 1719—1762) TaxaStSiöt. 1719, s. E 1 a. —
-STÄMMA. musikstämma utförd av fiol(er); grupp av personer som i en orkester spela en dylik stämma; musik satt för en dylik stämma. ÖoL (1852). —
-VIRTUOS, m.||ig.
B (†): FIOLE-GNY, -STRÅKE, -STRÄNG, se A.
Avledn.: FIOLIST, äv. VIOLIST, m.||ig. fiolspelare; violinist. 2Saml. 10: 12 (c. 1650). En orkester där besättningen huvudsakligast skulle utgöras av fiolister. Hembygden 1910, s. 31.
Spoiler title
Spoiler content