GNÖLA gnø3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. gnöla, gnaula, gnola, gnälla, småböla, jämra sig smått, knota, tigga om ngt, nor. gnaula, jämra sig, knorra; i avljudsförhållande till GNOLA]
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gnälla, böla (smått); äv. i fråga om frambringande av gälla, mer l. mindre missljudande toner på pipa o. d.; äv. opers.; jfr GNOLA 1 b. Du Weet och huru Du mig plä förtreta för: / Som då när Strängen språng på Bröllopet i Haga; / och du på Pijpan din än Gnölade för dör. Dahlstierna (SVS) 124 (1697). Så drar man, tör hända / En kista med gnölande pipor förbi. Wallenberg StrAnm. 30 (1771). Kalfven gnölade och (kon) Grimla råmade. Bondeson MVK 59 (1894, 1903). Det skrapade av kvastar och gnölade av bockhorn. Väring Frost. 272 (1926).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (av smärta l. missnöje l. för att få ngt) jämra sig l. gnälla; äv. i överförd anv.: knota, klaga; jfr GNY, v. 2. Fars ryggvärk, som var rent eländig, så gubben gnölade natt och dag. Wranér 3: 89 (c. 1900). (Flickan orkade) ej få någon riktig fart på den (dvs. gungan), och den gamla gnölade därför missnöjt. Väring Frost. 123 (1926).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) enträget be l. tigga om ngt; ”tjata”, kälta. SvTyHlex. (1851; med hänv. till kälta). (Att) se de tiggande ögonen och höra de gnölande rösterna. Nodermann Profår. 10 (1902). Hvar dag grälade och gnölade han öfver att (osv.). Wranér Arb. 12 (1905). Där står då P. å gnölar, till dess man skriver ut lappen åt honom. Östergren (1925).
SAOB
