SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GODKÄNNA 3d~ɟän2a, v. -er, -kände, -känt, -känd. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Strinnholm Hist. 4: 427 (1852)), -ING (i ssgn GODKÄNNINGS-MÄRKE), -KÄNSLAN (†, Girs Edelh. B 4 a (1627)); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(god- c. 1550 osv. gode- 1716. godt- 1635 (: gottkändt, p. pf. n.)1765)
Etymologi
[jfr nor. godkjenna, ävensom (det från sv. lånade) d. godkende; till GOD 14 d]
anse l. förklara för riktig l. giltig l. lämplig, taga för god, godtaga, gilla, approbera. Ha, få, vinna ngns godkännande. GlTer. 8 (c. 1550). (På kartan) afmätes Rågångar, Rör och skiljemärken omkring ägorne, med skilnad, hvilka äro godkände eller tvistige. PH 5: 3377 (1752). Gustaf ville ej godkänna ursäkten. Fryxell Ber. 3: 171 (1828). De avgivna valsedlarna skola .. inläggas, de godkända och de underkända var för sig, under försegling. SFS 1920, s. 2351. En stämpel, vilken skulle inbrännas å samtliga godkända tillverkningar. SvRokoko 17 (1924). — särsk.
a) om myndighet(sperson), beslutande församling o. d.: efter vederbörlig prövning antaga (ngn till ngt l. ngt för visst ändamål o. d.); auktorisera; sanktionera; i fråga om fördrag o. d.: ratificera, stadfästa. Sedan byggnadsnämnden godkänt ritningarna. Under förutsättning av bolagsstämmans godkännande har styrelsen beslutat att (osv.). Girs Edelh. G 2 b (1627). Samma Resolution (om stadsprivilegier blev) af R. o. A. gillad ock godkiänd. 2RARP 4: 460 (1727). Til Riksdagsman må ej i något Stånd godkännas en person, som icke upphunnit 25 års ålder. RO 1810, § 18. Riksdagens godkännande af traktaten. De Geer Minn. 2: 30 (1892).
b) (i fackspr., i sht jur.) med avs. på ekonomisk bestämmelse l. uppgörelse, fordran o. d.: godtaga, erkänna; särsk. med avs. på växel, skuldsedel, räkning o. d.: förse med skriftligt erkännande, acceptera. Godkänna ett arvskifte, testamente. Uppvisa en växel till godkännande. Teckna sitt godkännande på (en räkning, en växel osv.). Skuldebref eller annan fordran, som godkänd, eller lagliga faststäld är. HB 17: 10 (Lag 1734). Smedman Kont. 5: 48 (1872).
c) i fråga om examen l. prövning (för erhållande av viss kompetens o. d.): förklara (prövningen) tillfredsställande genomgången resp. (ngn) inneha de fordrade kunskaperna l. färdigheterna osv. Efter godkända prov. Avlägga godkänd examen. Godkänna ngn (bliva godkänd) i examen, i l. vid prövningen. The (prästkandidater), som godhkende eller gillade blifwa til at ordineras. KOF II. 1: 288 (1659). Två (abiturienter) godkändes af censorerna. PedT 1874, s. 158. Godkänd sjöman, minör. Konow (1887). — särsk. i p. pf., i vissa betygsgrader i fråga om insikter o. färdigheter (förr äv. flit). Godkänd, icke utan beröm godkänd (l. med nöje godkänd), med beröm godkänd (numera vanliga betygsgrader). Skolordn. 1817, Bil. Litt. B, s. 89. Af de manliga studenterna .. kom ingen (i mogenhetsbetyg) högre än till ”godkänd”. Cederschiöld Banbr. 8 (1913).
d) (numera mindre br.) övergående i bet.: erkänna l. medgiva (riktigheten l. existensen av ngt o. d.). Forskaren (kräver) .. för odödlighet och en Gud, så godkände grunder, som möjligen kunna gifvas. Fremling KantGrund. Föret. 1 (1798). Godkänna riktigheten av ngt. Östergren (1925).
e) i p. pf. ss. adj., om litteraturalster o. d., förr äv. om författare: allmänt erkänd, auktoritativ; förr äv. allmännare om person: erkänt duglig, framstående. En godkjänd eller trovärdig autor. Lind 1: 391 (1749). (Den skadade) lät kalla till sig en godkänd Badare ifrån en i granskapet belägen liten Stad. Weise 2: 88 (1771). Prokopios .. följde .. i sin stil de godkända antika mönstren. Sylwan (o. Bing) 1: 16 (1910).
Ssgr: A: (c slutet) GODKÄNDS-KURS. i sht pedag. kurs vars inlärande kräves för betyget ”godkänd”. HLarsson hos Nilsson Platon Faid. Föret. (1903).
B: (a) GODKÄNNINGS-MÄRKE. (i fackspr.) särsk. i fråga om premiering av avelsdjur. SFS 1891, nr 67, s. 4. Därs. 1925, s. 906.
Avledn.: GODKÄNNARE, m.||ig. särsk. (i fackspr., i sht jur.) till b, i fråga om växel l. räkning o. d.: acceptant. PH 4: 2526 (1748). FFS 1901, nr 34, s. 5.
GODKÄNNBAR, adj. som kan godkännas; antagbar, godtagbar, acceptabel. NF 14: 1084 (1890).
GODKÄNNELIG l. -KÄNNLIG, adj. (-elig 18491889. -lig 18111838) (numera knappast br.) godkännbar, antagbar, acceptabel. AGSilverstolpe Bokst. 80 (1811). Björkman (1889).
Spoiler title
Spoiler content