SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GODE 3de2, m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er CGEstlander (1902) hos Runeberg 8: 427 (normaluppl.)).
Etymologi
[av isl. goði, avledn. till goð, (hednisk) gud; jfr got. gudja, präst]
(i fråga om förhållandena på Island under fristatstiden) urspr.: tämpelföreståndare o. offerpräst; hövding som i sin hand förenade den judiciella, politiska o. administrativa (i hednisk tid äv. den religiösa) myndigheten över de till honom anslutna tingmännen; stundom i utvidgad anv. i fråga om förh. i de övriga nordiska länderna under hednatiden. Dalin Hist. 1: 181 (1747). Den ende öfverhetsperson, som fans på Island under den äldsta tiden, .. var goden. Hildebrand Isl. 71 (1867). SvFolkH I. 1: 265 (1914). — jfr HOV-, OFFER-GODE m. fl.
Ssgr (i fråga om förhållandena på Island under fristatstiden): A: GOD-ORD. [av isl. goðorð] benämning på godens ämbete o. på sammanfattningen av de personer (den tingsmenighet) över vilka han utövade sin myndighet. Dalin Hist. 1: 181 (1747). Bååth Grette 12 (1901). Ssgr:
godords-man.
1) (†) gode. Strinnholm Hist. 1: 506 (1834). Schulthess (1885).
2) person som tillhör ngns godord. Hildebrand Isl. 279 (1883).
-ting. ting som hölls med medlemmarna av ett enskilt godord. Strinnholm Hist. 1: 506 (1834).
B: GODE-DÖME. jfr GOD-ORD. 2NF 19: 915 (1913).
-TING. godordsting. Hildebrand Isl. 82 (1867).
-ÄMBETE~020 l. ~200. Hildebrand Isl. 279 (1883).
Spoiler title
Spoiler content