[jfr t. Golgatha, eng., fr. o. kyrkolat. Golgotha, gr. Γολγοϑά; ytterst av aram. gulgalþā, motsv. hebr. gulgōleþ, huvudskalle; jfr KALVARIE-BÄRG,ävensom Hjelmqvist BibGeogrN 87 ff.(1904)]
namn på den avrättningsplats där Jesus korsfästes; särsk. (i religiös l. vitter stil) bildl., om avrättningsplats l. begravningsplats l. om ödsligt, kalt ställe som liknas vid Golgata; om lidandesplats l. plats där försoningslidande äger rum, äv. antagande bet.: lidande, martyrium (med syftning på Jesus o. hans försoningsdöd l. i allmännare anv.). Werlden är för Menniskior ett Golgatha, ther the Döde sina Döda begrafwa. Lacander Gyllenstierna 5(1706). (Begravnings-)Platsen utgöres af en kal backe, ett verkligt Golgata, en hufvudskalle-plats. Pontin Lydia 61(1847). Ett land (dvs. Grekland), / Som fred och maktens gunst ifrån sig kastar, / Som väljer Golgata och hänfördt hastar / Att slita en marterad dotters (dvs. Kretas) band. Quiding Natt 37(1899).
Ssgr: GOLGATA-VANDRARE. (föga br.) om Jesus; äv. bildl., om person som är på väg till en plats där ngt sorgligt förestår. I vägkanterna blommade primula och helleborus. Men detta fästade icke golgathavandrarnes uppmärksamhet. Strindberg Utop. 238(1885; om personer som gå till ett hospital för att träffa en närstående). —
-VÄG. (mindre br.) bildl.: lidandesväg. De (hade) sida vid sida vandrat krigets långa golgataväg. Janson Abr. 318(1901). Nyström NKina 2: 86(1914).
