GRAFO- graf1ω- l. gra1fω-, äv. -o- l. -å-.
Etymologi
[jfr d. grafo-, t., eng. o. fr. grapho-; till stammen i gr. γράφειν (se -GRAFERA)]
i ssgr betecknande ngt som har avs. på l. framställes gm skrivande o. d.; grafisk (se d. o. 1, 2).
Ssgr: GRAFO-FON. [jfr eng. graphophone] (numera knappast br.) eg.: ”ljudskrivare”; ett slags fonograf. 2UB 3: 543 (1897). 2NF (1908). —
-LOGI. [benämningen (i bet. a) först använd år 1868 av den fr. abbén Michon] (i fackspr.)
a) konsten att av en persons handstil sluta sig till hans karaktär. OoB 1899, s. 337.
b) (mindre br.) konsten att gm jämförelse av olika skriftprov utröna vem som skrivit ett visst skriftprov, skriftexpertis; ngn gg (skämts.) allmännare: tydning av skrift. SDS 1905, nr 6, s. 2. BonnierKL (1924). —
-STATIK. fys. läran om lösning av statiska problem gm grafisk konstruktion; grafisk (se d. o. 2) statik. TT 1882, s. 105.
