SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRAVAMEN grava4men, stundom 032, n.; best. (föga br.) =; pl. -mina -mina resp. 0302 (RARP osv.) ((†) -miner RARP).
Etymologi
[av lat. gravamen, till gravare (se GRAVERA, v.2)]
1) (numera knappast br.) i fråga om rättsskipning: besvär, klagomål. RARP 2: 18 (1633). Alla gravamina (skola) insändas till Consistorium. SynodA 1: 371 (1750). 2NF 10: 155 (1908).
2) (numera mindre br.) (för en person) besvärande omständighet l. förhållande; äv.: anklagelse(punkt). Abrahamsson 680 (1726). Ibland de mot .. (Wenzel år 1394) anförda gravamina var äfven det .. att han hade gynnat Tyskland på Böhmarnes bekostnad. Geijer I. 1: 282 (1845). Östergren (1925).
Spoiler title
Spoiler content