GRAVITERA grav1ite4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera föga br., Nordforss(1805), Schulthess(1885)); jfr GRAVITATION.
Etymologi
[jfr t. gravitieren, fr. graviter; av nylat. gravitare, till lat. gravis, tung m. m. (se GRAV, adj.1); jfr eng. gravitate]
1) (enst., †) framkalla högre specifik vikt. (Den råa vinstenen) hvilken i det unga (vinet) graviterar. VetAH 1766, s. 252.
2) (numera föga br.) fys. o. astr. om kropp l. massa (partikel): vara underkastad gravitationslagen, dragas l. sträva att förflytta sig i riktning mot en annan kropp osv.; i förb. med prep. (e)mot (förr äv. till): vara underkastad tyngdlagen, äga tyngd. Himelske kroppar, som gravitera til Solen. Melanderhjelm Astr. 2: 23(1795). Bäcklund KroppElast. 225(1909).
3) bildl., i förb. med prep. mot, förr äv. till, tendera i riktning mot, hava tendens att närma sig till (ngt l. ngn). Bremer NVerld. 1: 188(1853). Vårt svenska ord (ande) graviterar mot bibellatinets spiritus (sanctus), det danska (aand) snarast mot franskans esprit. Beckman SprLiv 162(1918).
