GRAVITET grav1ite4t, r. (m. Weste; f. Nordforss(1805), Lundell); best. -en.
Ordformer
(gravité 1729. -tet 1680 osv. -tett c. 1620)
Etymologi
[jfr t. gravität, eng. gravity, fr. gravité; av lat. gravitas (-tātis), av gravis, tung m. m. (se GRAV, adj.1); jfr GRAVITETISK]
(numera mindre br.) värdighet (i sht i uppträdandet), värdigt uppträdande; högtidligt allvar; ofta om falsk l. tillgjord l. löjligt högtidlig värdighet. Visb. 1: 326(c. 1620). Med steg, hvilkas gravitet skulle anstått en teaterhjelte, skred han öfver rummet. Kullberg Domaren 49(1842). Den vederbörliga pedagogiska graviteten. Hjärne SvFräm. 211(1893, 1908).
