SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRUNDLÄGGA grun3d~läg2a, vard. äv. grun3~, v. -er, -lade ~la2de, -lagt ~lak2t, -lagd ~lag2d. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.).
Etymologi
[jfr d. grundlægge, t. grundlegen; av GRUND, sbst.1, o. LÄGGA]
I. [jfr GRUND-PLAN, -RITNING] (†) göra en grundritning av ngt; med avs. på porträtt o. d.: skissera (ngt). Hans Maij:tt .. affärdigade (mig) att besee det fasta slåttet Kruswixa, och om jag det fant capabel, att det grundleggia och een ny fortification att afsticka och anordna. Dahlberg Dagb. 89 (c. 1660; uppl. 1912). 1 Kongl. Conterfeij Grundlagdt. BoupptSthm 2/9 1680. Her Landtmätaren .., som heela Byens ägor, allareda på Charta grundlagt. VDAkt. 1700, s. 357.
II. motsv. GRUND, sbst.1 I 3 b; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning (se GRUNDLÄGGNING I).
III. motsv. GRUND, sbst.1 III 1.
1) i eg. bem.: lägga grund(en) till (ett byggnadsvärk o. d.), förse med grund l. fundament; äv. (o. utom i fackspr. numera vanl.) övergående i bet.: påbörja uppförandet av (en byggnad o. d.). Schultze Ordb. 2567 (c. 1755). Tornen, hon grundlagt, växa ej mer. Adlerbeth Æn. 82 (1804). (Skorstenarna) voro grundlagda på en betonbädd å pålar. TT 1899, Allm. s. 332. Elisabethkyrkan i Marburg .. grundlades 1235. Hahr ArkitH 269 (1902).
2) i bildl. o. överförda anv.
a) (†) grundfästa, befästa (ngns makt o. d.); jfr GRUNDA, v.1 III 2 b γ. Brask Pufendorf Hist. 396 (1680).
b) grunda, anlägga, stifta, bilda (ngt). Grundlägga en stad, ett kloster, en affär, en tidning. Någon gång funno (påvarna) nödigt att grundlägga någon nyttig inrättning. Schröderheim Robertson 1: 181 (c. 1794). Ynglingaätten, hvars stamfar hade grundlagt offertjensten i Upsala. Schlyter JurAfh. 1: 2 (1836). Nero (skulle), om han miste Roms spira, .. grundlägga ett konungarike Jerusalem. Rydberg RomD 89 (1877). Då ett nytt hem grundlägges. Wisén Tal 5 (1881). Finska läkaresällskapet grundlades 1835. Schybergson FinlH 2: 419 (1889). Auerbach (1909; med hänv. till grunda).
c) allmännare: lägga (första) grunden till (ngt), vara upphovsman till l. skapare av (ngt), göra början till (ngt), skapa, åvägabringa (ngt); äv. med sakligt subj.: vara första orsaken l. anledningen till (ngt), förorsaka (ngt), ge upphov till (ngt), vara l. bliva ”fröet” till (ngt); numera (jfr α) nästan bl. med abstr. obj. Grundlägga en förmögenhet. Dessa umbäranden i ungdomsåren hade grundlagt hans svåra sjukdom. Skal man ej kunna göra et godt, utan at därigenom grundlägga et nytt ondt? AdP 1786, s. 160. Ynglingen uppoffrar tid och krafter, för att grundlägga sin framtids lycka. Hagberg Pred. 1: 49 (1814). Vextkemien grundlades af Lavoisier. Agardh Bot. 2: 229 (1832). Denna bragd grundlade hans rykte. Dalin (1852). Lessing .. (har) grundlagt konstläran genom särskiljandet af konsterna efter rummet och tiden. Nyblom i 3SAH 8: 247 (1893). — särsk.
α) (numera knappast br.) med konkret obj. Hydrogen gas tros grundlägga blå färgen, liksom Azot, den gula och gröna. VetAH 1804, s. 25. LAHT 1881, s. 179.
β) i fråga om kunskaper l. färdigheter o. d.: bibringa de första grunderna av l. i (ngt). Elementar-läroverken hafva till ändamål .. att grundlägga de vetenskapliga insigter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas. SFS 1856, nr 52, s. 2. (Läroböcker) hvilka .. vilja grundlägga språkkunskapen genom modersmålet. Claëson 1: 339 (1859). jfr (†): (Han hade) i dess ungdom grundlagt med goda studier. Tersmeden Mem. 6: 123 (1787).
d) (i sht filos. o. jur.) bilda l. utgöra l. skapa grundvalen l. grunden för (ngt); särsk. i fråga om skäl l. logisk grundsats l. rättsgrund o. d., närmande sig bet.: motivera; förr äv. med personligt subj.: grunda (ngt på ngt). Frihet och viljans egna lagstiftning .. kunna såsom växelbegrep icke tjena at förklara eller grundlägga hvarannan. Boëthius Kant 112 (1797). Som om man skulle grundlägga den Philosophiska Privat-rätten på en positif Lag. Biberg 1: 83 (c. 1814). Äktenskap grundlägger icke pensionsrätt, med mindre (osv.). SFS 1907, nr 136, s. 6. Med rättshandling .. har man att .. förstå hvarje privat viljeförklaring, som har till syfte att grundlägga, förändra eller upphäfva ett rättsförhållande. Kallenberg CivPr. 547 (1922).
e) i p. pr. ss. adj.: som bildar grundvalen l. grunden för ngt, fundamental; i fråga om undervisning l. kunskaper o. d. äv.: första, enklaste, elementär; äv.: som först o. främst kommer i fråga l. starkast framträder (i ngt), huvudsaklig, väsentlig, dominerande, förhärskande. Den grundläggande utbildningen. Ett grundläggande vetenskapligt arbete. Av grundläggande betydelse. Latinet är nu mera (vid beskowska skolan) det grundläggande språket. PedBl. 1875, s. 20. För eftervärldens byggnadskonst har den grekiska arkitekturen varit grundläggande. Hahr ArkitH 48 (1902). Hvarje elev skall aflägga två skriftliga prof, det ena i ett grundläggande, det andra i ett tillämpningsämne. SFS 1908, nr 21, s. 11.
Avledn.: GRUNDLÄGGARE, m.||(ig.).
1) till III 1.
a) arbetare som är sysselsatt vid grundläggningsarbete(n). Tholander Ordl. (c. 1870). SLorS 13: 12 (1897).
b) person (entreprenör) som åtager sig o. låter utföra grundläggningsarbetet vid en husbyggnad o. d. TT 1887, s. 153. I större städer med liflig byggnadsverksamhet utföres (grundläggningsarbetet) .. af särskilda ”grundläggare”. ArbB 109 (1887). VL 1898, nr 13, s. 2.
2) till III 2 b, c: person som grundlägger l. grundlagt ngt; grundare, stiftare, anläggare; skapare, upphovsman. Grundläggare av, numera sällan till, ngn gg för ngt. Stockholms, rikets grundläggare. Dähnert 103 (1746). Denne själslärans odödlige grundläggare (dvs. Aristoteles). Trana Psych. 1: 6 (1843). En af grundläggarne för hattpartiet. SvTidskr. 1871, s. 298. Winckelmann, grundläggaren af den antika konstens historia. Nyblom i 3SAH 8: 245 (1893). (Svedenborg) är .. känd som .. grundläggare till en ny kyrka. LfF 1905, s. 278. jfr RIKS-GRUNDLÄGGARE.
GRUNDLÄGGARINNA10032, f. till III 2 b, c: grundarinna, stiftarinna; skaparinna. Grundläggarinnan av skolan var fröken Å. Dido .. var, enligt fornsägnerna, Kartagos grundläggarinna. NF 3: 1165 (1880).
GRUNDLÄGGERSKA, f. (mindre br.) till III 2 b, c: grundläggarinna. WoL 489 (1889). Grundläggerskan av den vitt kända damhattaffären ... Östergren (1925).
GRUNDLÄGGERI, n. till III 1; i ssgr.
Ssgr (föga br.): grundläggeri-arbetare1003~ 0200. grundläggningsarbetare. PT 1904, nr 131, s. 2.
-entreprenör. grundläggningsentreprenör. AdrKalSthm 1921, s. 520.
Spoiler title
Spoiler content