GRYTTJA, f.; l. GRYTTA, sbst.2, anträffat bl. i pl. -or.
Ordformer
(gryttia 1679. grytie 1679. gryttor 1748)
Etymologi
[av en med stammen i GRYT avljudande stam grŭt- som återfinnes i nt. grutt, grütt, gryn, gröt, t. grütze, gryn, gröt, samt i ortnamn t. ex. GRYTTJOM]
(†) mark bestående av rullsten o. d.; jfr GRYT 1. Ibland bergh, alff, klapur och grytie. Rudbeck Atl. 1: 130 (1679). Swartemylla .. som är funnin uti den aldrahögsta gryttia dit ingen Menniskia kan komma uthan beswär. Därs. 138. Under högländ jordmon begripes Moar, Gryttor, Sandåsar. Dahlman Humleg. 59 (1748).
