SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRÄNSLE grän3sle2 l. GRENSLE gren3sle2, adv.
Ordformer
(grensel c. 1720. grensl 1578. grensle 16851925. grinsle 17691809. gränsle 16891925)
Etymologi
[(på icke fullt utredt sätt) samhörigt med GRENA, skreva o. GRENS; jfr GRÄNSLA]
med benen åtskilda, ett på vardera sidan om ngt; särsk. i sådana uttr. som rida, sitta, sätta sig (stundom stå) gränsle (över l. på ngt), stundom bära (ngn) gränsle, bära ngn så att han sitter gränsle. Quinnan må och sättia sigh grensl vthöffuer en tratt eller annat ting. BOlavi 150 a (1578). Ståendes grensle öfver gossen. NoraskogArk. 4: 134 (1685). Bondeqvinfolken här på orten (dvs. i Marklunda) brukade, efter gammalt Götiskt maner, rida grensle, då de redo til Kyrka eller annorstädes. Linné Sk. 59 (1751). Claus sätter sig grensle på en stol. Strindberg Gill. 57 (1880). Barnet bäres af modern vanligtvis på ryggen eller gränsle öfver ena höften. Kongo 1: 270 (1887). En tomte satt och red grensle över kistkanten. Lagerlöf Holg. 1: 12 (1906). — särsk. i oeg. l. utvidgad anv. Broman Glys. 3: 76 (c. 1720). (Linet skulle) bindas i kärfvar och hängas grensle på en stång eller gärdesgård, tills det blef tort. Stolt Minn. 45 (1879). (Vid klövjning) delas (bördorna) i två hälfter och hängas grensle öfver djurets rygg. Carlson 1Skolgeogr. 23 (1891).
Spoiler title
Spoiler content