publicerad: 1929
GRÄS grä4s, n.; best. -et; pl. (i bet. 2 o. 3) = (utan pl. Tiällmann Gr. 178 (1696), Sahlstedt SvGr. 19 (1769)).
Ordformer
(grasz 1526. grees 1545. gres 1528—1650 (: gresgång). gress 1540 (: gressgeld)—1564. gräs 1526 osv. gräss (-sz) 1526—1737 (: gräss-torf). grääs(s) (-sz) 1525—c. 1716)
Etymologi
[fsv. gräs, motsv. fd., d. græs, av ett urnord. grasi̯a-, sannol. kollektivbildning till germ. grasa-, föreliggande i fsv. gras (i ssgn grasiäþur), sv. dial. (Dalarna), nor. dial., isl., got., fsax., fht., t. gras, feng. græs, eng. grass; av germ. gra-, sticka upp (jfr GRAD, sbst.2 o. GRAN, sbst.1). Formen grasz motsvarar fsv. gras]
1) koll., om örtartade, gröna växter utan bjärt framträdande blommor, vilka växa på ängar, i skogar o. dyl. o. där bilda ett sammanhängande täcke, till största delen bestående av växter tillhörande familjen Gramineæ (se 2), o. som tjäna till föda för en mängd växtätande djur, särsk. boskapsdjuren; äv. övergående i bet.: gräsbeklädd mark, gräsmatta. Ligga l. lägga sig l. sitta o. d. i l. på gräset, ngn gg gröna gräset (dvs. gröngräset). Förbjudet att gå i l. på gräset! Tjockt, högt, saftigt gräs. Thå bödh han them ath the skulle lata them alla sätia sigh .. här och ther j gröna graszit. Mark. 6: 39 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Om tu .. läte kommat (näml. fåret) vthi een skön och lustig grön äng, ther gräset ock gingo thy vnder buken. LPetri 2Post. 45 a (1555). Betrakta .. de feta hjordar som beta mit gräs. Kellgren 3: 208 (1792). Det är vår, och gräset spirar redan ganska frodigt. GCederschiöld hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 43 (1901). Om du ville slå dig ner vid min sida här på gräset, då skulle jag (osv.). Söderhjelm ItRenäss. 169 (1907). Om hundar och kattor äta gräs, blir det (enl. folktron) regn. Hembygden 1911, s. 133. Sedan skörden var inbärgad, upplätos åter åkrarna till bete, och därför fick man ej slå det återväxande gräset på åkrarna. Nilsson FestdVard. 60 (1925). (†) (Lat.) Herbasco .. (sv.) Wäxa i grääs, grönskas. Linc. Ll 5 a (1640). — jfr GRÖN-GRÄS. — särsk.
a) i jämförelser. — särsk.
α) i numera obr. anv. (jfr δ). Ryssarna ligga som gräss på backen. KKD 8: 163 (1700). Trenne söner .., hvilka alla sköto hastigt upp som gräs. Fryxell Ber. 1: 31 (1826).
β) (i vitter, särsk. religiös stil) i uttr. som beteckna förgänglighet o. d. Alt köt är som gräsz, och all menniskios herligheet så som blomstret på gräsit, Gräsit är wisnat och blomstret är aff fallit. 1Petr. 1: 24 (NT 1526). Som gräset blomstrar han (dvs. människan), och inom kort / Som gräset skall han vissna bort. Wallin Vitt. 1: 75 (c. 1830).
γ) (numera i sht vard.) i uttr. som beteckna mängd o. d. Tijn sädh skal warda mykin, och tine effterkommande såsom grääs på iordenne. Job 5: 25 (Bib. 1541). Här vankade Premier som gräs. Sahlstedt TuppSag. 38 (1759). — särsk. i uttr. (hava l. förtjäna o. d.) pängar som gräs. En viss artig Gåsse, som har .. pengar som gräs. Dalin Arg. 2: 81 (1734, 1754). Tjena pengar som gräs. Almqvist Kap. 43 (1838). Innanför övra brämet till denna fäll .. lågo sedlar, en hisklig bunt, pengar som gräs. Högberg Baggböl. 2: 78 (1911).
δ) [jfr fsv. (VGL): þa skal han hauæ þæn goþa grip. ok niutæ sum hundær græss] (†) i uttr. ngt bekommer ngn som gräset hunden o. d., ngt bekommer ngn illa. Dett skal komma tigh wäll, som hunden gräset. SvOrds. A 5 a (1604). Schultze Ordb. 1633 (c. 1755).
b) i ordspr. Ju mindre gräs, ju svårare slåtter. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. i ordspr. medan gräset gror, dör kon, förr märren (hästen), se DÖ 1 a.
c) (†) i uttr. det blir gräs o. d., det blir vår; med l. vid första gräs l. gräset, så snart det blir vår. Så snart som Gudh vijll ath gräs bliffver på jorden, vijll jag drage tidh neder. GR 23: 438 (1552). Medh förste gräsett. OxBr. 5: 4 (1612). HFinlÖ 1: 129 (1710).
d) (föga br. utom i ssgrna GRÄS-BOTTEN 2, -HAV 2, -SIK, -SILL, -SJÖ, -TORSK, -ÅL) i utvidgad anv., om vattenväxter. Linné Stenr. 6 (c. 1747). Efter starka nordliga stormar (äro) näten på omkr. 50 m. djup .. fullsatta med s. k. ”gräs” (hufvudsakligen characeer), som rifvits loss från strandregionens botten. Ymer 1914, s. 362.
e) (numera knappast br.) i fråga om säd som ännu icke gått i ax; jfr BRODD. Ihre (1769). Dalin (1852; angivet ss. oftast förekommande i ssgr). jfr RÅG-GRÄS. — särsk. (†) bildl. i uttr. dämpa o. d. (ngt) i själva gräset, hejda (ngt) i (dess) första början. RARP V. 2: 207 (1655). Att sådane besverligheeter i sielfve gräset kunde till inthet giöras. RP 16: 83 (1655).
f) (†) oeg., ss. sammanfattande benämning på gröna växtdelar ovan jord, blast; jfr GRÖN, adj. 2 e. Schroderus Comenius 125 (1639). Sängarna (skola) hållas rena för ogräs, til dess Jord-Päronen fått så stort gräs, at de af sig sjelfva kunna underkufva ogräset. Alm(Gbg) 1750, s. 31. Weste (1807).
g) närmande sig bet.: bete, bet, betesmark; numera bl. (i sht landt.) i uttr. släppa, förr äv. slå (ut) (kreatur) på, förr äv. i gräs, driva (kreatur) på gräsbete, låta (kreatur) gå i bet; gå på, förr äv. i gräs, om kreatur: gå i bet. Vj kunne ey sla them (dvs. våra hästar) paa grææss. GR 2: 30 (1525). Alle the vnge Häster skole slåes vt i gräsz i Sommer. Därs. 16: 99 (1544). The Tuhundrede och någre flere Oxer, som gåå j gräsz wid wår gårdt. Därs. 612. (Man) tager .. om Hösten, först då Boskapen kommer af Gräset, det fetesta och slaktar det undan. Rålamb 13: 100 (1690). När de sågo ingen komma ut, stego de af sina hästar och släpte dem på gräs. Nordberg C12 1: 376 (1740). Schulthess (1885).
h) landt. i uttr. lägga (odlad mark o. d.) i gräs, förr äv. lägga (ned) till gräs, låta (odlad mark) bliva gräsbevuxen, lägga igen (odlad mark); äv., i uttr. ligga l. gå i gräs, om mark o. d.: vara resp. övergå till att bliva gräsbveuxen. Jag tänker lägga denna jordlott till gräs våren 1807. EconA 1807, okt. s. 101. Åkern lägges ned till gräs. QLm. I. 3: 12 (1833). Då myren lägges i gräs (så osv.). Hellström NorrlJordbr. 211 (1917). Den så erhållna gräsvallen fick så ligga i gräs under 7—8 år. Därs. 229.
i) (†) i åldersuppgifter, eg. i fråga om djur (som på sommaren gå på gräsbete), i uttr. vara i andra (tredje osv.) gräset o. d., vara i andra osv. levnadsåret. Holmberg 1: 1018 (1795). Hästen är i fjerde gräset. Dalin (1852). jfr: Jag gick i fierde gräs af åldrens femte tiog (dvs. jag var i mitt 84:de år). Kolmodin QvSp. 2: 57 (1750). — särsk. bildl., i uttr. vara i fjärde gräset, vara livlig o. munter som en häst i fjärde levnadsåret. Nu lär gumman vara i fjärde gräset, sen hon har alla sina barn ikring sig. GMArmfelt (1810) hos Rydström Armf. 62. Gubben tycktes nu i fjerde gräset och sjunde himmeln, så förnöjd var han. Knorring Axel 2: 145 (1836).
j) i vissa mer l. mindre bildl. uttr. — särsk.
α) (vard.) i uttr. (ngn) sitter inte i gräset, det går ingen nöd åt (ngn), (ngn) ”sitter inte i sjön”. Weste (1807). Konsuln önskar tala med mig, och — Fru Wald skarpt: Åh han sitter inte i gräset. Och nog hinner du att göra upp. Michaelson Ungk. 162 (1892).
γ) [jfr isl. (Heimdallr) heyrir ok þat, er gras vex á jǫrðu] i uttr. (kunna) höra gräset växa, eg.: hava övernaturligt skarp hörsel; vara (förr äv.: tro sig vara) mera ”lyhörd” l. skarpsynt l. klok än andra. Han kan höra Grääs wäxa .. (är) En invectiv på dhem som inbilla sigh sielfwe mycken klookheet. Grubb 304 (1665). Man hör i historien lika litet som annorstädes gräset växa. Geijer I. 5: 202 (1819).
δ) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (ngt vard.) i uttr. det har växt gräs över (ngt) o. d., eg.: (ngt) har funnits för så länge sedan att det sjunkit i jorden o. gräs hunnit växa däröver; (ngt) är förgätet. Jag hoppas Gud har förlåtit mig .. (galenskaperna), och det har nu växt högt gräs deröfver. Eurén Kotzebue Orth. 3: 28 (1794). Topelius Vint. I. 2: 387 (1860, 1880).
2) i sht bot. individ l. art l. släkte av växtfamiljen Gramineæ Juss.; i icke fackmässigt spr. äv. i fråga om andra växter som likna dem av familjen Gramineæ; särsk. om individ l. art l. släkte av växtfamiljen Cyperaceæ St. Hil. Iorden baar grääs och örter. 1Mos. 1: 12 (Bib. 1541). Linné Skr. 5: 91 (1732). Bokhvetet är ej något gräs såsom all annor säd, utan en fulkommen ört. VetAH 1744, s. 118. Carex, Dystarr. Är det förnämsta gräset uti dyaktiga skogskärr. Aspelin Fl. 49 (1749). Gräsen i sin simpla drägt utgöra här (dvs. i växtriket) Allmogen. Linné DelNat. 11 (1773). Den stilla dal, / I gräs och blommor klädd. Wallin Vitt. 1: 59 (1813). Ibland .. (fanerogamerna i Härjedalen) utgöra Starrslagen och de Säflika Gräsen (Cyperaceæ) till art-antal de talrikaste ibland Växt-familjerne. Wikström ÅrsbVetA 1834, s. 230. Hvad är säd? Det är fröen af flera goda vexter, som höra till gräsen. Topelius Lb. 1: 92 (1856). De allra flesta (gräsen) äro örter; dock finnas i tropikerne .. trädartade gräs, t. ex. bamburören. LfF 1909, s. 115. — jfr ALP-, BETES-, FJÄLL-, FODER-, FRÖ-, HALV-, HÖ-, HÖG-, KULTUR-, LÅG-, MELLAN-, OVAN-, SKOGS-, STARR-, -STRAND-, STÄPP-, VALL-, ÄNGS-, ÖVER-GRÄS m. fl. — särsk.
a) i l. ss. namn på gräs; numera bl. ss. senare led i ssgr. — jfr ALFA-, BORR-, BORST-, DARR-, ESPARTO-, FAGER-, FEBER-, FINGER-, FIORIN-, FJÄDER-, FLOD-, FLOTT-, FLÄJE-, FÅR-, HAR-, HAVRE-, KAMPE-, KASSEVIE-, KÄRR-, MANNA-, MAR-, NARV-, RAJ-, SKÄLV-, SLOK-, SVINGEL-, TIMOTEJ-, VITROTS-, ÄLV-GRÄS m. fl. — särsk.
β) (†) gräset Agropyrum repens Lin., kvickrot; jfr HUND-GRÄS. Franckenius Spec. C 2 b (1638). — särsk. i uttr. gement gräs. Bromelius Chl. 41 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 16 (1716).
γ) (†) i uttr. spanskt gräs, om gräset Phalaris arundinacea Lin. var. picta Lin.; jfr BAND-, RAND-GRÄS. Rudbeck HortBot. 50 (1685).
δ) (†) i uttr. välluktande gräs, om gräset Hierochloe odorata (Lin.) Wahlenb. (Hierochloe borealis R. & S.); jfr AMUR-, LUKT-, MAJ-, MYSK-GRÄS. Franckenius Spec. C 1 b (1659). Rudbeck HortBot. 50 (1685).
b) (i fackspr.) om för olika praktiska ändamål preparerat l. bearbetat gräs. Gräs: esparto, arbetadt eller oarbetadt, samt andra ej specificerade gräs, oarbetade .. fria (från tull). BtRiksdP 1883, 5: nr 17, s. 1. Gräs, tränsadt eller upprispadt. VaruförtTulltaxa 1: 67 (1912). — jfr ESPARTO-GRÄS.
c) (i vitter stil) närmande sig l. övergående i bet.: grässtrå, strå. Lind (1749). Det minsta gräs, som du trampar, är det väl du som frambringar det? Wallin 2Pred. 3: 255 (1811). Som vissna gräs de (dvs. lastens trälar) falla bort / Och evigt sig förderfva. Ps. 1819, 326: 3. Tre alnar var linet och tvenne hvart gräs. CFDahlgren 2: 3 (1837).
d) (i vitter stil, mindre br.) i pl., närmande sig bet. 1. Gräsen gro / fridlysta derstädes (dvs. i kung Rings land). Tegnér (WB) 5: 32 (1825). Och vi sjönko ned i gräsens vimmel, / badande i blomsterguld och grönt. Rydberg Dikt. 1: 151 (1882). Oscar II 2: 236 (1887). — (†) Iagh skal förödha bergh och höghar, och borttorka all theras grääs. Jes. 42: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: låta allt gräs på dem förtorka).
3) (numera bl. ss. senare led i ssgr; jfr dock a, b β, b ε) om ört i allm. Korn watn ther the gräs som stoppa äre sudhen vthi, som är Myrtis, sumach. BOlavi 71 b (1578). Vlffwebär, Odört, och Hielmört äre förgifftige gräs. Schroderus Comenius 137 (1639). VetAH 1759, s. 8. jfr: Gräs i vårt gamla språk .. motsvarade ört i det nuvarande, och ordet bibehåller ännu i allmogespråket denna betydelse i de flesta växtnamn, hvari det ingår. Fries Ordb. 35 (c. 1870). — jfr BOTTEN-, MEDICINAL-, O-GRÄS m. fl. — särsk.
a) (vard., fullt br.) landt. närmande sig bet.: foderväxt. Serenius EngÅkerm. 54 (1727). Medicago. Är et godt gräs i ängarna, men allenast två-årigt. Aspelin Fl. 43 (1749). — jfr BETES-GRÄS.
b) i växtnamn. — jfr ABORR-, AL-, ANDORN-, BENBROCKS-, BENBROTTS-, BENVÄRKS-, BETONIE-, BETONIKE-, BINGEL-, BINKE-, BLODDROPPE-, BLODROTS-, BOCKHORNS-, BOLM-, BOLMÖRTS-, BOMULLS-, BRAXEN-, BRUNELL-, BRÖSTBÖLD-, BU-, BYTT-, DOSTA-, DRAGON-, DRUVE-, DUV-, DYNG-, EK-, ENBLADS-, ETTER-, FEBER-, FEMBLADS-, FEMFINGER-, FET-, FINGERBORGS-, FINGERNAGEL-, FJÄTTER-, FLOX-, FLUGBLOMST-, FLUGE-, FLÅS-, FRILLO-, FRÄKEN-, FÅGEL-, FÄNKÅLS-, HALS-, HIMMELS-, HJÄRTSPRÅNGS-, HÖNS-, KANNE-, KATT-, OST-, KLÖVER-, KÅPE-, LAMHETS-, LEVER-, LIN-, LOMME-, LOPP-, LÄKE-, LÄTTE-, MJÖLK-, MODER-, NAGEL-, NAGELBÖLDS-, NARV-, NATE-, NATTSKATTE-, NAVEL-, NAVELSPRÅNGS-, NÄS-, OXTUNGE-, PÄNNING-, REVORMS-, RYL-, SKALLER-, SKÖRBJUGGS-, SNÄRJ-, STENFRÖ-, STYNG-, SVÄRDS-, TASKE-, TORRVÄRKS-, TRAMP-, TULKE-, VIDE-, VIND-, VITLÖKS-, VÅRT-, VÄG-, ÄLG-, ÄLT-GRÄS m. fl. — särsk.
α) (†) i uttr. gräs med vit blomma l. vitblommat gräs, om örten Stellaria holostea Lin., buskarv, buskstjärnblomma; jfr STJÄRN-GRÄS. Franckenius Spec. C 2 b (1638). Rudbeck HortBot. 48 (1685).
β) (mindre br.) i uttr. engelskt gräs, om örten Armeria vulgaris Willd., trift, gräsnejlika (se d. o. 1). Lilja SkFl. 134 (1838). Svensson Kulturv. 413 (1893).
γ) (†) i uttr. mångblommat gräs, = β; jfr MÅNGBLOMME-GRÄS. Rudbeck HortBot. 48 (1685). Bromelius Chl. 44 (1694).
ε) (föga br.) i uttr. Sankt Johans gräs, om örten Hypericum perforatum Lin., johannesblomster, johannesört; jfr JOHANNES-GRÄS. Rudbeck HortBot. 56 (1685). Nyman VäxtNatH 1: 373 (1867).
c) (†) i fråga om torkade örter. Här (dvs. på apoteket Markattan) var gräss vtj confusion och illa bevarade. CollMedP 4/10 1680.
Ssgr (i allm. till 1): A: GRÄS-AKTIG.
1) (†) till 1: som består av gräs. Gräsachtiga och med porss eller myrbiörkbuskar bevuxne tufvor. Broman Glys. 3: 281 (1733).
2) till 2: gräsliknande. Fischerström 1: 257 (1779). Riset .. är en .. planta af ganska vanligt, gräsaktigt utseende. Elfving Kulturv. 27 (1895). —
(jfr 2 a δ) -AMUR. (-amor) (†) gräset Hierochloe odorata (Lin.) Wahlenb. (Hierochloe borealis R. & S.). Wälluchtande Gräsamor. Bromelius Chl. 43 (1694). —
-AND, f. l. r.
2) (i vissa trakter) fågeln Crex crex Lin., ängsknarr; jfr -SKÄRA, sbst.2 Leijonflycht 18 (1827). 1Brehm 2: 485 (1875). —
-ANDRAKE~020, äv. ~200. hanne av gräsand (i bet. 1). FrSkog. 153 (1892). Rosenius SvFågl. 1: 78 (1914). —
-ART.
1) (†) till 1: slag l. sort av gräs. Alt up til Mirgorod utsvettar Jorden en myckenhet Sälta, och på vissa trakter berömmes Gräs-arten för någon besynnerlig styrka. VetAH 1773, s. 208.
(2) -AX. —
-BEKLÄDA. bekläda (mark) med gräs; låta (mark o. d.) bliva bevuxen med gräs; utom i fackspr. nästan bl. i pass., särsk. i p. pf.: gräsbevuxen. Gräsbeklädda griften. Elgström (o. Ingelgren) 77 (1810). För att gifva sluttningarne mera varaktighet, är det nyttigt att torf- och gräs-bekläda dem. Rothstein Byggn. 358 (1859). Klint (1906). —
-BELUPEN, p. adj. (i vitter stil, föga br.) om mark o. d.: gräslupen (se -LÖPA). Den gräsbelupna kullen. AGSilverstolpe Skald. 1: 119 (1801). CGStrandberg 168 (1847). —
(1 o. 2) -BESTÅND. (i fackspr.) jfr BESTÅND 11 a. LAHT 1891, s. 97. Gräsbeståndet utgöres .. till 25—50 % af hvitklöfver samt en blandning af svingel, kamäxing .. och ängsvingel. TLandtm. 1900, s. 47; jfr GRÄS 3 a. —
-BESÅ. beså (mark) med gräs; utom i fackspr. nästan bl. i pass., särsk. i p. pf. Gräsbesådd jordfyllning. Sthm 2: 339 (1897). Marken .. (skall) planeras, beklädas med matjord och gräsbesås. Upsala 1923, nr 35, s. 1. —
-BETE, n. betesgång på gräs; äv., konkret: av gräs bestående bete; äv.: fält o. d. varpå ss. bete för djur lämpligt gräs växer. Ehrenadler Tel. 671 (1723). (Gässen) drifves på Gräsbete. Salander Gårdzf. 43 (1727). Man lägger sig til flera Creatur, än rikeligen kunna födas på stall, til dess fullt gräs-bete blifver på marken. Löwenhielm PVetA 1751, s. 39. Af Åsön och Siklaön får staden blott rätt till gräsbetet, ej äganderätten. Sthm 1: 82 (1897). —
-BEVÄXA, -ning. om mark o. d.: bliva gräsbeklädd; nästan bl. i p. pf. -bevuxen l. -beväxt: bevuxen med l. övervuxen av gräs, samt (föga br.) ss. vbalsbst. -ning: förhållande(t) att bliva gräsbevuxen. De öfverwäxte och gräsz bewuxne siöar. Hiärne 2Anl. 396 (”196”) (1706); jfr GRÄS 1 d. Stagnelius (SVS) 2: 306 (1821). (Marken lämnades) åt sig sjelf till gräsbeväxning på naturlig väg. UtsädT 1902, s. 130. Betydande strandvidder .. torrlades och gräsbeväxte efter hand. Modin GTåsjö 184 (1916). —
-BINDA, v. -ning. (mindre br.) i sht landt., skogsv. o. trädg.
1) i pass. med intr. bet., om mark: bliva gräsbevuxen o. fast gm att mer l. mindre fyllas av gräsrötter; i sht i p. pf.: gräsbevuxen l. övervuxen av gräs (o. därigm fast). Brauner Bosk. 9 (1756). Å starkt gräsbundna hyggen har (vid skogsplantering) förr användts klimpplantering. 2NF 25: 1077 (1917). Marken blir vid blädningen ej .. så starkt blottad som å det större trakthygget, där den utsättes för sol och vind samt lättare gräsbindes och hårdnar. Geete o. Grinndal 113 (1923).
-BITARE, m. l. r. [jfr fsv. gräsbitare, gräshoppa] (enst.) visst slags insekt uppträdande ss. skadedjur på gräs. Hvad som blef kvar efter gräsgnagarna, det åto gräshopporna upp; och hvad som blef kvar efter gräshopporna, det åto gräsbitarna upp; och hvad som blef kvar efter gräsbitarna, det åto gräsfrätarna upp. Joel 1: 4 (öv. 1898; äv. i Bib. 1917; Luther: Käfer, Vulg.: bruchus). —
-BJÖRN. [jfr nor. dial. grasbiørn] (i vissa trakter) jäg. yngre björn (som huvudsakligen lever av växtämnen). NorrlS 1: 107 (1799). Berlin Lsb. 65 (1852). —
(2) -BLAD. blad på gräs; äv.: blad liknande dem som förekomma hos gräs. BBergius PVetA 1769, s. 63. Wallengren Mann. 46 (1895). —
-BLEKA, -ning. (i fackspr.) bleka (linnevaror o. d.) gm att lägga ut (dem) på en gräsmatta o. utsätta (dem) för solljusets invärkan; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning; jfr ÄNGS-BLEKA. (Borddukar) Absolut fria från klister samt gräsblekta. KatalÅhlénHolm 1915—16, s. 63. SvUppslB 1: 718 (1929). —
-BLOMMA, r. l. f.
1) bot. till 2: blomma av det slag som förekommer hos växter av gräsens familj. Marklin Illiger 415 (1818). LfF 1909, s. 118.
2) till 3 b: örten Stellaria graminea Lin., stjärnarv; jfr -NARV, -STJÄRNBLOMMA, -STJÄRNÖRT. Högberg Fl. 2: 114 (1843). —
-BOTTEN.
1) till 1.
a) jord l. jordmån i vilken gräs växer l. som lämpar sig för växande av gräs. The ödis eller uttmarker, som ther i landet (dvs. Finland) monge städis finnes och haffve godh grässbotn. GR 25: 201 (1555). På sand eller gräsbotten (växa): .. Backsippor (m. fl. blommor). LAA 1813, s. 271.
b) gräsmark, gräsmatta. Klockaren skal borthugga skogen (vid kyrkan) och sedan beholla platzen och grässbotnen. Murenius AV 573 (1665); jfr c. Vid en vandring öfver denna täta elastiska gräsbotten erfar man ungefär samma intryck, som om man ginge på en schagg- eller sammetsmatta. LAHT 1901, s. 338.
c) (mindre br.) med gräs bevuxet (mindre) markområde. Här och hvar afbrytes skogen af en gräsbotten. TurÅ 1902, s. 91. Holmström ResHoll. 101 (1915).
2) (i fackspr.) till 1 d: med vattenväxter bevuxen botten i sjö. Löwenhielm PVetA 1751, s. 48. Mört trifves gärna på gräs-botn. SvSaml. 5: 252 (1765). ArkZool. IX. 4: 18 (1914). —
-BRODD. (i sht i fackspr.) i sht till 2; numera nästan bl. koll. QLm. I. 3: 45 (1833). (Gässen) lefva af gräsbrodd och ung säd. Nilsson Fauna II. 2. 2: 261 (1834). LB 1: 26 (1899). (†) om sädesbrodd; jfr GRÄS 1 e. Brodd-masken, som upäter Gräsbrodden på säden, Höst och Vår. VetAH 1750, s. 181. —
-BUREN l. -BOREN, p. adj. (†) = -BÄRANDE, p. adj. Gräsborne backar. VDAkt. 1736, nr 748. Den bördigaste och mäst gräs burne marken. HdlÅgerupArk. 1760. —
-BÄDD.
1) av utbredt gräs bildad bädd. Honan (av bävern) föder i Mars månad 2—3 .. ungar, på .. gräsbädden in i huset. Nilsson Fauna 1: 207 (1820). Sjöstedt Storv. 577 (1911). särsk. (i vitter stil) om gräsmatta (se d. o. 2) användbar som bädd l. viloplats. Stenhammar 227 (1795). För mig är lindens skugga / Så sval, och fältets gräsbädd / Så mjuk. Tranér Anakr. 198 (1830, 1833).
2) (i vitter stil) grästäcke, gräsmatta (se d. o. 2). Hedborn 1: 84 (c. 1840). En elf, hvars vatten flöt mellan lummiga stränder med mjuka gräsbäddar. Santesson Nat. 158 (1880). —
-BÄNK. gräsbeklädd jordvall l. avsats avsedd till sittplats; jfr -SOFFA. Dähnert 100 (1746). Valvais sitter på en gräsbänk med en bok i handen. Lidner SednSkr. 67 (c. 1790). Böök ResSv. 117 (1924). —
-BÄRANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) om mark: som frambringar l. avkastar gräs. NorrlS 1: 48 (c. 1770). Uppl. 2: 66 (1903). —
-BÄRNING. (†) = -BÖRD. LBÄ 44—50: 212 (1801). Tre eller Fyra (gärden) användas till Vall eller Gräsbärning. Alm(Ld) 1806, Bih. s. 9. —
-BÖRD. (numera knappast br.) i fråga om mark: frambringande av gräs. Alm(Gbg) 1749, s. 32. Jordmånen passar bättre för sädesodling än för gräsbörd. Uppl. 2: 76 (1903). —
-BÖRDIG. (knappast br.) = -BÄRANDE, p. adj. (Gårdens) bästa och gräsbördigaste utmarck. HdlÅgerupArk. 1760. Ahnfelt Rääf 58 (1879).
-FJÄLL. (i vissa trakter) gräsbevuxet fjäll (se FJÄLL, sbst.1). Gadd Landtsk. 1: 209 (1773). Molin ÅdalP 150 (c. 1895). —
-FJÄRIL. zool. individ l. art av vissa släkten tillhörande den till dagfjärilarna hörande underfamiljen Satyridae. Broman Glys. 3: 529 (1733). FoFl. 1909, s. 126. —
-FLOG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) visst slags sjukdom hos häst; jfr FLOG, sbst.1 5 slutet. Ahnfelt Rääf 39 (1879). —
-FLY, sbst.2 nattfjärilen Charæas graminis Lin.; äv. oeg., om larven till denna fjäril, gräsmask (se d. o. a). Dahlbom Insekt. 186 (1837). Gräsflyet förtär gräset på ängar. Berlin Lsb. 126 (1852). Gräsflyet eller, som den oftare kallas, gräsmasken. HandtvLBl. 1905, s. 258. —
(2) -FRUKT. (i fackspr.) frukt av växt tillhörande familjen Gramineæ. UtsädT 1893, s. 198. LfF 1909, s. 120. —
-FRÄTARE, m. l. r. (enst.) visst slags insekt uppträdande ss. skadedjur på gräs. Joel 1: 4 (öv. 1898; äv. i Bib. 1917; se för övr. språkprovet under -BITARE). —
(2) -FRÖ, n. särsk. (i sht landt., trädg. o. handel.) i fråga om (till utsäde avsedda) frön av andra gräs än sädesslagen; ofta koll.; ss. koll. äv., i utvidgad anv., om blandning av gräsfrö med frö av andra växter, t. ex. klöver. Serenius EngÅkerm. 67 (1727). Kalm Resa 1: 72 (1753). (Ängsknarrens) Födoämnen .. bestå i insekter .., gräsfrön och späda gräsrötter. Nilsson Fauna II. 2. 2: 164 (1834). Uppl. 2: 73 (1903).
Ssgr (i sht i fackspr.): gräsfrö-blandning. vanl. konkret. Lyttkens Frök. 9 (1879). Gräsfröblandningen utgöres af raygräs, timotej och andra grässlag samt klöfver och lucern. TLandtm. 1897, s. 46.
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA, sbst. sådan (grön) färg som finnes hos gräs. Hiärne Förb. 39 (1706). LoW (1862). —
-GNAGARE, m. l. r. (enst.) visst slags insekt uppträdande ss. skadedjur på gräs. Joel 1: 4 (öv. 1898; äv. i Bib. 1917; Bib. 1541: grääsmatken, Luther: Raupen, Vulg.: erucæ; se för övr. språkprovet under -BITARE). —
-GRO, -ning (†, LBÄ 44—50: 231 (1801)). (i vissa trakter) bliva bevuxen med gräs. VetAH 1750, s. 208. Uppl. 2: 37 (1903). särsk. [möjl. efter d. græsgroet] i p. pf.: bevuxen med l. övervuxen av gräs. De gingo .. på en smal, gräsgrodd körväg. Geijerstam Tillsvid. 140 (1887). Lagerlöf Antikr. 219 (1897). —
-GRUND, r. l. m. (†)
1) = -BOTTEN 1 a. Då den (dvs. Carex turfosa Fr.) vexer på fastare gräsgrund blir den tydligen tufvig. BotN 1845, s. 118.
-GRÖDA, r. l. f. Den växande Sädes- och Gräsgrödan. VexiöBl. 1828, nr 28, s. 3. NerAlleh. 1896, nr 209, s. 1 (i annons). —
(1 o. 2) -GRÖN. (gräs- 1639 osv. gräse- 1711) grön ss. gräs, av samma färg som gräs; förr äv., om mark: grön av gräs. Ekelunden (är) gräszgrön. Schroderus Comenius 336 (1639). Slagg af gräsgrön färg. JernkA 1826, 1: 69. Topelius Läsn. 8: 169 (1896). —
-GRÖNT, n. gräsgrön färg. SPF 1825, s. 67. Gräsgrönt erhålles genom blandning af gult med spanskgröna. AHB 12: 24 (1865). Sahlin SkånFärg. 150 (1928). —
-GÅ. (i vissa trakter)
1) intr., om mark: bliva bevuxen med l. övervuxen av gräs. LAH 32: 37 (1874). Efter andra årets bränning lämnades svedjelandet att gräsgå. Modin GTåsjö 178 (1916). särsk. i p. pf.: bevuxen med l. övervuxen av gräs. Finnes Åkern om Våren grässgången, .. så trädes, vältas och harfvas han. Salander Gårdzf. 86 (1727). De små gräsgångna dikena. Lagerlöf Jerus. 1: 5 (1901).
-GÅNG, pl. -ar. [fsv. græsganger]
1) (numera föga br.) till 1 g: bete, betande, betesgång; äv. konkret: betesmark. Att the (dvs. stona) komme i godh gräss gångh. GR 19: 154 (1548). TbLödöse 518 (1605). (Säterns) af snöfjellen alltid vattnade gräsgångar stodo .. i herrlig grönska. Bremer Strid 183 (1840). Schulthess (1885; med hänv. till gräsbete). SvFolkH I. 1: 31 (1914).
-GÅRD. [fsv. gräsgardher]
1) (enst.) till 1: med gräs bevuxen gård l. inhägnad o. d. Nathorst LandtbrSk. 69 (1896; om gräsbevuxen hönsgård).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. i fråga om ä. förh.) trädgård, ”örtagård”; jfr GRÄS 3. Schroderus Dict. 36 (c. 1638). Hildebrand Medelt. 3: 1045 (1903; i fråga om medeltida förh.). —
-GÄDDA. [fsv. gräsgädda, anträffat bl. ss. smädenamn (jfr bet. 2 nedan). Anledningen till benämningen torde vara, att ifrågavarande gäddors lektid infaller i ”gräsmånaden” (dvs. april)]
1) gädda av medelstorlek, vilken leker i april månad. Is-Gäddan leker i Januarii Månad; Frö-Gäddan i Martii; Gräs-Gäddan och Mörten i April. VetAH 1761, s. 265. SvDjurv. 278 (1903).
-GÄLD, se d. o. —
-GÄLDS, oböjligt adj. [elliptiskt för GRÄSGÄLDS-HEMMAN l. dyl.] (†) om hemman: som brukas för ”gräsgäld” (se GRÄSGÄLD a). I fall något hemman skulle .. blifva Gräs-Gäldz eller öde (så osv.). Salander Gårdzf. 208 (1727). —
-HAGE. (†)
-HALM. torkat gräs, hö; numera bl. ngn gg koll.; förr äv. om enstaka strå. Möller (1790). (Gulsparvens bo) består af gräshalm, och är inuti belagdt med hår. Nilsson Fauna II. 1: 368 (1835). —
-HAV.
1) till 1, bildl.: ofantligt stort l. oöverskådligt, gräsbevuxet område. Englund Ged. 151 (1853). 2NF 22: 631 (1915).
2) i sg. best., benämning på ett område av Atlantiska oceanen som utmärker sig gm ofantliga massor av drivande havstång, Sargassosjön; jfr GRÄS 1 d. Scheutz NatH 328 (1843). BonnierKL 10: 149 (1927). —
-HOPPA, se d. o. —
-HUMP. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) gräsbevuxet jordstycke. ÖgCorr. 1892, nr 101, s. 4. —
-HYDDA. grästäckt hydda; särsk. i fråga om hos primitiva folk förekommande hyddor. Verd. 1891, s. 32. —
(1 g) -HÄST. (†) häst som går l. gått på gräsbete; äv.: häst som lämnas på gräsbete. SkaraStiftJordeb. 24 (1540). GR 14: 406 (1542). —
(2) -HÖ. landt. hö av fodergräsarter; motsatt: klöverhö. Linderholm 2: 227 (1803). Jönsson Gagnv. 163 (1910). —
-KANT. om kanten av ett gräsbevuxet område; äv. (o. vanl.) om smal, gräsbevuxen jordremsa, i sht vid kanten av en väg l. stig. Gräs-kant emellan åker-stycken. Lind 1: 1251 (1749). Alla gräskanter (på gräsplaner) huggas och jemnas. Lundström Trädg. 459 (1841). Hon .. gick helst på gräskanten utmed vägen. Lundquist Aftonl. 124 (1891). —
-KAR, n. [jfr d. græskar, ä. d. græskar o. -karve. Senare ssgsleden är samma ord som mnt. korvese, t. kürbis (se KURBITS). Anledningen till namnet torde vara växtens gräsgröna färg] (†) växten Cucurbita pepo Lin., kurbits, pumpa; äv. om frukten av ifrågavarande växt. 2LinkBiblH 4: 68 (c. 1550). Retzius FlVirg. 149 (1809). HbTrädg. 6: 70 (1876). —
-KLIPPNING. trädg. —
-KNARR, m. l. r. (i vissa trakter) fågeln Porzana porzana Lin., sumphöna. VetAH 1813, s. 260 (från trakten omkring Jönköping). —
(1 g) -KREATUR. (†) kreatur som mot avgift mottages på gräsbete. LdVSkr. 1811, nr 19, s. 3. Därs. 1813, nr 19, s. 3. —
(2) -KULTUR. (föga br.) landt. odling av fodergräs. Å kontinenten samt på de Britiska öarne har sedan långa tider gräskultur bedrifvits. MosskT 1893, s. 321. SkogsvT 1909, s. 103. särsk. konkret. Gräskulturerna äro torrlagda med 4 fots öppna sugdiken på 200 fots afstånd. UtsädT 1898, s. 144. —
-KVARN. [jfr ä. d. græskværn, ävensom d. græsmølle. Anledningen till benämningen torde vara, att kvarnen endast får brukas under sådana tider då det uppdämda vattnet icke skadar gräset] (i vissa trakter) liten vattenkvarn som endast brukas under vintern. SyneprotLångaryd 24/5 1894. —
-LAND. (mindre br.) gräsbevuxet område; äv.: område som (väl l. illa o. d.) lämpar sig för gräsväxt. Gulöen .. är sköntt gräss landh. BtFinlH 3: 308 (1555). Berg Sjöf. 109 (1910). —
(1 o. 2) -LIKNANDE, p. adj. —
(jfr 3) -LILJA. liljeväxten Anthericum Liliago Lin., sandlilja. Wikforss 1: 704 (1804). Svensson Kulturv. 66 (1893). —
-LINDA, r. l. f., förr äv. -LIND. (i sht i Norrl.) gräsbevuxet jordstycke; särsk. om obrukad åker som blivit gräsbevuxen; äv. om (insådd) gräsvall. Broocman Hush. 2: 50 (1736). Allmogen dansar .. om nätterna utanför staden på en gräslinda. HLittSt. 1: 296 (1821). Med plogens tillhjälp vända om de uråldriga gräslindorna. Hellström NorrlJordbr. 307 (1917). särsk.
a) (†) i uttr. lägga (åker) i gräslinda, lägga igen (åker); jfr GRÄS 1 h. Åkerfällt som äro lagda i gräslinda. EconA 1807, mars s. 110.
b) (i Finl.) om gräsplan i trädgård o. d. För att .. icke uttränga alltför mycket annat praktfullt i blomsterväg, inrymdes här och der nya, förutvarande gräslindor till georginplaner. SKN 1842, s. 311. T. o. m. i städernas planteringar, sår man i dessa livsmedelsbristens tider in gräslindor och rabatter med rotfrukter och potatis. Qvarnström Flem. 30 (1926). —
-LUKT. lukt som av (nyslaget) gräs. Strax Humblan är mogen, hwilket man kan förstå, när han förlorar sin Gräszlucht, skal han tagas neder aff Stängerna. IErici Colerus 1: 363 (c. 1645). Berzelius Kemi 4: 287 (1827). —
(3) -LÄSARE. (†) mer l. mindre smädlig benämning på botanist (som sysslar speciellt med växtkännedom). GbgMag. 1759, s. 288. Ännu långt efteråt (dvs. efter O. Rudbecks tid) ville man icke bland vetenskapernas antal räkna örtkunskapen, och man begabbade dess idkare med namn af gräsläsare. Fryxell Ber. 20: 162 (1853). Hedenstierna Jenny 243 (1893). Heidenstam Svensk. 2: 261 (1910; efter Fryxell, se ovan). —
(2) -LÖK. [jfr d. græsløg, fnor. graslaukr, t. graslauch]
1) lökarten Allium Schoenoprasum Lin.; jfr ALVAR-LÖK. Franckenius Spec. D 4 b (1638). Linné Bref I. 2: 14 (1741). Gräslök .. Växer vild vid havskusten upp till Uppland. LmUppslB 748 (1923). särsk. koll., om (de i vissa maträtter använda, fint skurna) bladen av gräslök. Fint skuren gräslök. Warg 583 (”585”) (1755). Gräslök i mjölksås. Keyland Allmogekost 1: 64 (1919).
2) (†) lökarten Allium scorodoprasum Lin., skogslök. Linné i VetAH 1741, s. 192 (fr. Öland). Sundén (1885).
-rot. Landsm. 2: XLIII (cit. fr. 1722).
-smörgås. till -LÖK 1 slutet: smörgås beströdd med finskuren gräslök. Gif oss fyra gräslöks-smörgåsar, bränvin. Sjöberg SthmHeml. 254 (1844).
-sås. till -LÖK 1 slutet. Schulthess (1885). Gräslökssås. Söt grädde kokas några minuter med finskuren gräslök. Saltas. Ekberg Hvad äta? 331 (1899). —
-LÖPA, v. bliva bevuxen med l. övervuxen av gräs; numera nästan bl. i p. pf.: bevuxen med l. övervuxen av gräs. Broman Glys. 3: 75 (1733). Gräslupne fält. Linné Sk. 317 (1751). Sedan man (uppodlat ett kärr och) tagit deraf de vanliga skördarna, låter man det strax gräslöpa (ej skogslöpa) och brukar det som äng. SvLitTidn. 1817, sp. 777. Östergren (1926). —
-MARK. gräsbevuxen mark; stundom: gräsplan. Wallenberg Gal. 72 (1771; uppl. 1921). (Rekylen befanns) vid anställde (skjut-) försök (med kanonen) å slät gräsmark vara blott 6 och en half fot. KrigT 1797, s. 53. Spela [tennis, fotboll] på gräsmark. Östergren (1926). särsk. med tanke på markens användbarhet ss. betesmark l. för höskörd: ängsmark, betesmark. Tin boskap skal på then tijdhen gå j beet på een wijdh grääsmarck. Jes. 30: 23 (Bib. 1541). Naturlig gräsmark. Juhlin-Dannfelt 394 (1886). Flodström SvFolk 277 (1918). —
-MASK, pl. -ar. (numera bl. tillf.; se dock a o. b) mask l. (larv av) insekt som uppträder ss. skadedjur på gräs. Grässmadk. VarRerV 52 (1538). Hwadh effter grääsmatken bliffuer quart, thet vpäter grääshoppan. Joel 1: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: gräsgnagarna). Linné Öl. 118 (1745). 1Kon. 8: 37 (Bib. 1917). särsk.
a) (fullt br.) om larven av gräsflyet (se -FLY, sbst.2). Linné i VetAH 1750, s. 180. Julin IVetA 1792, s. 6. BonnierKL 5: 51 (1924).
b) (fullt br.) gräsfly (se -FLY, sbst.2). Linné SystNat. 63 (1748). Biberg Linné Oec. 46 (1750). Gräsflyet l. gräsmasken. Hellström NorrlJordbr. 357 (1917). —
-MATTA, r. l. f.
1) till 2 b: matta förfärdigad av (torkat) gräs. En Spansk couleurt Gräsmatta om 35 alnars längd och 20 tums bredd. DA 1808, nr 38, Bih. s. 1. Retzius EtnolSkr. 92 (1847). SFS 1891, nr 64, s. 16.
2) till 1: mattliknande täcke av (tätt o. fint) gräs som betäcker marken. Lundström Trädg. 381 (1852). Grotenfelt LandtbrFinl. 113 (1896). i överförd anv., om mark som är bevuxen med ett täcke av (tätt o. fint) gräs; ofta liktydigt med: gräsplan. Dalin (1852; angivet ss. förekommande i poetiskt språk). Gräsplaner eller gräsmattor. HbTrädg. 8: 76 (1884). Nyblom Minn. 2—3: 150 (1904). —
-MOSSA. bot. arten Hypnum rutabulum Lin. av det till lövmossorna hörande släktet Hypnum Dill. Krok o. Almquist Fl. 2: 27 (1907). —
(2) -MOSSE. bot. mosse vars växtbestånd huvudsakligen utgöres av gräsarter. MosskT 1887, s. 8. Fennia VII. 2: 101 (1892). —
-MÅNAD.
1) (†) månad under vilken gräset växer. Stockholms Norra och Södra utlopp (äro) icke .. tilräckelige vid höga Våhr-floder, at utföra Mälarens vatten inom rätter tid i Gräs-månaderne. Kungör. 18/9 1772, s. 3.
2) i den gamla almanackan (t. o. m. 1900) förekommande benämning på april månad (jfr StudEsTegnér 173 (1918)). Hiorter Alm. 1741, s. 10. Leopold (1809) i 2Saml. 10: 36. Santesson Sv. 47 (1887). —
(3) -NATE. örten Potamogeton gramineus Lin. Liljeblad Fl. 70 (1792). Gräsnate .. (har) de nedre bladen under vattnet gräslika. Fries Ordb. 86 (c. 1870). ArkBot. II. 1: 86 (1903). —
-NEJLIKA.
1) individ l. art av örtsläktet Armeria Willd., i sht Armeria vulgaris Willd., trift, strandblomster; jfr GRÄS 3 b β. Fries Ordb. 131 (c. 1870). BonnierKL 9: 328 (1926).
2) (mindre br.) örten Dianthus deltoides Lin., ängsnejlika. Linné (1754) hos Ljunggren LUPr. 10/1 1878, s. 16. Kindberg SvNamn 26 (1905). —
(2) -OLJA, r. l. f. (föga br.) farm. o. handel. välluktande olja framställd av vissa i Indien odlade arter av grässläktet Andropogon Lin. NF (1882). BonnierKL (1924). jfr CITRON-GRÄSOLJA. —
-PEPPARROT. (†) vildt växande (förvildad) pepparrot med sträv, ngt om gräs påminnande smak. Lundberg Träg. 20 (1754). —
-PLAN, r. l. m. gräsbevuxen plan i trädgård l. park o. d., gräsmatta (se d. o. 2 slutet). Riccoboni Catesby 111 (1761). —
-PLATS. (numera knappast br.) gräsbevuxen plats. För gräsplatser till betes-foder anses det (dvs. en viss gräsart) vara det bästa af alla Engelska gräs-arter. EconA 1807, dec. s. 51. (†) Och the satte sigh j roota taal på gräszplatzanar. Mark. 6: 40 (NT 1526). —
-REN, r. l. f. gräsbevuxen åker- l. dikesren. Emellan hvar åker var en sluttande gräsren i stället för mur. Barchæus LandthHall. 84 (1773). LAHT 1881, s. 131. —
-RIK. rik på gräs; numera i sht om mark o. d. Linc. Nnn 3 a (1640). Gräs-rika Berg Alströmer Får. 6 (1727). Gräsrik strand. CAKullberg i 3SAH 9: 101 (c. 1874, 1894). (†) En gräsrik bädd. Adlerbeth Æn. 117 (1804). —
(2) -ROST, r. l. m. l. f. i sht bot. på gräsarter förekommande rostsvamp; särsk. Puccinia graminis Pers. (Aecidium Berberidis Pers.), svartrost, berberisrost; äv. (i sht i fackspr., särsk. landt.) om av rostsvamp förorsakad sjukdom på sädesslagen o. andra gräsarter. ÅrsbVetA 1822, s. 274. Juhlin-Dannfelt 334 (1886). 2NF 28: 68 (1918). —
(2) -ROT. [fsv. gräsrot] rot av gräs; i sht förr äv. i utvidgad anv. i fråga om rötter av andra örter (jfr GRÄS 1 o. 3). BtÅboH I. 4: 153 (1632). Äfven finner man spädt gräs och gräsrötter i dess (dvs. morkullans) mage. Nilsson Fauna II. 2. 2: 144 (1834). särsk.
a) om (den förr inom medicinen använda) roten av gräset Agropyrum repens Lin., kvickrot, vitrot; i vissa trakter äv. om ifrågavarande växt. BOlavi 142 b (1578). ApotT 1698, s. 64. Linderholm 2: 228 (1803). Lindgren Läkem. 28 (1918).
b) (numera knappast br.) om (den förr inom medicinen använda) roten av växten Carex arenaria Lin., sandstarr; äv. om ifrågavarande växt; i sht i uttr. röd gräsrot. Torén Rebau o. Hochstetter 159 (1851). Lindgren Läkem. 16 (1891).
c) i sht landt. koll.; stundom närmande sig bet.: grässvål. Linné Vg. 98 (1747). Så snart gräsroten blifvit stadgad, bör man med en styf qvast sopa gräsplanen. Lundström Trädg. 2: 128 (1831). Maskar och skalbaggar som solen lockade fram ur gräsroten. Larsson i By Jord 58 (1913).
d) (†) i uttr. taga gräsrot, om mark: bliva gräsbevuxen (o. därigm fast); jfr BINDA, v. BjörnebT 1910, nr 85, s. 3 (1795).
Avledn.: gräsrota, v. (†) refl., om mark: bliva gräsbevuxen (o. därigm fast); jfr -ROT d. GBonde (1740) hos Trolle-Bonde Hesselby 146. —
-RUGGE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) grästuva. Dalin (1852). Från någon gräsrugge vid vägkanten skuttade en eller annan ruggig hare. SDS 1900, nr 470, s. 3. Hårdt packadt grus, som ej täckes af de sparsamt förekommande grofva gräsruggarna. FoFl. 1912, s. 133. —
-RYTTARE. (vard., numera föga br.) skämtsam benämning på ryttare som (icke är sadelfast o.) som faller l. plägar falla av hästen; jfr -RIDDARE. Gosselman Col. 1: 212 (1830). (Hästen) gjorde mången gräs-ryttare. KrigVAT 1846, s. 155. Bli gräsryttare. WoH (1904). —
-SIDA. om den gräsbevuxna sidan av en uppskuren grästorva. Rosensten Skog. 33 (1737). Haller o. Julius 200 (1908). —
(1 d) -SIK. [med avs. på anledningen till namnet jfr under -ÅL. Namnet kan dock äv. sammanhänga med fiskens färg; jfr att den även kallas grönsik] (i vissa trakter, numera föga br.) benämning på fisk tillhörande de större arterna av siksläktet; jfr BRINK-, GRÖN-SIK. Tiselius Vätter 1: 106 (1723). Den sik, som vistas på djupet, kallas Grässik eller Brinksik. LAT 1863, s. 210. —
(1 d) -SILL. [med avs. på anledningen till namnet jfr under -ÅL. Namnet kan dock äv. sammanhänga med fiskens färg; jfr språkprovet nedan från 1845] (i vissa trakter, numera föga br.) mindre, vårlekande sill. Grässillen är den sill, som slutat leka och under leken afnött fjällen, så att hon synes grön. Ekström Sättet 10 (1845). NoK 19: 23 (1923). —
(1 d) -SJÖ.
-SKÄRA, sbst.1, r. l. f. (förr) skära för avmejning av gräs. Wikforss 1: 704 (1804). Heinrich (1814). —
-SKÄRA, sbst.2, f. l. r. (i vissa trakter) = -AND 2. Fischerström Mäl. 165 (1785). 2NF 33: 1227 (1922). —
-SLAG.
1) till (1 o.) 2. Dår-repen (Lolium) .. är det bästa Gräs-slag på Krit-bärgen. Gedner Linné En fråga 20 (1753). SFS 1914, s. 533.
2) (i sht vard.) till 3 a, närmande sig bet.: slag av foderväxt. Medicago, Linnæi hö-frö. Detta är det förnämsta grässlag, som i Sverige kan sås på högländta, torra och öpna backar. Aspelin Fl. 43 (1749). —
-SLÅTT. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -SLÅTTER. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 70 (1737). VästerbK 1927, nr 156, s. 1. —
-SLÄTT, r. l. f. gräsbevuxen slätt; i sht i fråga om utländska förh. Swederus Jagt 281 (1832). Svedelius Statsk. 4: 174 (1869). Böök ResSv. 228 (1924). —
-SMUTTA, f. l. r. [jfr d. græssmutte] (†) fågeln Sylvis curruca Lin., ärtsångare. Fischerström Mäl. 172 (1785). Weste (1807; med hänv. till kruka). —
-SMÖR. (i sht förr) landt. smör beredt av mjölk från kor som äro ute på gräsbete. Grotenfelt Mejerih. 119 (1881). LmUppslB 1017 (1923). —
-SNULTRA. zool.
1) (individ av) fiskarten Centrolabrus exoletus Lin., småmunt snultra. Fries o. Ekström hos Wright Fisk. 48 (1837).
2) (individ av) fiskarten Crenilabrus melops Lin., skärsnultra. ÖfversVetAFörh. 1876, nr 4, s. 65 (fr. norra Bohuslän). FoFl. 1907, s. 187. —
-SOFFA. jfr -BÄNK. Vid hvart femtionde (steg) nedsatte han sig på en bänk eller grässoffa. PoetK 1819, 2: 28. Nyblom i 3SAH 16: 121 (1901). —
(2) -STAM.
-STUBB, förr äv. -STYBB. Gräs-stybb efter afslaget gräs. Lind 1: 861 (1749). Sandström NatArb. 2: 206 (1910). (†) i pl. Gräset .. (bör bliva) jämnt och väl efter marken afslagit, så att hvarken liebränningar sker .. eller ock att högre ryggar eller grässtubbar, så emellan slagen som lie-huggen, blifva qvarlämnade. LBÄ 44—50: 272 (1801). —
-STÄPP. i sht geogr. jfr -SLÄTT. De stora grässtepperna eller s. k. pampas i Sydamerika. UVTF 13: 75 (1875). 2NF 38: 958 (1926). —
-SVÅL, förr äv. -SVAL l. -SVÅRD. om det av gräsrötterna genomvävda, sammanhängande översta jordlagret med därpå växande (kort) gräs; jfr GRÖN-SVÅL. Risingh Landb. 22 (1671). Serenius EngÅkerm. 5 (1727). Jämtländska myrar som öfverst bestå af en grässvål af 1—3 dms mäktighet. Hellström NorrlJordbr. 230 (1917). särsk. (†) närmande sig bet.: gräsbevuxet markområde. Älfvor .. tros holla dansar, hvaraf ringar synes på grässvalar. NorrlS 1: 111 (1802). —
-SÅDD, r. l. f. Genom .. lämplig grässådd söker man .. förhindra flygsandens spridning. NF 4: 1509 (1881). —
-SÄTE, m. [fsv. grässäte. I fråga om anledningen till benämningen jfr Schlyter] (i fråga om medeltida förh.) backstugusittare. Linde SvEkon. 93 (1888). 2NF (1908). —
-TAK. (numera knappast br.) torvtak. Fischerström Mäl. 47 (1785). Andersson Verldsoms. 2: 11 (1854). —
-TEG. (knappast br.) ängslott, gräsbevuxet markstycke. Vattnet, som den på odlingen stående pumpen uppforslar, skulle .. kunna begagnas till befuktning af grästegarne och åstadkomma utomordentlig effekt. MosskT 1892, s. 11. särsk. om: gräsplan. (Det är icke tillåtet) att vid besök å Kyrkogården hvarken nedtrampa Grästegarne, afbryta Blomster, eller göra annan skada. VexjöBl. 1842, nr 21, s. 2. —
(1 d) -TORSK. [med avs. på anledningen till namnet jfr under -ÅL] mindre torsk. Nilsson Fauna 4: 540 (1855). NoK 19: 62 (1923). —
-TORV. (i sht i fackspr.)
1) till 1: grässvål. Lind (1738). Jag företog mig .. at .. upodla 22 tunneland, hvilket arbete var ganska svårt i anseende till gräs-torfvens seghet. VetAH 1800, s. 150. TT 1898, Byggn. s. 131. särsk. i fråga om uppskurna stycken av grässvål; nästan bl. koll.: grästorvor. De giorde tvänne Altare af grästorf. Ehrenadler Tel. 1014 (1723). Man kan .. bota sig .. för bleksot derigenom, att man .. skär .. upp en grästorf, kastar sitt vatten i denna lilla grop (osv.). Wigström Folkd. 2: 138 (1881). Skogvakt. 1893, s. 237. (knappast br.) lager av grästorvor. Utvändigt beklädas väggarna med en tre alnar tjock grästorf. Palmblad Norige 22 (1846).
2) till 2: torv bildad av lämningar av gräsväxter. Möller (1790; med hänv. till torv). Grästorf består till det mesta af oförmultnade gräsrötter, ofta med stark inblandning af jordarter. Lundequist Landtbr. 37 (1840). LmUppslB 1111 (1923). —
-TORVA. (stycke av) grässvål. Här i orten (dvs. i Valda) plöjes vall ej så noga att grästorfvan ligger tätt neder. Barchæus LandthHall. 21 (1773). (Prästen) hemtade ifrån borgen en helig grästorfva. Kolmodin Liv. 1: 61 (1831). Haller o. Julius 202 (1908). särsk. (i högre stil) om (grästäcket på en) gravkulle. Man multnar lika säkert under den prydliga minnesvården som under den låga grästorfvan. Wallin Rel. 2: 4 (1818). —
(2 b) -TROSS. sjöt. av espartogräs l. kokosfibrer tillvärkad tross. AB 1890, nr 91, s. 4. BonnierKL (1924). —
(2) -TRÄD. individ l. art av de i Australien förekommande växtsläktena Xanthorrhæa Smith och Kingia RBr. BotN 1853, s. 106. Grästräd, låga träd med tjock stam och långa gräsliknande blad. BonnierKL (1924). —
-TUVA. Wahlenberg KemiLappm. 55 (1804). (Mindre strandpiparens) ägg ligga på sanden, eller på en liten grästufva. Nilsson Fauna II. 2. 2: 18 (1834). SkogsvT 1908, Fackupps. s. 135. —
(2) -TÅNG. den i havet växande örten Zostera marina Lin., bandtång, bändling; jfr GRÄSJA 1 (se avledn.). GbgMag. 1759, s. 288. Rothof 149 (1762). Jönsson Gagnv. 405 (1910). —
-TÄCKA. täcka med gräs; i sht i p. pf. Grästäckta tak. Hedin Pol 2: 417 (1911). Borgerskapets små grästäckta timmerstugor. Alving Upps. 52 (1923). —
-TÄKT, r. l. f. (mindre br.) skördande av gräs; äv., konkret: plats där gräs skördas, gräsmark. (Åkrarna voro) vid mitt tillträde af egendomen .. igenlagda till grästägt. LAT 1874, s. 349. TurÅ 1902, s. 365. —
-ULL. bot. växten Eriophorum latifolium Hoppe, bredbladig ängsull. Krok o. Almquist Fl. 1: 213 (1903). ArkBot. II. 1: 76 (1903). —
-VALL. (gräs- c. 1645 osv. gräse- 1740) [fsv. gräsvalder]
1) jordvall bevuxen med gräs. IDHultman (c. 1734) i HC12H 1: 35. Kulan som mot gräs-vall studsar. Hagberg Shaksp. 4: 94 (1848). TT 1898, Byggn. s. 114.
2) gräsbevuxen mark, gräsmark; stundom: gräsplan. De blomsterfulle Gräsvallar, hvilka med en stadigvarande Våhr hennes Öö altomkring beprydde. Ehrenadler Tel. 2 (1723). En Ström flyter genom Trädgården, vid hvars brädder synas Lusthus, Vattenkonster och Gräsvallar. Lidner 1: 135 (1784). (Hon) vek .. av från den tilltrampade stigen, kom upp i gräsvallen och trasslade in sig i en törnhäck. Lagerlöf Troll 2: 21 (1921).
3) [specialfall av 2] landt. om mark som besås med foderväxter, insådd vall (ingående ss. led i växtföljden); ofta, med anslutning till GRÄS 2, om vall vars växtbestånd uteslutande utgöres av gräsarter. Arrhenius Jordbr. 1: 170 (1859). Den öppna jorden inom Värmland brukas mest i cirkulation med .. (bl. a.) 3 års gräsvall. Höjer Sv. 1: 441 (1875). LAHT 1910, s. 466. särsk. i uttr. lägga l. igenlägga (odlad mark o. d.) i gräsvall, låta (odlad mark) bliva gräsbevuxen, lägga igen (odlad mark); äv. i uttr. ligga i gräsvall, om mark o. d.: vara gräsbevuxen; jfr GRÄS 1 h. MElgh (1749) i SmålHembygdsb. 4: 26. Rundqvist lade åkern i gräsvall. Strindberg Hems. 170 (1887). Hellström NorrlJordbr. 208 (1917).
4) grässvål. IErici Colerus 1: 307 (c. 1645). Man tager Torfwen aff een godh Gräszwald. Risingh Landb. 53 (1671). Den (jord) som är näst in til gräsvallen och torfven. Serenius EngÅkerm. 110 (1727). Jord, som i 6 år legat oplöjd, kraftigt öfvervuxen med en tjock gräsvall. QLm. I. 3: 12 (1833). Dalin (1852; med hänv. till grässvål). —
-VARG, r. l. m. (i vissa trakter) folkligt namn på örten Pedicularis palustris Lin., kärrspira. Franckenius Spec. D 4 a (1638). Somliga år växer på ängarna et slag, som allmogen kallar gräsvargar, hvilket gör fodret något oäteligt för boskapen. VetAH 1754, s. 123. Nyman VäxtNatH 1: 177 (1867; fr. Dalarna). —
(1 o. 2) -VEGETATION. abstr. o. konkret. Bergstrand Geol. 59 (1868). Några (Gramineæarter) förekomma .. på sidlända ängar, der de ofta utgöra en betydlig del af gräsvegetationen. NF 2: 1518 (1878). —
(3 c) -VIND. (i sht förr) apot. på apotek: vind som användes ss. förvaringsrum för torkade örter. SFS 1854, nr 34, s. 4. Ahlberg FarmT 25 (1899). —
-VÄG. [fsv. gräsvägher] gräsbevuxen väg; jfr -GÅNG 2. Möller (1790). Dalin (1852). Schulthess (1885). —
-VÄGG. (†) å tält; om den nedre, förstärkta randen av tältduken, vilken berör marken? DA 1808, nr 60, Bih. s. 1. Blanksmörja var stänkt på gräsväggen af yttre tältet. Knorring Förh. 2: 392 (1843). —
-VÄXA.
1) (†) i pass. med intr. bet.: bliva gräsbevuxen. (Det) är nödvändigt, at grafven .. å båda sidor douceras (dvs. doseras), eller på sned så långslutes, at hon kan ju förr des hällre vallas, eller gräsväxas. SvMerc. 3: 13 (1757).
2) (knappast br.) i p. pr. ss. adj. i förening med ett adverbial, om mark: som bär så l. så beskaffad gräsväxt (se -VÄXT, sbst. 1 b). (I ägobeskrivningen bör uppgivas) om betesmarkerne äro väl gräsväxande eller svaga. SPF 1840, s. 26.
3) (föga br.) i p. pf. ss. adj.: gräsbevuxen. Swedenborg RebNat. 1: 22 (1719). Gräsvuxna skogsparker. VetAH 1810, s. 6. Santesson Sv. 52 (1887). Lundell (1893; angivet ss. nybildning l. ”nybruk”). —
-VÄXT, r. l. f. l. m. [fsv. gräsväxter]
1) till 1.
a) abstr.: växande av gräs. Är Engen Måsefull som förhindrar Gräszwäxten, så (osv.). IErici Colerus 1: 50 (c. 1645). Hans jord passade inte för gräsväxt. Sandström NatArb. 1: 102 (1908).
b) mer l. mindre konkret: växande gräs. Nu för tiden är intet mera vatn i denna dammen (dvs. i Betesda), utan står full med gräsväxt. Eneman Resa 2: 164 (1712). En sidländ äng, som är van vid mycket vattn, mister sin gräsväxt igenom vattnetz förminskning. AllmogHemsl. 117 (i handl. fr. 1741). Gräsväxt finnes blott på få ställen (på ön). Bergman GotlGeogr. 8 (1870). Gräsväxten på ängar och i hagar såg bra ut. Lagerlöf Sten. 16 (1914). särsk.
α) (numera knappast br.) årsskörd av gräs, gröda av gräs. The weethe doch wäl sielffwe hwadt gräszwäxt j tesse tu nestframlidne år warit haffwer. GR 16: 241 (1544). (Sv.) Gräsväxt .. (lat.) Annona graminis seu fœni. Sahlstedt (1773). Å större och bättre skötta egendomar är numera cirkulationsbruk infördt, som vanligen omfattar 7 à 8 års omgång, däraf (bl. a.) 1 träda .., 2 à 3 gräsväxter. Nyström SvGeogr. 298 (1895).
β) (†) närmande sig bet.: gräsbevuxen mark. Dhe som medh gode Hööslagh, Engier och gräswäxter försorgde ähre. RARP 4: 623 (1651).
2) bot. till 2: växt tillhörande gräsens familj. Linné Bref I. 1: 129 (1746). Dalin (1852). NormFört. 34 (1894). —
-VÄXTLIGHET~200 l. ~002. = -VÄXT 1 b. Den tufviga, mossblandade eller i öfrigt mindre goda gräsväxtligheten. Uppl. 2: 86 (1903). —
(1 d) -ÅL. [jfr d. græsaal. Namnet torde bero därpå att fisken uppehåller sig bland på sjöbottnen befintliga växter] vanlig ål under visst skede av hans utveckling; jfr BLÖT-ÅL. Nilsson Fauna 4: 663 (1855). Lilljeborg Fisk. 3: 377 (1890). —
-ÄNG. (numera föga br.)
1) till 1: äng med (riklig) gräsväxt. IErici Colerus 2: 17 (c. 1645). Skifferområdet i ö. (i Montenegro) har stora skogar (bok, ek till 800 m. och barrträd) och goda gräsängar. 2NF 18: 993 (1913).
-ÄNKA. [sv. dial. gräsänka, hustru vars man är bortrest, fästmö vars fästman dött, liderlig flicka; liksom d. græsenke efter mnt. graswedewe, förförd, övergiven flicka; jfr t. graswitwe, eng. grasswidow samt t. strohwitwe. Ordet syftar möjl. urspr. på en flicka som förförts ute i det fria o. sedan övergivits. Den sv. riksspråksbet. beror trol. på lån från t.] (skämts.) gift kvinna vars make för tillfället är bortrest. Dalin Vitt. II. 5: 72 (1738). Mellin Nov. 1: 354 (1830, 1865). Jag .. sitter (nu) här som gräsenka. Björn har med Petter rest bort på några dagar. Bremer Grann. 1: 157 (1837). Auerbach (1909). —
-ÄNKEMAN~002, äv. ~200. (föga br.) = -ÄNKLING. Bodell Meissner 29 (1797; i JournSvL 1798, s. 23, klandrat ss. provinsialism). Högberg JesuBr. 1: 208 (1915). —
-ÄNKLING. [bildat efter -ÄNKA; jfr sv. dial. (Smål., Västergötl.) gräsänk, gräsänker] (skämts.) gift man vars hustru för tillfället är bortrest. JournSvL 1798, s. 23. Siwertz Varuh. 67 (1926). —
-ÄTANDE, p. adj. om djur: som livnär sig av gräset på marken. Alla desse (däggande djur med hovar) äro Gräsätande. LittT 1796, s. 241. Auerbach (1909). —
-ÄTARE, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m.||ig.
2) (skämts.) oeg., om person: vegetarian; äv.: person som äter mycket grönsaker. Hagdahl Kok. 743 (1879). Östergren (1926). —
-ÖKEN. (stor) trädlös, gräsbevuxen slätt; jfr -SLÄTT, -STÄPP. Rabbe PVetA 1770, s. 35. Angered-Strandberg NVärld. 335 (1898).
B (†): GRÄSE-GRÖN, -VALL, se A.
Avledn.: GRÄSA, v.1 -ning. [sv. dial. (Smål.) gräsa, beta, (Skåne) gräsja, låta beta, äv.: bita i gräset; jfr sv. dial. (Hälsingl.) grasa, upprycka gräs, d. græsse, nor. dial. grasa, gresja, isl. grasa, gresja, t. grasen, gräsen, eng. graze] till 1.
a) intr., om djur: beta (se BETA, v.2 3 c α). Nyman Apulejus 41 (1666). LAHT 1900, s. 122. i numera obr. anv. All .. Fordring på Hans Kongl. May:tz aff Dannemarcks wägnar vphäfwes, vndantagandes gräszningen för Cavalleriet, som vthi Fästningarne äro. Stilleståndzarticklar 1679, s. 3. Alla de hästar jag sett på gräsning, fatta galoppen så snart de vilja komma någorlunda fort. KrigsmSH 1802, s. 131.
b) tr., om person: låta (boskap o. d.) söka sin föda, valla, beta (se BETA, v.2 2 a). De platser, där stenåldersfolket gräsade sina kreatur. SvFolkH I. 1: 30 (1914).
2) (föga br.) i fråga om växande av gräs.
a) refl., om mark: bliva gräsbevuxen. GBonde (1740) hos Trolle-Bonde Hesselby 140. ÅboT 1772, s. 280.
4) (i soldatspr.) om avskjuten projektil (kanon- l. gevärskula): beröra l. träffa marken, slå ned i marken, taga mark; i allm. med tanke på att projektilen i fråga studsar vidare: rikoschettera. Rålamb 8: 77 (1691). Kulornas studsningar efter första gräsningen. KrigVAH 1827, s. 182. Heidenstam Karol. 1: 244 (1897). särsk.
b) (förr) mil. ss. vbalsbst. -ning, om den skjutmetod vid skjutning med slätborrade artilleripjäser vid vilken rundkulan efter första nedslaget studsade i allt mindre o. mindre bågar. NF 13: 1126 (1889).
5) (†) falla, bita i gräset; jfr GRÄS 1 j β. De tappre knektar gräsa. CVAStrandberg 3: 240 (1854). —
GRÄSARE, r. l. m. (i soldatspr.) till GRÄSA, v.1 4: skott som träffar marken, innan det nått målet. AFörsvarsfÅ 1900, s. 262. —
GRÄSIG, adj. (-ig 1640 osv. -og c. 1645) [jfr d. græsset, t. grasig] till 1.
1) (mindre br.) (rikt) bevuxen med gräs. Linc. (1640). Strand Tidsfördr. 1: 58 (1763). Det gräsiga kärret. Andersson KolvaktVis. 86 (1915). särsk. om sjöbotten: bevuxen med vattenväxter; jfr GRÄS 1 d. Stensijken .. leker uppå gräsiga grund. Tiselius Vätter 1: 110 (1723). LfF 1906, s. 212.
GRÄSJA, r. l. f. (gräsja (-ia) 1745 osv. grässja 1864)
2) (mindre br.) växt tillhörande det i havet växande släktet Ruppia Lin., hårnate; jfr GRÄS 3. Linné i VetAH 1741, s. 208 (fr. Öland). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 803 (1901).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content