publicerad: 1929
GRÄNSA grän3sa2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er GR 26: 558 (1556), Sylvius Curtius 524 (1682); ipf. -te Franzén Skald. 3: 471 (1824, 1829)).
Ordformer
(grendz- 1674. grens(s)- (-sz-) 1541—1755. gren(t)z- 1526—1689. gränds- 1635. gräns(s)- (-sz-) 1588 osv. grän(t)z- 1550—1802)
Etymologi
I. (†) tr.
1) uppsätta (gränsmärken). Gränza häradzmärken emällan Alboo och Kinnewaldz häradher. VRP 1694, s. 67.
2) i förb. med prep. ifrån, om (naturlig) gräns: avskilja (ett folk) från (ett annat folk). Tanais skillier och gräntzer Bactrianerne ifrån the Scyther som kallas Europæer. Sylvius Curtius 524 (1682). — jfr AV-GRÄNSA.
3) bilda l. utgöra gräns(er) för (ngt), begränsa (se d. o. II 1); kanta; utgöra den yttersta l. avslutande delen av (ngt). Låt höstens floder fälten skölja / Och klippor gränsa himla-bryn. Creutz Vitt. 62 (1753). Stränder, som ofvanföre sina beväxta sluttningar gränsades af majestätliga berg. Linnerhjelm 1Bref 49 (1787, 1797). Ifall vårt land åter skulle gränsas af de landamären det för ett halft hundrade år sedan haft. Ekman Dagb. 49 (1788). Re'n från jordens gränsande rand ej voro de fjerran. Adlerbeth Ov. 250 (1818). — jfr AV-, BE-, OM-GRÄNSA.
4) bildl.: inskränka; hålla (ngt) inom vissa gränser; begränsa (se d. o. II 2). Sylvius Mornay 216 (1674). Man anmärkte nu (dvs. på Lockes tid), at all kunskap är gränsad genom erfarenheten. VStyckUplKantPhilos. 17 (1798). En ledsam Öfverflödsförordning (skall) icke blott tvinga er att gränsa edra luftiga sidenklädningar inom vissa färger. VexiöT 1814, nr 102, s. 3. — jfr BE-GRÄNSA.
5) befinna sig (vara belägen, bo) vid l. nära gränsen till (ett visst område); vara l. komma (ett land l. folk o. d.) tätt in på livet; i sht i uttr. gränsa (ett land l. folk) nära (jfr 6) l. närmare l. närmast; jfr II 1. Han (dvs. ryssen) oss så när gräntzat hafwer. Gustaf II Adolf 141 (1617). (Holländarna borde) hafwa ögon på Fransosen, som dem allt för när will grensa. RARP 4: 30 (1645). Torneå och Kimi lapparna gränssa Finnerna närmast. Landsm. XVII. 1: 52 (1671). Rudbeck Atl. 1: 214 (1679). — jfr NÄR-, NÄST-GRÄNSANDE, p. adj.
6) bildl., i uttr. gränsa (ngt) nära (jfr 5), stå (ngt) nära; stå på gränsen till (ngt); jfr II 2. Otro och Vidskeppelse gräntsa hvarannan altid nära. Lanærus Försök 43 (1788). Ingenting gränsar så nära det löjliga, som huru en Svensk behandlar något nytt litterärt, det han ej känner. CJLAlmqvist i Skandia 3: 67 (1834).
7) eg.: tangera; komma inom (ngns synkrets). ”Den här Half-guden gräntsar utan återvändo min syn”, (dvs.) jag möter alti den här förnähme karn. Columbus Ordesk. 60 (1678).
II. intr.
1) i förb. med prep. till, stundom intill (jfr GRÄNSA INTILL) l. (e)mot, förr äv. inpå l. med l. vid: befinna sig (vara belägen) tätt invid (ett område, en sjö o. d.), tangera, stöta tillsammans med (ett område osv.), hava gemensam gräns med (ett område osv.); jfr I 5. Hela landith som grenzar in på Galileam. Mark. 1: 28 (NT 1526; Bib. 1917: hela den kringliggande trakten av Galileen). The hereder, som grensse emot Norige. GR 22: 36 (1551). Nogårdz rike grentzer medh Findlandh. Därs. 26: 558 (1556). Vid denna Däldens ända, gränsade ännu en annan som kallades Dödsens skuggas Däld. Lagerström Bunyan 1: 90 (1727). Bolby som til stadsmark gränsar. RB 10: 19 (Lag 1734). Nerike .. Gränsar .. Söder ut til Vettern. Tuneld Geogr. 1: 72 (1741). Uti Ö(ster) gränsar det (dvs. Holland) till Tyska riket, i S(öder) till Belgien. Carlson 1Skolgeogr. 55 (1887). — jfr AN-, MOT-, TILL-GRÄNSA, ävensom NÄR-, NÄST-GRÄNSANDE, p. adj. — särsk. (†) om folk i förhållande till annat folk l. av annat folk bebott område o. d. The samme Folck gränsze medh thet Konungerijket Idumea. Lælius Bünting Res. 1: 215 (1588). Medh thessa Nagaiske Tatare grentzer ett slagz Folck som the Muskowiter kalla Jurgenczi. Petreius Beskr. 1: 85 (1614). Karelarne, den närmast till Novgorod gränsande Finska folkstammen. Strinnholm Hist. 5: 18 (1854).
2) bildl., i förb. med prep. till, äv. intill (jfr GRÄNSA INTILL): stå (ngt) nära, stå på gränsen till (ngt); jfr I 6. Om hans tystnad också endast är en lättsinnighet — så gränsar den redan til otacksamhet. Altén FörfOsk. 24 (1798). Hans dristighet gränsade nära intill öfvermod. Moberg Gr. 282 (1815). Lyxen i kläder och ekipager gränsar till det otroliga. Castrén Res. 2: 381 (1848). En hårdhet som kunde gränsa till grymhet. Bergman JoH 8 (1926).
Särsk. förb.: GRÄNSA IHOP10 04. (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) till II 1; numera bl. (med subj. i pl.): gränsa intill varandra, stöta ihop; förr äv. i uttr. gränsa ihop med (ett folk), bo tätt intill l. vara grannar till (ett folk). Wollimhaus Ind. (1652). De Maurophorer som gräntsade ihop med de Perser. Dryselius Måne 50 (1694). Efter som (egendomarna) .. ändå gränsa ihop, så slipper man nu (dvs. efter giftermålet mellan sonen i den ena gården o. dottern i den andra) att gärdsla mer, och hålla stängseln vid makt. Böttiger 3: 90 (1843, 1858). —
GRÄNSA IN10 4. (i skriftspr., knappast br.) till I 3: begränsa (horisonten), göra (horisonten) trängre. Inga betydliga berg gränsa in horisonten (på Upplandsslätten). Strindberg TrOtr. 4: 161 (1897). —
GRÄNSA INTILL10 04. till II 1: befinna sig (ligga) tätt intill (ngt); äv. bildl. Lind (1749). Det är två världar, som gränsa in till hvarandra. Lundegård Ulla 220 (1894). —
GRÄNSA TILLHOPA. (†) = GRÄNSA IHOP. Rysseland och Findland gräntze til hope. GR 21: 43 (1550). Mörk Ad. 2: 226 (1744). —
GRÄNSA TILLSAMMANS. (†) = GRÄNSA IHOP. Thette landet Gräntzer tilsamman medh Stadhen Cassandria. Schroderus Liv. 852 (1626). Ther flere Byar gräntza tilsammans i Åker, äng och betesmark. SmålHembygdsb. 4: 55 (1745; i byordning).
Spoiler title
Spoiler content