GÄV, sbst.1, n. (HSH, Weste (1807)); pl. = (HSH).
Etymologi
[fsv. giäf, f., motsv. isl. giǫf, got. giba, fht. geba, feng. ȝifu, till stammen i GIVA, v.]
(†) ngt som gives, gåva. SthmTb. 6/10 1576. Dän stoora och olijdeliga vppigheet, som dageligen föröfwes mädh stora morgon- och hinderdagz gåfwors uthfästande, så och andra giäff, som widt uthöfwer ens ståndh utdeelas, böör nödhwändigt afskaffas HSH 31: 59 (1661). Weste (1807; angivet ss. fordom förekommande). — jfr HEM-, HINDRADAGS-GÄV.
Ssgr: GÄV-ARBETE, -TRÄL, se d. o.
SAOB
