publicerad: 1930
HEM ssgr (forts.):
(II 3 e) HEM-GIVA, v. [jfr fsv. hemgiva, giva ss. ”hemgäv”] (†)
2) hänskjuta (ngt till ngn), överlåta (åt ngn att göra ngt). AOxenstierna 1: 2 (1605). Man ville heele denne saken haffva hemgiffven Senaten. RP 2: 236 (1632). HTSkån. 1: 199 (i handl. fr. 1658). —
-GJORD, p. adj.
1) till I 2 d: förfärdigad l. framställd hemma l. i ett hem l. av person som icke är yrkesman; i äldre exempel stundom svårt att skilja från 2; jfr HEMMA-GJORD. Ett par laken medt blåå render hemgiorde. VgFmT I. 8—9: 86 (i bouppt. fr. 1554). Allmogen i trakten af Nystad dref fordom, särskildt på Stockholm, en synnerligt liflig handel med hemgjorda träkärl. NF 11: 1575 (1887). Korgdockorna .. stodo och skämdes i sina enkla, hemgjorda klänningar. Siwertz Varuh. 254 (1926). särsk. i utvidgad l. bildl. anv.; ofta liktydigt med: enkel, klumpig, grov o. d.; äv. (föga br.): självlärd. Hemgjorda qvickheter. Polyfem IV. 19: 3 (1811). De enklaste hemgjorda kvacksalvare. Söderström LäkKvacksalv. 9 (1926).
2) (†) till I 4: förfärdigad l. framställd i hemlandet; av inhemsk tillvärkning; äv. i n. sg. i substantivisk anv. Nordenflycht Svea 20 (1746). Hemgjordt vinne behag .. för främmat och utländskt. ANicander GSann. 146 (1767). Se en hemgjord komedi (dvs. en på svenska skriven komedi). Bergklint Vitt. 34 (1772). Weste (1807). —
(I 2) -GLÄDJE. (i sht i vitter stil) Verd. 1887, s. 27. Oundgängliga villkor för trefnad och hemglädje. PT 1909, nr 169 A, s. 3. —
(I 2) -GUD. (i vitter stil resp. etnogr.) gud som beskyddar hemmet l. hemmen; husgud; särsk. i pl.; jfr PENATER. Weste (1807). NoK 59: 60 (1926). —
1) till II 1 a, II 2 a: gående begiva sig till sitt l. ngns hem l. till sin hembygd l. sitt hemland o. d.; numera bl. i p. pr. o. p. pf. samt ss. vbalsbst. Hemgående kyrkobesökare. Fosz 60 (1621). Östergren (1927). särsk. sjöt. i utvidgad anv., i fråga om fartyg; i p. pr. äv. om frakt: som medföres tillbaka till hemorten. Hemgående fartyg, frakter. Loenbom Stenbock 4: 238 (1765). På höjden af Massaua mötte vi en italiensk ångare på hemgående. Nyblom Österut 16 (1908). PT 1910, nr 112 A, s. 3.
2) (i religiöst spr.) till II 1 a γ: gå hem (till fadershuset), dö; numera nästan bl. i p. pf. Björnståhl Resa 4: 329 (1782). Våre hemgångne bröder sofva i jorden. Valerius 2: 255 (1839). PWikner (1882) hos Dahlgren Lyr. 250.
1) (numera bl. tillf.) handling(en) att gå till sitt hem l. sin hembygd. Linné Ungd. 2: 274 (1734). Med hemgången brådskade det .. ej. Sätherberg Lefn. 12 (1896).
2) (i sht i fråga om ä. förh.) svårare hemfridsbrott bestående däri att man begiver sig hem till en annan i avsikt att skada honom själv l. ngn som hör till hans hus l. i trångmål tagit sin tillflykt dit; sedan 1864 icke längre upptaget i strafflagen ss. särskild förbrytelse, utan ingående under den allmänna rubriken ”hemfridsbrott”; förr äv.: övervåld förövat på ngn i hans hem. Hans son lop i grannens gord och giorde heemgong ppa Morten. BtFinlH 2: 17 (1538). Ryttemästaren klagar, att past. dräng hafuer giort hemgång på hans hust. i hans frånuaro. ConsEcclAboP 495 (1661). Nu går en, eller flere, hem til annan, och vilja .. skada giöra, äntå at the ej gitta; böte tå hvar för sig fyratijo daler för hemgång. MB 20: 4 (Lag 1734). Annerstedt Rudbeck Bref clxxx (1905). särsk. (numera mindre br.) bildl. Till fördrifvande af tiden .. gjorde han .. hemgång än i sviskonlådan och än i mandelfjerdingen. Carlén Köpm. 2: 63 (1860). (†) Göra hemgång på naturen. Dalin Arg. 1: 83 (1733, 1754). 2) spelt. förhållandet att ett spel går hem; jfr -GÅ 3. SDS 1929, nr 16, s. 6. —
-GÅRD.
1) till I 2.
a) gård som är ngns hem (särsk. ngns föräldrahem). Topelius Fält. 1: 271 (1853). Under hela sitt liv hade han (dvs. löjtnant Lagerlöf) drömt om att få resa en riktig herrgårdsbyggnad på den älskade hemgården. Lagerlöf Mårb. 237 (1922). särsk. (bygdemålsfärgat) motsatt: utgård l. utmark o. d. BtRiksdP 1882, I. 1: nr 18, Bil. s. 110. Många hushåll (på Sollerön) ha mera jordbruk i hemfäbodarna än vid sina hemgårdar på ön. Fatab. 1918, s. 44.
b) bostadshus med centralkök för ombesörjande av gemensam mathållning åt de olika lägenhetsinnehavarna. Hemgården i Stockholm (för självförsörjande kvinnor). LD 1905, nr 236, s. 2 (i fråga om utländska, särsk. amerikanska förh.). Östergren (1927).
-GÄV, r. [fsv. hemgæf] (vid skildring av medeltida förh.) = HEMGIFT 1; särsk. om sons hemgift (vid äktenskap l. bildande av självständig ekonomisk existens). Strinnholm Hist. 5: Reg. s. 10 (1854). Kock Hemf. 67 (1926). —
(I 2 d) -GÖRA, n. arbete i hemmet l. hemma; numera knappast br. utom (ngt vard.) om husligt arbete l. om hemarbete i samband med skolgång l. tjänstgöring i skola o. d. AdP 1786, s. 55. Östergren (1927). —
(I 2) -HJON. (†) tjänare som ngn har i sitt hem. Abrahamsson 693 (1726; efter handl. fr. 1695). Schultze Ordb. 1915 (c. 1755). —
(II 1 a, 2 a) -HÅLL. (bygdemålsfärgat) i uttr. begiva sig l. draga sig l. fara (osv.) åt hemhållet, stundom åt sitt hemhåll, begiva sig osv. hemåt; vara på hemhållet, vara på väg hemåt. VäxjöBl. 1828, nr 26, s. 3. Hon var på hemhållet nu. Wägner ÅsaH 20 (1918).
Spoiler title
Spoiler content