SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GÖTISERA 1tise4ra, äv. jöt1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[bildat till GÖT, sbst.1; med avs. på bildningssättet jfr ANGLISERA, GERMANISERA m. fl.]
1) språkv. om språk l. dialekt, äv. om författare l. språket i viss bok o. d.: uppvisa l. utmärka sig gm götiska språkegenheter; i sht i p. pr. med adjektivisk bet.; jfr GÖT, sbst.1 1 c, samt GÖTISK, adj.1 2. Den senare medeltidssvenskan är i allmänhet starkt götiserande.
2) litt.-hist. giva sin diktning fornnordisk prägel (i sht gm efterbildning av fornnordisk stil); jfr GÖT, sbst.1 2, samt GÖTISK, adj.1 3 a, b. Bååths nya dikter äro ganska goda, utom de isländska nota bene; börjar han nu att göthisera är det också slut med honom. Levertin (1881) hos Söderhjelm Levertin 1: 114. Castrén StormaktstDiktn. 181 (1907).
Spoiler title
Spoiler content