HALKA hal3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; förr äv. HALKE, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(halk- 1543 (: halke) osv. haalk- 1582 (: haalko, oblik kasus)— 1700. holck- c. 1660 (: holcke). -a 1620 osv. -e 1543—1872. -o (oblik kasus) 1582 (: haalko))
Etymologi
[fsv. halka, sv. dial. halka, halke, hålka, hålke, motsv. ä. d. halke, nor. dial. haalka, haalke, nyisl. hálka; avledn. av HAL, adj.; jfr HALKA, sbst.2, o. HALKA, v.]
1) i eg. bem.: halhet (på is l. väg l. gata o. d.); numera i allm. mer l. mindre konkret, dels om väglag som utmärker sig för halhet, dels om hal isbeläggning å väg o. d. G1R 15: 80(1543). Man körde på halkan til årets slut, samt hade en ganska dräglig vinter. NorrlS 1: 47(c. 1770). Halkan på den bara isgatan .. gjorde gåendet lika obehagligt som svårt. De Geer Minn. 1: 53(1892). Kom på stigens sista halka. Karlfeldt FridVis. 80(1898). Gå ej ut i halkan. WoH(1904).
2) bildl. (Jag har fått) mod, att ej min lugna lott / I lyckans halka äfventyra. Wallin Vitt. 2: 227(c. 1805). — särsk.
a) [jfr sätta ngn på det hala (se HAL, adj. 1 aslutet)] (†) i uttr. sätta ngn på halko, sätta ngn i en äventyrlig l. prekär situation. Tu setter them på haalko, och störter them j förderffuet. PErici Musæus 5: 282 a(1582).
b) [möjl. eg. utgående från HALKA, sbst.2] (vard., enst.) i uttr. vara på halkan, vara på det sluttande planet. Hon är allt på halkan stackar, / det går allt på tok en dag! Fröding Eftersk. 1: 126(1894, 1910).
SAOB
