publicerad: 1930
HALKA hal3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
1) slinta; förlora fotfästet (på hal is l. mark o. d.); slinta o. falla omkull. Halka på ett banan- l. apelsinskal. Verelius 241 (1681). Vi halkade på de slippriga stenarna. Læstadius 1Journ. 374 (1831). Flera voro de, som halkade utför bråddjup eller redo ner i moras. Lagerlöf Holg. 2: 3 (1907). Wachtmeister HinsidÖstersj. 155 (1929). — särsk.
a) (†) i p. pr. i överförd anv., om is: varpå man halkar, hal, glatt. Nu voro flera soldater sysselsatta att ösa vatten på sluttningen, för att göra den till en halkande is. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 233.
b) (numera knappast br.) bildl.: fumla, ”snubbla”, ”snava”, göra sig skyldig till en felsägning; äv. (enst.) opers.: det misslyckas. Tungan är den första som halkar, när sinnet gäser. Tessin Bref 1: 53 (1751). Lefve Konungen! .. Nej lefve Hennes Nåd, skulle jag säja, fast jag halka i brådskan. Jolin MSmith 121 (1847). Hon talade ilsnabbt, tungan halkade på meningarna. Berger Ysail 130 (1905). Detta är nog första gången som det halkade för mej att ta fast ett par skälmar. Högberg Baggböl. 2: 131 (1911).
2) (numera föga br.; jfr dock a o. b samt särsk. förb.) oförvarandes l. oförtänkt (börja) glida; glida åt sidan l. ur kurs (i stället för att fortsätta rakt fram l. gripa l. fastna o. d.), slira. (Kulan har) halkat utan på Refbenet. PH 5: 3079 (1751). Händerna halkade och fingo intet tag. Östergren (1926). — särsk. bildl.
a) (numera mindre br.) i uttr. halka (ngn) ur händerna l. handen, halka ur ngns händer l. hand o. d.: glida ngn ur händerna. Fasthållen ej så ifrigt edra förmenta dyrbarheter; de halka eder dock ur händerna. Wallin 1Pred. 3: 21 (c. 1830). Skatten akta, / Som Gud dig sänder! / Den halkar sakta / Ur dina händer. Dens. Vitt. 1: 49 (1839). Malmström Hist. 5: 212 (1877).
b) (fullt br.) i uttr. halka över tungan l. läpparna o. d., om ord, yttrande, o. d.: oförvarandes l. oförtänkt undslippa ngn. Et ord halkar lätt öfver tungan, men sjelfva Allmagten förmår ej at taga det tilbaka. Eurén Redl. 149 (1797). Är mannen rusig, halkar sanningen öfver hans läppar. Janson Faran 144 (1909).
3) glida, med liten friktion fara fram (gm l. över l. på l. ned i ngt); numera bl. (jfr dock b o. c samt särsk. förb.) ngn gg (i vitter stil) i fråga om rörelse i snö o. d. På vågens glas de lätta slupar halka. JGOxenstierna 1: 74 (1785, 1805). En halkande orm ur de heliga djupen / Upprann. Adlerbeth Æn. 107 (1804). Morgonvinden halkar öfver böljan. Oscar II I. 1: 37 (1858, 1885). Medarna halkade ljudlöst genom den nyfallna snön. Heidenstam Birg. 16 (1901). — särsk.
a) (†) om ljus(stråle), solsken o. d. Hit kom min Hilma, när, vid dagens sänkning / De matta strålar halka längs åt dalen. Kellgren 3: 296 (c. 1788). Ned genom hvalfvet halkar, från det höga, / Ett etherljus, som undanjagar skyn. Valerius 1: 64 (1831). Lundgren MålAnt. 2: 123 (1858, 1872).
b) (i sht i vitter stil, numera mindre br.) om blick l. öga: lätt glida fram l. hän (över l. längs med ngt). Carlén Klein 11 (1838). Pauline lät ögat halka öfver det innehållsrika bladet. Sturzen-Becker 2: 26 (1850, 1861). Det fanns stunder, då .. blicken slappt halkade utefter bokryggarna i hyllorna. Hedenstierna Fideik. 59 (1895).
c) (i sht i vitter stil, fullt br.) i sådana uttr. som pännan har fått halka alltför lätt över papperet o. d. Ej sällan har (i Strindbergs Svenska folket) pennan altför lätt fått halka öfver papperet, utan att det skrifna sedan underkastats nödig putsning. NordT 1881, s. 427.
Särsk. förb.: HALKA FRAM10 4.
1) till 2; i sht bildl., om yttrande o. d. (jfr HALKA, v. 2 b); äv. opers. Tavaststjerna Inföd. 73 (1887; bildl., opers.). Johansson RödaHuv. 2—3: 273 (1917).
2) (†) till 3: glida fram; äv. bildl. Almqvist DrJ 132 (1834). Böttiger 2: 51 (1857). Så lätt som en uppskrämd hind, / Hon halkade fram mellan buskar och snår. Öman LyrBl. 1: 27 (1857). (Nöjet, njutningen och sysslolösheten) göra ditt hjerta smidigt och halt, så att det lätt halkar fram på de orätta vägarne. Rundgren Minn. 3: 20 (1861, 1888). —
HALKA FÖRBI10 04. till 2 o. 3; särsk. mer l. mindre bildl.
1) icke stanna vid l. uppehålla sig vid (ngt), passera förbi (ngt) utan att uppmärksamma det l. utan att skänka det annat än en flyktig uppmärksamhet. Frey 1845, s. 250. Baron halkar alldeles förbi tvänne väsendtliga omständigheter. Crusenstolpe Tess. 4: 9 (1849). En mystisk sak, som de franska tidningarna .. med nästan fullständig tystnad förbigått eller lätt halkat förbi. VL 1893, nr 31, s. 4.
2) (mindre br.) gå förbi (ngn l. ngt); passera förbi utan att uppmärksammas l. uppfattas; undgå (ngns uppmärksamhet). Honom halkar ej något välljud förbi. CFDahlgren (1823) hos Fredlund Dahlgren 173. (Mr Pickwick) fördjupade sig i ett så allvarligt samtal (med Mr Weller), att han lät borgmästarens fråga obemärkt halka förbi. Backman Dickens Pickw. 1: 397 (1871). Cannelin (1921). —
HALKA NED10 4 l. NER4. särsk. till 1. Grefven har halkat ner i kanalen. Björn Okände 47 (1791). Karlfeldt FridLustg. 69 (1901). —
1) (numera föga br.) = HALKA FÖRBI 1. (Författarens) skicklighet at halka undan nödvändigheten, at nämna den sak Förf. menat. JournSvL 1799, s. 736.
2) = HALKA FÖRBI 2. Allt hvad han önskar, halkar undan som drömmens bilder. Silverstolpe i 1SAH 4: 176 (1791, 1809). Svedelius Statsk. 4: 44 (1869). —
HALKA ÖVER10 40. till 2 o. 3: glida över; särsk. bildl.; ofta = HALKA FÖRBI 1. Leopold i 2SAH 1: 111 (1801). Hennes kalla uppmärksamma ögon, som aldrig halkade öfver en liten odygd. Benedictsson Ber. 201 (1888). Wachtmeister HinsidÖstersj. 32 (1929).
Spoiler title
Spoiler content