HALLUCINATION hal1usi1natʃω4n l. -lɯ-, l. -sin1-, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[ytterst av lat. (h)al(l)u-cinatio (-ōnis), drömmande tillstånd, tanklöst tal, vbalsbst. till (h)al(l)ueinari (se HALLUCINERA); jfr t. halluzination, eng. o. fr. hallucination]
i sht psykol. o. psykiatr. ett slags (särsk. i vissa former av sinnessjukdom l. vid tillstånd av trötthet l. stark emotionell spänning förekommande) sinnesvilla bestående av en (väsentligen) utan yttre intryck uppkommen subjektiv sinnesbild med starkare l. svagare sken av yttre värklighet; jfr ILLUSION; äv.: hallucinatoriskt sjukdomstillstånd. Enkla, sammansatta hallucinationer. Behandling af Hallucinationer med Datura Stramonium. Hygiea 1844, s. 615. Collin Ordl. (1847). Gadelius Själsl. 1: 130 (1921). — jfr HÖRSEL-, LJUD-, RÖST-, SYN-HALLUCINATION m. fl.
