HALLUCINERA hal1usine4ra l. -lɯ-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr HALLUCINATION(se d. o.), HALLUCINANT(se avledn.).
Etymologi
[ytterst av lat. (h)al(l)ucinari, vara försänkt i drömmar, tala tanklöst l. oredigt, av ovisst urspr.; jfr t. halluzinieren, ä. eng. hallucinate]
1) (†) tala oredigt l. virrigt o. d.; anträffat bl. i uttr. hallucinera på orden. Hr Bengt .. sade sig glömdt något och på orden hallucinerade. RARP 9: 201(1664).
2) i sht psykol. o. psykiatr. hava hallucination(er); äv. med obj.: hava hallucinatorisk(a) bild(er) av (ngt). Skalder och konstnärer kunna stundom genom sin egen fria viljeakt hallucinera. Rydberg FilosFörel. 3: 238(1878). Gadelius Tro 1: 192(1912). En äldre änka, som ständigt hallucinerade ormar. Bjerre Själsläk. 115(1914).
Avledn.: HALLUCINANT, m.||ig. psykol. o. psykiatr. till 2: person som hallucinerar. Svenson FrödingDiktn. 15(1916).
