SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HALLÅ halå4, äv. (numera bl., i bet. II 2, i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) HALLO halω4, interj. o. sbst.; ss. sbst. best. -t, äv. -et (Östergren (1926)); pl. -n, ngn gg -er (Östergren (1926; angivet ss. sällsynt form)).
Ordformer
(hallo 1847—1926 (angivet ss. i vissa trakter ibland förekommande substantivisk form). halloh 1821—1889. hallå 1890 osv. hallåh 1907. halå 1889. hållå 1815. hallu 1851)
Etymologi
[jfr d. hallo, nt. (h)allo, t. hallo, eng. halloo, fr. allo; av ovisst urspr.; jfr ALLO, HOLLA. Se för övr. Ideforss PrimInterj. 1: 300 ff. (1928)]
I. interj.; utrop varmed man, särsk. på avstånd, vill väcka ngns uppmärksamhet l. varmed man giver till känna att man uppfattat ett anrop. Moberg Gr. 46 (1815). Halloh! det skallar genom skogen, / och falken dristig, hunden trogen / förfölja rofvet. Tegnér (WB) 4: 12 (1822). ”Winkle! — Winkle!” ropade mr Tupman .. ”Halloh!” svarade en svag stämma. Backman Dickens Pickw. 1: 29 (1871). ”Hallå, du!” sade han. ”Vad är du för en?” Lagerlöf Holg. 2: 202 (1907). Hallå, se upp där. Hallström Händ. 43 (1927). — särsk. i fråga om telefonsamtal; i sht ss. svarsord vid påringningen l. ss. lystringsord resp. svarsord under samtalets gång, då en av de samtalande vill förvissa sig om att förbindelsen icke blivit avbruten; under rundradions första tid i Sv. äv. ss. anrop från radiostationen till lyssnarkretsen (jfr HALLÅ-MAN m. fl. ssgr). FörtGbgTfonF 1882, s. 3. Strindberg Kamm. 1: 48 (1907).
II. sbst.
1) ss. namn på den under I nämnda interjektionen resp. om enskild akt av denna interjektions användande. (Gossen ropade och ugglor svarade.) Det gick på / med långa skrik i dalens våta famn, / besvarade med drillar och hallån / från båda håll. Österling Fränd. 2: 16 (1916). Svara med nummer eller namn Ej med ”Hallå”! RtKatal. 1930, 1: 3; jfr 1 slutet.
2) (vard.) buller, väsen, oljud, larm, spektakel; jfr ALLO II, HALLELUJA II 2. Hvad är det här för buller och halloh? Hagberg Shaksp. 2: 225 (1847). Ett satans hallå. Hellström Kusk. 124 (1910). Det blef ett förskräckligt hallo. FoFl. 1911, s. 211.
Ssgr (till I slutet, II 1, vard.): HALLÅ-FARBROR. ”hallåman” (urspr. vid radioutsändning för barn). SvD 1925, nr 351, s. 10. —
-MAN, m.||ig. person som vid en rundradiostation meddelar lyssnarkretsen de olika programnumren o. d. SvD 1925, nr 345, s. 19. SvD(B) 1929, nr 205, s. 6. —
-TANT. kvinnlig ”hallåman” (”hallåfarbror”). En ny hallåtant uppenbarade sig på måndagskvällen på Radiotjänst. SvD(B) 1929, nr 261, s. 7.
Spoiler title
Spoiler content