HAMNA ham3na2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[sv. dial. hamna, stanna av, hämma en båts fart; jfr isl. hafna, stöta tillbaka, avvisa, ävensom nor. hamla, ro baklänges (av en motsvarighet till nisl. hemill, hämmande band); samhörigt med HÄMMA; jfr HAMNA, sbst.]
1) (numera bl. i vissa trakter) (börja) upphöra, stanna av; om rägn l. snöfall; äv. opers. Berndtson (1880). Regnet hamnar. Östergren (1926).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ro (en båt) baklänges. (Roddaren) hamnar eller sväfvar d. v. s. skjuter årorna framifrån bakåt. SkandFisk. Bih. 36 (1838). Balck Idr. 2: 319 (1887).
