HAMN, sbst.4, anträffat bl. i pl. -er.
Etymologi
[fsv. hamn, rätt till bete, bete, i uttr. hugg, et hamn, et feærgang (SvDipl. 4: 348 (1334; fr. Värml.)), sv. dial. (Dalsl., Bohusl.) hamn, f., betesmark; jfr nor. hamn, betesmark, isl. hǫfn, egendom, betesmark, got. habains, egendom, feng. hæfen; till en germ. grundform haƀaini-, vbalsbst. till HAVA (jfr HAMN, sbst.3)]
(†) byallmänning (som användes som gemensam betesmark). Hamna, In LL. Norveg. (dvs. de fornnorska lagarna) Hugg, oc hamna, Thet är Bya allmenning på hwilken flera intressera uthi Skogzhugge och Mulebete. Sådanne hamner hafwa the uthi Wåla härad (i Västmanland). Verelius 107 (1681).
Ssgr (†): HAMNA-RÅ, sbst. rå (o. rör) för en byallmänning. Verelius 107 (1681; fr. Våla). —
-RÄTT, m. rätt att använda en byallmänning. Verelius 107 (1681; fr. Våla). —
