publicerad: 1960
RÅ rå4, sbst.2, r. l. f. (l. m.) ((†) n. Dalin Arg. 2: 249 (1734, 1754), SDS 1899, nr 68, s. 4); best. -n, stundom -en ((†) råhånn 3SthmTb. 5: 57 (1603); ss. n. -et Möller 1: 105 (1745), Strindberg Blomst. 73 (1888)); pl. -r (SkeppsgR 1533, s. 42 a, osv.) ((†) -ar SkeppsgR 1544, Tersmeden Mem. 5: 146 (1779); -er Willman Resa 193 (1667), Lang FinlSjör. 1: 87 (1890); -n Sahlstedt (1757), TT 1875, s. 56; pl. best. råna SkeppsgR 1543, s. 6 b, SkepCommSkepzb. 1689).
Ordformer
(ra 1689 (: Rana, pl. best.). raa 1689. roo 1558—1730. rå (rh-, -åh, -åå) 1533 osv.)
Etymologi
[fsv. ra, stång, rå; jfr dan. o. nor. rå, isl. rá, mlt. rā, holl. ra, t. rahe; av ett germ. rahō-, med grundbet.: stång. — Jfr RAGA, v.1, RÅ, sbst.3]
1) stång l. dyl.
a) fisk. vid isnotfiske: lång stång som användes vid utläggning av notar o. nät under isen, notrå, notstång. Rosenhane RespublGlac. 16 (1681). Tiselius Vätter 1: 118 (1723). Nu ta råkarlarna var sin rå och sticka in den väldiga, smäckra spiran under iskanten. SvKulturb. 9—10: 271 (1931). jfr NOT-RÅ.
2) sjöt. vågrätt tvärs över (förkanten av) en mast l. stång upphängt rundhult (av trä l. järn) avsett att uppbära (o. sprida) ett segel (råsegel); stundom äv. med inbegrepp av spri. SkeppsgR 1533, s. 42 a. Tackel, råer och master bäfva. TRudeen Vitt. 208 (c. 1690). Med förnyadt hot / faller stormen på, / och då brister skot, / och då springer rå. Tegnér (WB) 5: 73 (1825). Fartyget är .. riggat som fyrmastat skonertskepp med rår på fockmasten. VFl. 1934, s. 40. — jfr AKTER-, BEGINE-, BRAM-, FOCK-, FÖR-, FÖRMAST-, FÖRMÄRS-, KRYSS-, KRYSSMÄRS-, MÄRS-, RÖJEL-, SEGEL-, SKEJSEL-, SKEPPS-, STOR-, STORBRAMS-, STORMÄRS-, STORÖVERBRAM-, STORÖVERMÄRS-, UNDER-, ÖVER-, ÖVERBRAM-RÅ m. fl. — särsk.
a) i vissa stående uttr., t. ex. toppa och brassa rårna, inrikta rårna så att de få riktig inställning (parallellt med däcket; jfr TOPPA resp. BRASSA, v.2); kaja en rå, se KAJA, v.3; stryka en rå, rigga ned l. sänka en rå (utan att avlägsna dess tackling); slå l. sy o. d. segel under rå, göra fast ett segel (med dess överkant) vid vederbörligt rundhult; pika en rå, se PIKA, v. 5; förr äv. taga segel undan rå, lossgöra segel från rundhult. Taga Seglen vndan Råå. Siöl. 1667, Skipm. 24. Hellweghs duk var dålig och gick sönder då den syddes under råå. Dædalus 1951, s. 98 (1680). På Redden drager .. (uppbördsskepparen) försorg om .. at Råerne äro altid rätt Tåppade och brassade. ReglArméenFl. 1788, s. 44. När Seglen första gången slåss under Rå, skall man passa på i Stilt väder. Chapman Liniesk. 67 (1796). Rida för ankar med strukna rår och stänger. ÖoL (1852). Stenfelt 445 (1920). — särsk.
α) (†) (den) stora rån, underrån på stormasten, storrån. Brassor til bådha Merssana, och til stora Råen. SkeppsgR 1543. Humbla Landcr. 498 (1740).
β) (numera bl. om ä. förh.) manna, förr äv. bemanna rå l. rår, om fartygsbesättning: uppställa sig på ett fartygs rår; se för övr. BEMANNA I 1 d, MANNA, v.1 4 b. Tersmeden Mem. 5: 146 (1779).
γ) springa rå (förr äv. rån), om ett förr brukat straff bestående däri att delinkventen bunden i ett tåg (en l. flera ggr) från en rå släpptes l. fick hoppa ned i vattnet på ena sidan av fartyget o. drogs upp på den andra sidan; jfr KÖLHALA 2. 3SthmTb. 5: 57 (1603). Att springa råå achtar tjuffven intet. RP 6: 623 (1636). Tredie resan springe (den menige som stört gudstjänsten) Råhn. Schmedeman Just. 899 (1685). ”Springa rå” var ett lindrigare straff än att dragas under kölen. VFl. 1930, s. 163.
δ) (†) ligga under rå, betecknande att ett fartyg intagit viss seglingsberedskap. Widekindi G2A 106 (c. 1676).
b) i utvidgad anv., om tvärstång l. tvärslå på en vertikal stång, t. ex. en flaggstång l. telegrafmast. KrigVAT 1846, s. 65 (på telegrafmast). (Den i kruka planterade klängväxten) hade att välja på den lodräta käppen och det vågräta rået (i spaljén). Strindberg Blomst. 73 (1888). Mot .. Segelsällskapets klubbhus (i Sandhamn) står den höga flaggstången med sin rå som ett vitt kors. Sparre SkeppLärk. 65 (1918).
Ssgr (i allm. till 2, sjöt.): A: RÅ-BAND. [jfr d. råbånd, nor. råband, isl. ráband, mlt. rābant, holl. raband, t. rahband, eng. roband] av två l. tre kabelgarn hoptvinnad tågända varmed råseglets övre kant (råliket) fastgöres vid rålejdaren; jfr knyttels. SkeppsgR 1543. Giör löst Råbanden på Seglen. Rosenfeldt Tourville 5 (1698). VFl. 1926, s. 87.
-knop. [jfr d. råbåndsknob, nor. råbandsknop] ett slags dubbelknut bestående av två halvslag mot varandra, det ena medsols, det andra motsols. Roswall Skeppsm. 1: 28 (1803). Råbandsknop förekommer allmännast vid två ändars sammanknopning. NFSportlex. 4: 877 (1941).
-BORG. kätting vari underrå på ett större segelfartyg är upphängd; jfr borg, sbst.3 2 slutet. KrigVAT 1835, s. 221. —
-BULT. (†) dubbel segelduk under ett segels rålik; jfr bult, sbst.1 10. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Lundell (1893). —
(1 a) -FÄLLING ~fäl2iŋ, förr äv. -FÄRING, r. l. f.; best. -en; pl. -ar. (-fäll- 1723 osv. -fär- 1845) [sv. dial. råfäling; senare leden möjl. till färda, v.1] (i vissa trakter) fisk. smäcker lina fäst vid en notrås bakre ända. Tiselius Vätter 1: 117 (1723). SvKulturb. 9—10: 271 (1931). —
-HAKE. (förr) hake avsedd att fånga ett fientligt fartygs rigg (ss. förberedelse till äntring). Serenius Qqq 4 b (1734). SvFlH 2: 41 (1943; om förh. vid slutet av 1600-talet). —
-HANGARE. hangare (se d. o. 1) för nedtagande av en underrå. Rajalin Skiepzb. 216 (1730). Ramsten o. Stenfelt (1917).
Ssg: råhangar- l. råhangare-block. ett på vardera sidan av masten anbragt block varigenom det tåg (råhangaren) löper varmed underrårna på ett segelfartyg upphissas o. nedtagas; jfr kardel-block. Frick o. Trolle 160 (1872). —
-HULT. [jfr holl. rahout, t. rahholz] benämning på plankgången (se plank-gång 2 a) mitt för övre däckets vaterbord (närmast under skarndäcket) på ett segelfartyg av trä. SkeppsgR 1543. Nilsson Skeppsb. 223 (1932).
Ssgr: råhults-linje. Chapman Skeppsb. 126 (1775). Råhultslinien är den linie, som går igenom alla de punkter, der öfverkant af råhultet .. träffar spanten. Witt Skeppsb. 107 (1858).
-list; pl. -er. list på råhult; äv. liktydigt med: råhult. FSjöbohm Skeppstakl. 125 (1792). Ramsten o. Stenfelt (1917).
-plåt. benämning på bordläggningsplåten närmast under däck på ett järnfartyg. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-HÄST, r. l. m.
1) (†) = -pärt. Rosenfeldt Tourville 13 (1698). Serenius 282 (1741). jfr Rålamb 10: 47 (1691; om röstjärn).
2) (i vitter stil, tillf.) bildl., om fartyg. Råhästar yra / till Ramsnäs de styrde. NPress. 1896, nr 9, s. 3. —
-KALV, sbst.1 (sbst.2 se rå, sbst.5 ssgr), r. l. m. (†) om mellersta stycket av en rå av trä; jfr kalv, sbst.1 I 3 c. Witt Skeppsb. 255 (1863). Linder Sjöm. 54 (1896). —
(1 a) -KARL. fisk. medlem av ett fisknotlag med uppgift att vid isnotfiske föra notrån från vak till vak under isen. Rosenhane RespublGlac. 11 (1681). —
-KLAMP, r. l. m. [jfr holl. raklamp] (†) om var o. en av de två på varje rånock fastsatta klamparna (se klamp, sbst.1 1 a). Serenius Qqq 3 b (1734). Röding SD 70 (1798). —
(1 a) -KROK. fisk. vid isnotfiske använd, krokförsedd l. krökt stång varmed man fångar upp o. manövrerar notrån under isen. Rosenhane RespublGlac. 17 (1681). SvKulturb. 9—10: 271 (1931). —
-KÄTTING. [jfr holl. raketting] (förr) kätting använd att därmed fästa rår vid masten (för att vid strid icke rårna skulle falla i däck, om det tågvirke i vilket de hängde blev avskjutet). ExFlott. § 32 (c. 1740). SjöreglÖrlFl. 1785, § 360. —
-LATTA. träskena anbragt på akterkant av en rå på den plats, där den ligger an mot riggen, när man brassar bidevind. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-LIK, n. [jfr holl. ralijk, t. rahliek] lik (se lik, sbst.2) fastsytt längs ett råsegels överkant (som fästes vid rån), överlik; äv. om kanten. SkeppsgR 1544, s. 17 a. —
-LÄNGA, r. l. f. [jfr d. rålænge] (förr) kabelgarnsstropp fastsydd vid råns överkant o. använd (för huggning av märssegelstaljan) vid råns upptagning. Ekbohrn NautOrdb. 121 (1840). UFlott. 2: 81 (1904). —
(2 a β) -MANNANDE, p. adj. (numera bl. om ä. förh.) om fartygsbesättning: som mannade rå. Örlogsfartygens råmannande besättningar. Hellberg Samtida 4: 206 (1871; om förh. 1850). VFl. 1928, s. 155. —
(2 a β) -MANNING. (numera bl. om ä. förh.) handlingen att manna rå; hedersbetygelse bestående däri att besättningen på ett fartyg mannade rå. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 235 (1796). Konungen mottogs med råmanning och salut. SvT 1852, nr 224, s. 2. VFl. 1928, s. 155. —
-MATTA, r. l. f. (†) tågvärksmatta varmed rå kläddes till skydd mot skamfilning av tacklingen; jfr brass-matta. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 300 (1796). —
-MULE. [jfr d. råmule, rånock] (†) rånock? (Lat.) Ceruchus .. (sv.) råmwle. VarRerV 49 (1538). VocLib. avd. 42 (c. 1580). —
(1 a) -MÅL, sbst.1 (sbst.2 se rå, sbst.3 ssgr). (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) avstånd av tjugo steg; eg. om längden av en notrå. Schultze Ordb. 3021 (c. 1755). Hitopp (dvs. från grinden till skolhuset) är ju knappt ett råmål. Spong Tavl. 161 (1946). —
-NOCK. [jfr holl. ranok, t. rahnock] om yttersta delen l. ändan (nocken) av en rå. Rosenfeldt Tourville 87 (1698). Allra längst ute på rånocken till övre bramseglet hade .. (jungmannen) hängt och dinglat mitt ute i Atlanten. Hellström Malmros 231 (1931). —
-PÄRT. [jfr nor. råpert, holl. rapaard, t. rahpaard] tåg som hänger i en bukt under en rå o. som användes ss. fotstöd vid arbete med seglen; jfr pärt, sbst.1 2. Dalman 42 (1765). —
-REP, sbst.1 (sbst.2 se rå, sbst.5 ssgr). (†) om skeppståg av ngt slag; jfr -hangare. SkeppsgR 1543, s. 12 b. Därs. 1544. —
-RING. [jfr holl. raring] (†) på rå anbragt ring, avsedd ss. fäste för beslagsejsing. Serenius Rrr 3 a (1734). Björkman (1889). —
-SEGEL. [jfr holl. razeil, t. rahsegel] fyrkantigt segel som (med sin övre kant) är fastgjort vid en rå; motsatt: snedsegel. SkeppsgR 1543, s. 9 b. Råseglen benämnas nedifrån: undersegel, (fock, storsegel och begin), undre och övre märssegel, undre och övre bramsegel samt röjel. Hägg Segel 70 (1935).
-SEGLARE, r. l. m. [jfr d. råsejler, nor. råseiler] segelfartyg som för råsegel; i sht om segelfartyg vars rigg huvudsakligen utgöres av råsegel; motsatt: snedseglare. Lind 1: 1247 (1749). Hägg TretungFl. 124 (1941). —
-SEJSING. [jfr d. råsejsing] (†) sejsing för beslagning av råsegel, beslagsband. Rosenfeldt Tourville 13 (1698). Röding SD 70 (1798). —
(2 a γ) -SPRINGANDE, n. (rå- 1634 osv. rån- 1734) (numera bl. om ä. förh.) = -springning. Cronones båtzmän .. straffas af Sjörätten .. medh råå springande. BtÅboH I. 6: 204 (1634). 2RARP 7: 449 (1734). —
(2 a γ) -SPRINGNING. (numera bl. om ä. förh.) handlingen l. straffet att springa rå. Björkegren 321 (1784). SvFlH 2: 109 (1943; om förh. 1688). —
-TACKLAD, p. adj. (rå- 1867 osv. rår- 1877) om fartyg l. mast: försedd med rå(r) o. råsegel; om fartyg i sht: vars rigg till större delen utgöres av råsegel. SFS 1867, nr 38, s. 12. Fyra master, af hvilka två äro råtacklade och två slätriggade. GHT 1905, nr 245 B, s. 3. Den råtacklade fyrmastaren Andrina. VFl. 1920, s. 54. —
-TACKLING. [jfr t. rahtakelage] konkret, om allt det gods som påtacklas o. fastsättes på ett fartygs rår; tackling som utgöres av rå(r) o. råsegel. Ekbohrn NautOrdb. (1840). —
(1 a) -TJUGA. fisk. vid isnotfiske med notrå: trätjuga l. järngaffel med träskaft varmed notrån föres fram under isen. Tiselius Vätter 1: 118 (1723). SkandFisk. Bih. 11 (1837). —
-TOPPLÄNTA~020. tåg l. talja varmed rån toppas åt ena l. andra sidan l. fasthålles i horisontellt läge, topplänta. Platen Glascock 1: 234 (1836). —
-TRÄ, n.
-VINKEL. om vinkeln mellan brassad rå o. fartygets medelplan på råriggat fartyg. Ekelöf Skeppsm. 25 (1881). —
B (†): RÅN-SPRINGANDE, se A.
C (†): RÅR-TACKLAD, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content