SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HANK haŋ4k, sbst.3, äv. (i vissa trakter) HANKER haŋ4ker, m.||ig.; best. hanken, ngn gg hankern (Östergren (1926)); pl. hankar.
Ordformer
(hank 1801 (: trashank) osv. hanker 18511926)
Etymologi
[jfr sv. o. nor. dial. hank; sannol. vbalsbst. till HANKA, v.2; knappast elliptiskt bildat till de tidigare uppvisade sammansättningarna TRASHANK o. SLARVHANK; jfr om de senare Hjelmqvist Förnamn 119 (1903)]
(vard., mindre br.) om person med vilken det andligen o. lekamligen är illa ställt; stackare, slarver. SvTyHlex. (1851; med hänv. till stackare). En sträng vintermorgon fick han .. veta att dörren till hans vedbod blifvit .. uppbruten och ved stulen derutur. ”Det är bestämdt de der hankarne i Trekanten”, upplyste städerskan. Blanche Bild. 5: 2 (c. 1865). Östergren (1926). — jfr SKRAVEL-, SLARV-, TRAS-HANK.
Spoiler title
Spoiler content