HARTA, v., anträffat bl. i p. pf. -ad.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) hart, avbarka ett träd första gången (nedtill); möjl. besläktat med sv. dial. (Norrl.) häähl (av hartla?), avskala bark på tall, ävensom med HARTS]
(†) avbarka (tall) för tjärbränning. Domböckerna (i Finl. under 1700-talet) överflöda av mål, där en granne nedhuggit eller bortfört en annans ”katade” eller ”hartade” tjärtallar(,) också kallade ”hartor”. EtnolStHammarstedt 147 (1921).
