HARVA har3va2, sbst.1, l. (numera bl. i bet. 1) HÄRVA hær3va2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or; (i bet. 3) förr äv. HARVE, sbst.
Ordformer
(harva i bet. 1 OrdnLilleTull. 1658, s. B 1 b (: Harfwor, pl.), PH 6: 4387 (1756: Harfvor, pl.), i bet. 2 LD 1905, nr 230, s. 2, Ekman NorrlJakt 409 (1910), i bet. 3 HärnösDP 1694, s. 134 (: jern harfwa), Fernow Värmel. 612 (1779: Harfvor, pl.). harve VocLib. avd. 38 (c. 1580). härva i bet. 1 PH 6: 4369 (1756: Härfwor, pl.), Modin GTåsjö 176 (1916), i bet. 3 VadaPrästgInvent. 1628 (: Jernahärffa), Wallerius Åkerbr. 317 (1778: skorphärfva))
Etymologi
[fsv. harva, härva, i bet. 3 (jfr anhærve, f.?, höräfsa), sv. dial. harva, härva, i bet. 1 o. 3; nära besläktat med HARV, sbst.1; jfr fd. har(gh)e, d. harve, isl. herfi, n. (l. herfr, f.?), harv; rörande ä-formerna jfr etymolog. avd. under HARV, sbst.1]
2) [jfr ä. d. harve, ett slags fiskredskap] (i vissa trakter) benämning på ett fångstredskap (med en rad taggar, liknande ett räfshuvud), som vid pärlfiske släpas efter sjöbottnen. LD 1905, nr 230, s. 2. I Härjedalen begagnas (till pärlfångst bl. a.) .. en s. k. ”harfva”, d. v. s. bottenskrapa, hvars 40—50 cm. breda och 10—15 cm. höga ram på ena bredsidan är försedd med jernhakar, som rifva loss musslorna från bottnen. Vid ramen är en korg af järntråd fästad. Ekman NorrlJakt 409 (1910).
