publicerad: 1972
SKORPA skor3pa2, om sak r. l. f., om person f.||ig.; best. -an; pl. -or (BtFinlH 4: 1 (c. 1562) osv.) ((†) -er G1R 20: 178 (1549), VDAkt. 1677, nr 6).
Ordformer
(förr äv. scho-, skå-)
Etymologi
[fsv. skorpa; jfr dan. o. nor. skorpe, nyisl. skorpa; bildat till den stam som föreligger i SKORPEN. — Jfr SKORPA, v., -SKORPER]
1) om ett jämförelsevis hårt l. fast lager (särsk. yt- l. täcklager) av ngt; särsk. dels om ett sådant lager som gm någon process (t. ex. hetta, frost, torka) bildats på ngt (som i sina inre l. undre partier är mindre hårt l. fast) av det material varav detta består, dels om ett sådant lager (ofta av främmande material) som avsatt sig (l. bildats av ngt som fastnat l. anbragts) på ngt. Ngt bildar l. sätter en skorpa på ngt. Ngt får, överdrages med en skorpa. En skorpa av salt avsatte sig på stenarna vid stranden. Forsius Phys. 190 (1611). Hwar och en tandkropp .. (är överdragen) med en glasachtig, gläntsande och genomskinande skårpa (émail). Rosenstein Comp. 53 (1736). Runstenen .. war .. mycket swår at läsa för en hwit, tiock skorpa af Lichene leproso albo (dvs. laven Lecanora calcarea (Lin.) Smrft.), hwarmed han war öfwerwuxen. Linné Öl. 54 (1745). Snön fryser .. (ibland) fast vid släd-meden eller skar-skidorna till en skorpa. Læstadius 1Journ. 252 (1831). Golvet i detta rum (på Glimmingehus) .. täcktes av en 10—20 cm. tjock, lagrad skorpa av ockragul kalk, vilken tillkommit .. i sen tid, då rummet använts för kalksläckning. Fornv. 1926, s. 153. — jfr BOTTEN-, BRAND-, DIAMANT-, GJUT-, GLAS-, IS-, KORALL-, LAV-, OXID-, ROST-, SALT-, SAND-, SINDER-, SKAR-, SLAGG-, SNÖ-, SOT-, YT-SKORPA m. fl. — särsk.
a) om det jämförelsevis hårda l. sega ytlager som vid gräddningen bildas på bröd, särsk. matbröd (i sht på dess ovan- o. undersida); äv. om avskuren, av skorpa bestående kant på brödskiva o. d. En tjock, hård, tunn, brun, gyllenbrun skorpa. VarRerV 29 (1538). Broocman Hush. 6: 7 (1736). Det är dextrin, som bildar den gulbruna skorpan på våra bakverk. Bolin VFöda 71 (1933). — jfr BRÖD-, SEMLE-SKORPA.
b) om det jämförelsevis hårda l. sega ytlager som bildas på ngt annat än bröd vid gräddning av det l. som bildas på ngt vid stekning av det. Landell Bligh 12 (1795). Leopold 6: 382 (c. 1800; på grisstek). Hedenstierna Kaleid. 57 (1884; på pudding). Klint (1906). — jfr BRYN-, STEK-SKORPA.
c) (numera bl. tillf.) om hölje av smördeg kring en pastej. Salé 109 (1664). Weste FörslSAOB (c. 1815). — jfr PASTEJ-SKORPA.
d) om det jämförelsevis hårda l. sega ytlagret kring en ost; äv. om avskuren, av skorpa bestående kant på ostskiva o. d. SvOrds. A 3 b (1604). LB 3: 550 (1905). — jfr OST-SKORPA.
e) om det yttre hölje av olika bergarter som omger jordens (l. annan planets) mantel; i sht förr äv. om det övre marklagret på jorden i dess helhet l. på ett visst, begränsat område l. om jordytan (med särskild tanke på att människor bygga o. bo därpå); jordskorpa (se d. o. 1); jfr f. Man fick (sedan vattnet dragit sig tillbaka efter syndafloden) see then bara Markens Skorpa. Spegel GW 115 (1685). (Roms) stund har kommit, hon är bortrykt från Jordens skorpa och förborgad i en ewig glömska. Kling Spect. Pp 2 a (1735). Mylla och Morast-jord är .. (ett slag) av (de) jord-arter, som på alla bewäxta orter utgör sielfwa jord-brynet eller öfwersta skorpan. SamlRönLandtbr. 1: 165 (1775). Arrhenius antager att jordens fasta skorpa ej kan vara tjockare än 30—60 km. Sörlin JoL 15 (1925). — jfr AVSVALNINGS-, GRÄS-, JORD-, MULL-, SIAL-SKORPA m. fl.
f) (gm intorkning, särsk. efter en regnperiod) hårdnat ytlager av jord (mull, lera) på odlad mark l. av sand på ett sandfält o. d. Brahe Oec. 137 (c. 1580; uppl. 1971). Vårsådden .. afbröts 1 1/2 vecka i början af Maj af ett starkt slagregn, som åstadkom en svår ”skorpa” å lerjorden. TLandtm. 1897, s. 512. Strandens sand och jord (vid Döda havet) hade hårdnat, så att man kunde gå på skorpan ... Den var impregnerad av vattnets salter. Lagergren Minn. 5: 224 (1926). — jfr YT-, ÅKER-SKORPA.
g) av blod o. var o. d. bildat, förhårdnat ytlager som täcker ett sår l. hudutslag l. hudlöst ställe, ruva, krusta. Det bildades l. bildade sig snart (en) skorpa på såret. Wallenius Proj. E 3 b (1682). Den wåta Skabben utmärker sig med ordentlig sårnad och flytning och såren betäckas med rufwor eller skorpa. Florman Hushållsdj. 248 (1834). Almkvist Könssj. 45 (1924). — jfr BRAND-, BRÄNN-, ETS-, PULVER-, SÅR-SKORPA. — särsk.
α) (ngt vard.) i uttr. hela kroppen l. huvudet o. d. är (i) en skorpa, kroppen osv. är överallt täckt av (sår o.) ruvor. Björkegren 1: 725 (1784). Östergren (1939).
β) bildl. (Jag) fick .. bref från min k: svärfader .. hvilket ref up de hjerte-såren, öfver hvilka ännu ingen skorpa kommit hade. AWesterman (c. 1725) i KKD 7: 271. Beijer BritaGrossh. 370 (1940).
h) (förr) metall. om bottenlager av stybb l. sand (o. lera) i smältugn l. i grop i hyttgolv, vari den smälta metallen fick stelna. Cletscher RelStKopparbg 83 (1696). Rinman (1789). — jfr SAND-SKORPA.
i) (numera föga br.) i behållare med vätska (särsk. ångpanna) bildad hård beläggning av ämnen som utfällts ur vätskan i behållaren; jfr PANN-STEN. PH 3: 2293 (1746). Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 28. WoH (1904).
j) bot. bildl., om ojämn, söndersprucken l. grynig yta på växt(del) l. om växtdel (särsk. lavbål) med sådan yta. Liljeblad Fl. 325 (1792). Skorpan på denna Laf (dvs. ”stärkelselaven”) är uppå perlfärgad, slätare och i kanten mera jämn än vanligt på de Lafvar som hafva skorpan tjock och fast. VetAH 1794, s. 192. (Den stolta fjällskivlingens) fot (är) beklädd med en brun, slutl(igen) i fjäll el. rutor söndersprucken skorpa. Krok o. Almquist Fl. 2: 205 (1932).
k) i allmännare, bildl. anv. (jfr g β, j, 3—5); särsk. om ngt tänkt ss. ett yttre (hårt) hölje l. skal kring ngt, ofta med särskild tanke på att detta hölje gör det svårt l. omöjligt att tränga fram till l. upptäcka vad som finnes därbakom l. därunder. Bästa metallen ibland af flinthård skorpa betäckes. Nicander GSann. 16 (1766). (Hermiones smekningar) smälte slutligen skorpan kring Clemens' hjerta. Rydberg Ath. 308 (1859). (Hon) stötte .. på något i sitt innersta, som hon skämdes djupt för och knappt ville tro sig själv om — en skorpa av likgiltighet inför det vidunderliga (dvs. den döda), som låg utsträckt på båren. Aronson Medalj. 123 (1935).
2) (vanl. runt l. ovalt l. avlångt) bakverk av bröd som först bakats i form av en (rund l. oval) bulle l. en längd o. dyl. o. som därefter kluvits resp. skurits i skivor som (kluvits o.) torkats (helt igenom) i ugn; äv. (i sht ss. senare ssgsled) om småbröd som till sin form l. konsistens likna ett sådant bakverk; jfr TVEBACK. Baka skorpor. Torka skorpor i ugnen. Brungräddade, knapriga skorpor. Hon bjöd på kaffe med skorpor. Gumman doppade skorpan i kaffet. (Man skulle) lathe bake enn heell hoop schipzbrödt i skorper och lathe väll törcke them. G1R 20: 178 (1549). Ifrån Hollandh ähr ankommett .. 5075 st hollensche schorper. HovförtärSthm 1636 A, s. 222. Räck mig ur fenstret .. / Primo en Skorpa, Secundo en kanna / Hoglands vin. Bellman (BellmS) 1: 241 (c. 1785, 1790). ”Kaffe och skorpor ä' nog bra, men nog vet jag det, som är bättre” — sa' flickan, spetsade munnen. Holmström Sa' han 54 (1876). Det vanliga doppet (till kaffe) var vetebollar, .. som kostade två öre, eller skorpor för ett öre. Wigforss Minn. 1: 43 (1950). Kistbärarna fick (vid begravningen) sina supar och sina skorpor på backen vid grinden, det var enligt gammal sed. Widding 1812 364 (1970). — jfr CITRON-, DROTTNING-, GRAHAMS-, KAJUT-, KRYDD-, LÅNG-, MANDEL-, OSTRON-, POMERANS-, RÅG-, SKEPPS-, SMÖR-, SOCKER-, UNDER-, VANILJ-, VETE-, ÖVER-SKORPA m. fl. — särsk.
a) i uttr. stötta skorpor, mjölliknande massa framställd gm krossning l. stötande i mortel o. d. av skorpor. Warg 496 (1755). StKokb. 37 (1940).
b) i uttr. brutna skorpor, skorpor bakade av bullar som kluvits gm brytning med gaffel l. dyl. l. med särskild maskin (icke gm skärning med kniv). StKokb. 15 (1940).
4) bildl., i namn på vissa ss. kraftprov bedrivna lekar.
a) i uttr. dra skorpa, ett slags fingerkrok varvid de båda deltagarna haka ihop alla fingrarna o. som går ut på att tvinga motståndaren att räta ut sina fingrar, ”dra handkrok”. Norlind AllmogL 522 (1912). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 125 (1949).
b) i uttr. bryta skorpor, lek varvid de båda deltagarna i stående ställning haka ihop alla fingrarna o. söka att bryta ner varandra. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 130 (1949).
5) bildl., om person.
a) [jfr sv. dial. skorpa, ful l. snål kvinna, nor. dial. skorpa, skarp l. vresig kvinna] (†) ss. nedsättande beteckning för l. tillmäle till person; jfr -SKORPER. NVedboDomb. Vintert. 1761, § 83 (ss. tillmäle till man). (Vi skola) ruska af den skorpan allt dess hår, att hon må lära, / Att, qvinna sjelf, ej tala så .. om qvinnor. Thomander 3: 365 (1826). jfr NIDSK-, NJUGG-SKORPA.
b) (starkt vard.) om ung kvinna l. flicka med ett tilltalande yttre, tjusig l. raffig flicka l. dyl. DN(A) 1966, nr 183, s. 9.
6) [jfr 5] (starkt vard.) i uttr. skriva som en skorpa, skriva uruselt (med avs. på handstilen l. den stilistiska utformningen). BHolmqvist i DN(B) 1955, nr 271, s. 4.
Ssgr: A: (1) SKORP-ARTAD, p. adj. som utgöres av en skorpa l. skorpliknande bildning l. av skorpor l. skorpliknande bildningar; som liknar en skorpa l. skorpor; särsk. bot. till 1 j, om växt(del), särsk. (bålen hos) lav. Marklin Illiger 291 (1818). Lafvarne indela vi, säger .. (v. Martius), efter löfvets utvickling uti skorp-artade, löf-artade och busk-artade Lafvar. Wikström ÅrsbVetA 1827, s. 29. I enklaste fall utgöra .. (de primitiva slätsvamparnas fruktkroppar) tunna krustor, som äro .. sammanvuxna med substratet ... Under utvecklingens gång .. (ha) de skorpartade krustorna .. fått mer eller mindre fria kanter. VäxtLiv 2: 566 (1934). —
(2) -BAK. (skorp- 1924 osv. skorpe- 1845) bakning av skorpor; äv. konkretare, om kvantitet skorpor som bakas l. bakats på en gång. Geijer Brev 431 (1845). MinnGPrästh. 1: 191 (1924; konkretare). —
(1) -BARK. [jfr dan. o. nor. skorpebark] bot. o. skogsv. skrovlig, sprucken, tjock bark hos träd. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 305.
Avledn.: skorpbarkig, adj. bot. o. skogsv. om träd: som har skorpbark. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 256. —
(1) -BILDNING. bildning av skorpa l. skorpor; äv. konkret, om skorpa; särsk.
d) (numera föga br.) till 1 i: bildning av beläggning som i en behållare med vätska avsatts ur vätskan. LAHT 1900, s. 320. —
(2) -BRYTARE. (i fackspr.) bagerimaskin för klyvning av bullar (avsedda för framställning av brutna skorpor) gm brytning (med hjälp av tenar som stickas in i bullarna). DN(B) 1958, nr 7, s. 17. —
(2) -BRÖD. (skorp- 1629 osv. skorpe- 1578—1911. skorpo- 1538—1640)
(2) -DEG. (skorp- 1939 osv. skorpe- 1918) deg för bakning av bullar l. längder o. d. avsedda att torkas till skorpor. Wägner ÅsaH 123 (1918). —
(1) -DJUR. [jfr d. skorpedyr] (†) krustacé; äv. om andra skalbärande djur. Maskarne indelas i .. 4) Skorpdjur (Crustacea) .. 5) Koraller (osv.). Forshæll OrgPharm. 78 (1836). Holmström Ström NatLb. 4: 4 (1852). Cannelin (1939). —
(2) -DOPP. (skorp- 1881. skorpe- 1913) (numera mindre br.) kaffebröd o. d. som utgöres av skorpor; jfr dopp, sbst.3 1 slutet. Ödman UngdM 2: 253 (1881). Ossiannilsson Lärk. 115 (1913). —
(1 a) -FALLEN, p. adj. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -lupen 1. Moberg Rid 235 (1941). Rågen grodde i skylarna, och brödet som bakades av mjölet blev skorpfallet. Dens. Utvandr. 32 (1949). —
(2) -FORM, sbst.1; pl. -ar. (skorp- 1806 osv. skorpe- 1846) (förr) (kak)form för bakning av skorpor. VLBibl. Bouppt. 1806, fol. 131. BoupptVäxjö 1846. —
(1 j) -GRYNNA. bot. svampen Odontia bicolor (A. et S.), vars fruktkropp består av en skorpa som på ytan är försedd med små vårt- l. grynliknande bildningar. Krok o. Almquist Fl. 2: 273 (1907). —
(1 f) -HARV. (numera knappast br.) harv för bearbetning av jord med skorpbildning. Arrhenius Jordbr. 3: 75 (1861). Cannelin (1939). —
(1 f) -HARVA, förr äv. -HÄRVA, -ning. (numera knappast br.) harva (jord, åker) för att luckra upp skorpbildningar. AllmogHemsl. 119 (i handl. fr. 1741). Wallerius Åkerbr. 317 (1778: skorphärfva). UtsädT 1907, s. 245. —
(2) -KORG. brödkorg för l. med skorpor. BoupptVäxjö 1830. Almqvist Går an 86 (1839). Skorpkorg i silver. SvD 1970, nr 23, s. 16 (med bild). —
(1) -LAV. [jfr dan. o. nor. skorpelav] bot. lav som växer ss. en skorpliknande bildning på sitt substrat (trädbark, sten, jord) o. som med bålens undersida är helt fastvuxen vid detta; motsatt: blad- o. busklav. VetAH 1794, s. 177.
(1) -LIK. som liknar en skorpa; särsk. (bot.) dels i fråga om vissa svampars o. lavars (särsk. skorplavars) växtsätt, dels (till 1 j) i fråga om ojämn, söndersprucken l. grynig yta hos växtdel (särsk. lavbål). VetAH 1794, s. 191. Alla arter af detta slägte (dvs. porsvampsläktet Merulius Hall.) utbreda sig skorplikt på träd. Fries BotUtfl. 3: 348 (1864). Den starkt förkalkade och massiva bålen är hos .. (vissa) släkten (av rödalger) skorplik. VäxtLiv 4: 489 (1938). —
-LUPEN, p. adj.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 a, om bröd: som vid gräddning (på grund av utebliven jäsning) sjunkit ihop o. blivit degig; jfr -fallen o. deg-bakad, död-bakad 1, på-fallen (se på-falla 2). Crælius TunaL 82 (1774). Martinson VägKlockrike 144 (1948).
2) (†) till 1 f, om åkerjord: som bildat l. varpå det bildats skorpa. HushBibl. 1755, s. 133. NorrlS 1—6: 46 (c. 1770). —
(2) -MJÖL. mjöl l. mjölliknande massa framställt (framställd) gm krossning l. stötande i mortel o. d. av skorpor (l. rostat bröd o. d.). SvD(A) 1923, nr 298, s. 12.
Ssg: skorpmjöls-tårta. kok. tårta bakad av en smet vari skorpmjöl ingår. SvD(A) 1923, nr 298, s. 12. —
(1) -MOSSA. [jfr ä. d. skorpemos] (†) om vissa lavarter med skorpliknande växt. Bromelius Chl. 57, 68 (1694). —
(2) -PUDDING. (numera föga br.) om olika slag av puddingar vari skorpor brutna i bitar l. skorpmjöl ingå(r) ss. ingrediens, brödpudding. Langlet Husm. 442 (1884). Cannelin (1939). —
(1) -ROST. [jfr d. skorperust] bot. om olika arter av rostsvampar, vilkas vintersporlager utgöres av skorplika bildningar. Krok o. Almquist Fl. 2: 299 (1907; om Hyalopsora aspidiotus (Peck) P. Magn.). Sonesson HbTrädg. 114 (1926; om Melampsora Ribesii-viminalis Kleb.). —
(1 g) -SKORV. (†) ett slags hos husdjur förekommande skorv som kännetecknas av ruvbildningar. Dannström Hering 175 (1848; t. orig.: Krustengrind). —
(1 a, 2) -SMULA. smula av söndersmulad l. stött l. krossad skorpa; ofta i pl., särsk. till 2 o. i denna anv. äv. liktydigt med: stötta skorpor, skorpmjöl. Lundell (1893). (Ankorna) nappades om skorpsmulorna. Söderberg Mörkn. 46 (1907). Klara vände .. en filead saltsill i skorpsmulor och mjöl. Ahlin Markn. 201 (1957). —
-STEN.
1) geol. till 1: skorpliknande bildning omkring l. på något (i vatten förefintligt l. av vatten översköljt) föremål, bestående av något mineraliskt ämne (i allm. kolsyrad kalk) som i vattnet upplösts o. därefter åter avsatt sig i fast form; jfr dropp-sten, stalaktit. Wallerius Min. 329 (1747). LfF 1870, s. 116.
3) (numera föga br.) till 1 i: i behållare med vätska bildad, fast avsättning; pannsten. Bergman Jordkl. 1: 361 (1773). Cannelin (1939). —
(1) -SVAMP. [jfr d. skorpesvamp] bot. benämning på vissa svamparter som framkalla skorpliknande fläckar på vissa växter(s blad l. strå); särsk. dels svampen Phyllachora Trifolii (Pers.) Fuck., dels Phyllachora graminis (Pers.) Fuck. (äv. kallad gräsens skorpsvamp), dels Cryptomycina pteridis (Rebent.) v. Höhn. (äv. kallad örnbräknens skorpsvamp). Lindfors SjOdlVäxt. 16 (1927). Ursing SvVäxt. Krypt. 426 (1949). —
(1) -SÄTTNING. avsättning av en skorpa l. en skorpliknande bildning; äv. konkret, om skorpan osv. Retzius Min. 374 (1795). —
(2) -VÄLLING. (barn)välling beredd av uppblötta, hela skorpor l. av stötta skorpor m. m. Knorring Skizz. I. 1: 127 (1841). —
(1 f) -VÄLT. (ngn gg i skildring av ä. förh.) vält för bearbetning av jord med skorpbildning. DN 1968, nr 52, s. 8 (om ä. förh.).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKORPE-BAK, -BRÖD, -DEG, -DOPP, -FORM, se A. —
(1 f) -SLUTNING. (†) sammandragning av det övre lagret av (åker)jord till en skorpa l. till skorpor. SmålHembygdsb. 4: 22 (i handl. fr. 1749).
C (†): SKORPO-BRÖD, se A.
Avledn.: SKORPAKTIG, adj. [jfr d. skorpeagtig, nor. skorpeaktig] till 1: skorpartad. Serenius L 4 a (1734). Skorpaktiga svampar. Agardh Bot. 1: 209 (1830). särsk.
SKORPIG, förr äv. SKORPOT, adj. (-ig 1640 osv. -ot 1685. -ug 1745) [jfr dan. o. nor. skorpet] till 1: överdragen med l. täckt av l. bildande en skorpa l. skorpor; stelnad till skorpa; skorpartad. Linc. (1640). Den glödande massan får icke bli skorpig i ytan. Östergren (1939). särsk.
a) (numera bl. tillf.) till 1 a, om bröd: vars yta bildar en skorpa, täckt av skorpa. Serenius (1741). Widegren (1788).
c) till 1 g. HdlCollMed. 18/10 1745. Ibland blifwer huden (på skabbiga hästar) skorpig, kal. Florman Hushållsdj. 124 (1834).
d) (†) om växtdel: skorvig l. dyl. Potatis böra aldrig sättas i skorpionens tecken, ty då bli de skorpiga och skabbiga. Wigström Folkd. 1: 128 (1880).
Spoiler title
Spoiler content