SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HATTMAKARE hat3~ma2kare, m.(||ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(hatt- 1550 osv. hatta- 15481668. hatte- 15521834)
Etymologi
[jfr d. hatmager, holl. hoedenmaker, t. hutmacher; av HATT o. -MAKARE]
person som yrkesmässigt förfärdigar hattar; i sht i fråga om ä. förh.; jfr HATT-FABRIKÖR. SthmTb. 7/5 1548 (titel). EkonS 2: 40 (1894).
Ssgr: HATTMAKAR- l. HATTMAKARE-GESÄLL. (i sht förr) BoupptSthm 16/11 1676.
-KRATS. (hatte- 1640 (: Hattemaker kratzer, pl.)) (förr) krats som användes av hattmakare. OxBr. 11: 747 (1640).
-LIM. (i fackspr.) ett slags lim (”pariserlim”) som användes vid tillvärkning av hattar. 2UB 8: 581 (1900).
-LÄRA, r. l. f. (i sht förr) En 17 års Yngling .. åstundar komma i Sadelmakare- Färgare- eller Hattmakarelära. DA 1808, nr 4, s. 7.
-NÅL. (i fackspr.) ett slags lång, grov nål som användes vid tillvärkning av hattar; jfr HATT-NÅL 3. Wikforss 1: 868 (1804). Hattmakarenålar 2 till 3 tum, med rund, treäggad eller trekantig spets, och långt, kort eller rundt öga. Almroth Karmarsch 586 (1839).
-SKRÅ, n. (förr) Wikforss 1: 868 (1804).
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (förr) hattmakarskrå. SthmTb. 7/5 1589. Hattmakareämbetet fanns (i Karlskrona) 1735. Anderson Stadsl. 31 (1912).
Avledn.: HATTMAKERI1004, n. hattmakares yrke; äv. konkret, om hattmakares värkstad o. d.; i fråga om nuvarande förh. särsk. om industrigren som sysslar med tillvärkning av hattar. RARP 4: 242 (1649). D. 4 Julii besågs Hattmakeriet. Björnståhl Resa 4: 203 (1782). SFS 1893, nr 101, s. 2.
HATTMAKERSKA, f. (numera knappast br.) hustru till l. änka efter en hattmakare. Schultze Ordb. 2952 (c. 1755). Östergren (1926).
Spoiler title
Spoiler content