publicerad: 1930
Ordformer
(hed(h)an(n) (ss. förled i ssgr) 1535—1556. he(e)d(h)en 1528 osv. hedn 1621. n. -et(t) 1528 osv. -it 1691. -ent TurÅ 1919, s. 195. — -nad, sg. best., Tiällmann Profvis. A 7 a, B 7 b (1692))
Etymologi
[fsv. heþin, motsv. d. heden, isl. heiðinn, fsax. hēthin, fht. heidan (jfr t. heide), feng. hǣþen (eng. heathen); jfr got. sō qinō haiþnō, den hedniska kvinnan; sannol. till germ. haiþ(i)na- med bet. ”till skogsbygden hörande” o. dyl., avledn. av haiþio (se HED), o. alltså tidigast avseende skogsmarkernas ociviliserade (för högre religionsformer främmande) inbyggare (jfr senast EWessén i ArkNF 44: 86 ff. (1928)). — Formen hednad har uppkommit gm felaktig anslutning till p. pf.-former på -ad. — Jfr HED, HEDENHÖS, HEDNING, HEDNISK]
1) (numera, utom i förbindelse med tid, bl. i vitter stil, ngt ålderdomligt l. arkaiserande) hednisk. Jtt hedhett ock forderffuat riike. G1R 5: 166 (1528). Våre hedna förfäder odlade sitt språk genom skaldekonsten. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 492. Heden tro och sed. Svensén Jord. 120 (1884). Under heden tid. Wisén i 3SAH 4: 190 (1889). Studier över Svärges hedna litteratur. Nerman (1913; boktitel). — särsk. (†) i substantivisk anv.: hedning. OPetri Sacr. 1 b (1528). Hedna fordom dyrka / Fru Frigga ok Astrild. Lucidor (SVS) 239 (1672). Schultén Rol. 57 (1887).
2) (i fråga om ä. folkliga föreställningar) om barn som icke var döpt, odöpt, ”okristnad”. VDAkt. 1650, nr 30. Rääf Ydre 1: 117 (1856). Medan nyfödt barn är hedet .., må .. icke elden slockna på spiseln, att ej barnet .. (bortbytes) af trollen. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 191 (1863).
3) (i fråga om ä. folkliga föreställningar) om kvinna som efter barnsäng ännu icke blivit kyrktagen. VDAkt. 1652, nr 30. Hustru Elizabeth Hansdotter .. ligger heeden på barnsängh. VRP 1688, s. 348. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 385.
4) (i fråga om ä. förh.) som tillhör en längesedan förgången (hednisk) tid; ss. förled i ssgr.
5) [jfr t. heidnische arbeit, heidnisches werk i motsv. anv.] som är av österländskt ursprung l. utförd i österländskt mönster; ss. förled i ssgr.
Ssgr (i allm. till 1): A (utom i fråga om ä. förh. bl. i ssgrna HEDEN-HÖS o. HEDEN-TIMA): HEDEN-DAG, se C. —
(4) -GRUVA. (heden- 1764—1842. hedna- 1904) (i fråga om ä. förh.) om gruva som härstammar från längesedan gångna tider (i sht, enligt folklig uppfattning, den hedniska forntiden). Westerdahl Häls. 41 (1764). NoraskogArk. 5: 10 (1904). jfr 2VittAH 8: 167 (1794, 1808). —
-HÖS, se d. o. —
-LAND, se C. —
(5) -LÄRFT. (förr) om lärft av österländskt ursprung l. med österländskt mönster; jfr -VÄV. OxBr. 11: 701 (1637). Därs. 749 (1640). —
-OFFER, se C. —
(5) -SÖM, r. l. m. [jfr y. fsv. heden söm] (förr) benämning på ett slags silkesbroderi av österländskt ursprung l. med österländskt mönster. GripshR 1546—47. GripshInvent. 1553. Fatab. 1912, s. 213 (i fråga om ä. förh.). —
-TID, se C. —
-TIMA, äv. -TIMMA. (heden- c. 1600 osv. hedna- 1854. -tima (-tijma) c. 1600 osv. -timma 1814—1906. -timme 1790—1807) (numera bl. i vitter l. poetisk stil) om tid som föregick kristendomens införande i Norden, (nordisk) forntid; bl. i förb. med prep. av, från, i o. under. Bureus Suml. 39 (c. 1600). Den lag, som i hedentima varit i Svithiod gällande. Strinnholm Hist. 2: 386 (1836). Geijer I. 6: 344 (1844). Östergren (1927). —
(5) -VÄV. (förr) vävnad av österländskt ursprung l. utförd i österländskt mönster; jfr -LÄRFT. GripshR 1546—47. Alter klede aff gamell hedann weff. GripshInvent. 1556. jfr SILKES-HEDENVÄV.
B (†): HEDET-LAND, se C.
C [ssgstypen väsentl. utvecklad ur den best. formen i sådana sammanställningar som hedna tid, skara o. d.] (i sht i fackspr. l. i religiöst spr.): HEDNA-BARN.
2) (i folkligt spr., föga br.) till 2: odöpt barn av kristna föräldrar. Wrangel FornTid. 33 (1926). —
(4) -DAG. (heden- 1752—1812. hedna- 1878) (i poetisk stil, numera föga br.) bl. i förb. med prep. i, om längesedan svunnen (hednisk) tid. I gamla Heden-dagar. Tessin Bref 1: 174 (1752). Modin Dikt. 84 (1878). —
-FOLK. (i religiöst spr.) i sht pl. best. Lillienstedt Christus 3 a (1686). Ett ljus för hednafolken. Apg. 13: 47 (Bib. 1917). —
-FÖRSAMLING. [efter gr. αἱ ἐκκλησίαι τῶν ἐϑνῶν] församling av till kristendomen omvända hedningar. Rom. 16: 4 (öv. 1873; äv. i Bib. 1917). —
-GRUVA, se A. —
-GUD. hednisk gud. (Många) tiäna alramest the stygge Hedna-Gudar. Spegel GW 282 (1685). Snoilsky Hex. 93 (1887). 2NF 12: 194 (1909). —
-HUND. (i sht i vittert spr., föga br.) skymfande om l. till en hedning; ngn gg äv. (skämts.) i allmännare anv. Din hedna-hund, du pliktar med ditt blod! Geijer I. 3: 204 (1811). Östergren (1927). —
-KRISTEN, sbst. o. adj. i sht rel.-hist. o. miss.-hist. om till kristendomen omvänd hedning; särsk. i fråga om kristendomens första tid; motsatt: judekristen. DagbrKongo 267 (1911). Hednakristna greker. SvTeolKv. 1928, s. 374. —
-LAGEN, sg. best. hist. benämning på ett brottstycke ur en numera förlorad handskrift av Västgötalagen, innehållande ett stadgande om envig. VittAMB 1879, s. 100 (i rubrik). —
-LAND. (heden- 1688. hedit- 1691. hedna- 1813 osv.) (i sht i religiöst spr.) hedniskt land. The af hedenland kommo Honom (dvs. Jesus) at tilbidia. Swedberg SabbRo 394 (1688, 1710). —
-MISSION(EN). missionsvärksamhet(en) bland hedningar. Melin HelSkr. Gal. 2: 11 anm. (1864). Kollekt till hednamissionen. Ljusnan 1930, nr 114 A, s. 7. —
-OFFER. (heden- 1888. hedna- 1845 osv.) hedniskt offer. Sätherberg Dikt. 1: 201 (1845, 1862). Tystnaden hörde bland annat till bruken vid hedenoffret. Sundblad GBruk 143 (1888). —
-SKARA. (i religiöst spr., föga br.) skara av hedningar. Nu lofwe Herran all then Hednaskara. Ps. 1695, 93. Phosph. 1811, s. 445. —
-TID. (heden- 1783—1894. hedna- 1710 osv.) (numera bl. i vittert spr.) hednisk tid; i sht förr ofta i pl., om (den hedniska) forntiden; i sht i förb. med prep. i, från o. under. Peringskiöld MonUpl. 22 (1710). Svenska folket under hednatiden. Hildebrand (1866; boktitel). Hallström El. 109 (1906). —
-TIMA, se A. —
-TÄMPEL. (i vittert spr.) Hednatemplet i Upsala. Reuterdahl SKH 1: 407 (1838). Fornv. 1923, s. 113. —
-VÄRLD(EN).
1) [jfr fsv. af hedne værld] (†) i uttr. av (i) hednavärld, från (i) heden tid. Lagförsl. 270 (c. 1606). Swearijke är af Hedna-Wärld sammankommit. Kyrkol. Föret. 2 a (1686). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 178 (1863).
2) (i sht i religiöst spr.) sammanfattande, om de hedniska folken. Sahlstedt (1773). Cannelin (1921). —
-ÅLDER(N). (numera bl. i vitter stil, föga br.) = -TID. Järta 1: 200 (1832). Om den gamla hedna-åldern har Olaus Petri ej mycket att förtälja. Svedelius SmSkr. II. 1: 133 (1877). Dens. Lif 359 (1887).
Avledn.: HEDENDOM, se d. o. —
HEDENDÖME, n. [jfr d. hedendømme] (†) till 1: hednatid; anträffat bl. i sg. best. i förb. med prep. i o. under. Nehrman InlJurCiv. 46 (1729). Vissby Stadz Lag är först giord i Hedendömet. Därs. 58. —
HEDENSKAP, r. l. m. l. n. (heden- 1539—1906. hedna- 1850) [fsv. hedhinskaper; jfr d. hedenskab] (†) till 1.
2) sammanfattande, om hedniska länder (l. folk); jfr HEDENDOM 3. Capernaum .. lågh mitt emellan Iudiske landet och Hedenskapet. Lælius Bünting Res. 2: 17 (1588). Raimundius HistLiturg. 21 (1638).
3) i förb. med prep. i (l. på), om den hedniska forntiden, hednatiden. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 77 (1539). The gamble Göters och Sweers Konungar ther rede j Hedenskapet .. Regerande wore. Svart Ähr. 46 (1560).
Spoiler title
Spoiler content