[fsv. af hedhnom hös, af heydhin hös, fd. o. ä. d. af hedhen høss; förra ssgsleden är HEDEN, adj.; senare ssgsleden är av ovisst urspr., enl. Noreen VS 7: 194(1916) (jfr äv. Johansson GriechSprachk. 137(1891)) fsv. hös, motsv. isl. hauss, eg.: huvudskål, i denna ssg i bet.: gravkulle l. möjl.: gravurna; jfr äv. Tamm EtymOrdb.(1905) samt Ihre 1: 840 (1769). Formen -hög- beror på anslutning till HÖG, sbst. (jfr ÄTTEHÖG)]
1) (numera ngt ålderdomligt) sbst.: heden tid; tid som ligger långt tillbaka; numera nästan bl. i förb. med sådana prep. som av, från, sedan, ngn gg äv. i o. under. G1R 1: 51(1523). Ther i plictuge äre vt att göre årlige Jern aff arildz tidh och heden hösz. Därs. 7: 92(1530). Enn godh gammel sedh och bruk utaf heden hös och åldher. RA 2: 31(1561). Mars, som vthi Hedenhöös höltz för en krijgzgudh. Schroderus JMCr. 12(1620). Sådana offer (till sejtar) kunna hafva fortgått sedan hedenhögs. Ymer 1916, s. 37.— Anm. Hos Lucidor användes ordet såsom liktydigt med ”hednafolk” (l. möjl. med ”forntidsfolk”?): (Astrilds) Makt hoos Hedna Hösz blijr mykket stoor beskriwin. Lucidor (SVS) 209(1672).
2) (†) i adverbiell anv.: under hednisk tid. Broman Glys. 1: 15(1726). Redan hedenhös den sed man hade / Festligt fatta hornet till en skål. CFDahlgren 2: 172(1843).
Ssg: (1) HEDENHÖS-TID. (skrivet som två resp. tre ord 1627—1716, som ett ord 1756—1832) (†) hednisk tid, forntid; anträffat bl. i förb. med prep. av, (i)från o. i. Gustaf II Adolf 626(1627). Liljegren Runl. 122(1832).
