SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HEJDEL, r. l. m.; best. -n l. -en.
Etymologi
[jfr t. hedel (äv. hädel); möjl. dialektal sidoform till t. häuptel med samma bet., till haupt (se HUVUD)]
(†) bärgv. vid vissa värk benämning på det tyngsta bokgodset vid vattenbokning av malm, vilket fälles närmast bokkistan resp. i den översta ändan av slamsumpen; jfr MJÖL. Rinman (1788). Möller (1807).
Ssgr (†, bärgv.): HEJDEL-BRÄDE. benämning på den avsats på en blotthärd från vilken det vattenbokade malmslammet vaskas över den sluttande härdbottnen. Rinman 1: 238 (1788).
-SLAM. jfr HEJDEL. Rinman 2: 716 (1789). VetAH 1792, nr 287.
-SLIG. benämning på ur ”hejdel” utvaskad, ren malm, slig. Rinman 2: 722 (1789).
Spoiler title
Spoiler content