HELGERÅN hel3ge~rå2n, äv. häl3ge~, stundom hel3je~ l. häl3je~ (häljerån Weste; hèllgerå´n Dalin; hälge- el. hälje-rån LoW), n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(helga- 1819—1843. helge- 1734 osv. Anm. Ordet är tidigast anträffat under formen helgeran. Spegel 363 (1712))
Etymologi
[trol. bildat i lärt språk efter lat. sacrilegium med anslutning till KYRKO-RÅN. Beträffande förleden helge- jfr HELIG ssgr C]
stöld av till religiöst bruk bestämda föremål (i en kyrka); vanl. i bildl. anv., om handling varigm ngn visar vanvördnad för ngt l. grovt kränker ngt som bör vara heligt l. fridlyst l. oantastligt. Begå ett helgerån mot, ngn gg på ngt. Det känns nästan som ett helgerån att (osv.). Serenius (1734; under sacrilege). Störer någon det fromma hjertats tro .., han begår ett helgerån på menniskans innersta. Rogberg Pred. 1: 352 (1828). Då tilldrog sig, att kalken i kyrkan saknades, och folket misstänkte någon af dem (dvs. pilgrimerna) för helga-rånet. Afzelius Sag. 5: 262 (1843). Hvarje våld på naturen kring Imatra skall .. synas .. såsom ett helgerån. AB(L) 1895, nr 260, s. 3.
Avledn.: HELGERÅNA, v., anträffat bl. i p. pr. o. p. pf. begå helgerån; numera bl. (i skriftspr.) i p. pr. i adjektivisk anv.: som begår helgerån; äv.: som innebär ett helgerån. Hagberg Shaksp. 9: 244 (1850). Minnen af ryssarnes helgerånande händer 1719. Hagström Herdam. 3: 203 (1899). —
