SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HELIG he3lig2, adj. helige, -a (G1R 2: 3 (1525) osv.), äv. (numera bl. arkaiserande o. i poesi samt i vissa stående uttr.) helge hel3ge2 l. häl3-, -a (G1R 1: 2 (1521), 3NF 9: 774 (1928)), äv. (i vissa uttr.) hille hil3e2; komp. heligare, förr äv. helgare (Syr. 33: 7 (Bib. 1541), Fahlcrantz 1: 76 (1842, 1863)); superl. heligast, äv. (i poesi, föga br.) heligst (Ps. 1695, 360: 6, Ps. 1819, 45: 7), förr äv. helgast (Ebr. 9: 3 (NT 1526: Aldrahelgest), Spegel 178 (1712), Flensburg KyrklT 114 (c. 1875)). adv. HELIGLIGA (†, Linc. (1640; under sancte)), HELELIGEN (†, Preutz Kempis 357 (1675)), HELIGT; jfr HELGELIGA.
Ordformer
(heilig 1545. helig(h) 1525 osv. hellig 1545. hielig 1550. hiligh 1526. hillig 15431587. häl- 15261667 (: Lätthäligh). -eg 1669. -ig(h) 1525 osv. -og(h) 15261531. -ugh 1526. helgie, sg. best. 1526. helie, sg. best. 15261532 (: helie licam dagh). hille, sg. best. c. 17201924. hille- (i ssgr) 18651880)
Etymologi
[fsv. helagher, heligher, hälig, hälog, motsv. d. hellig, isl. heilagr, mnt. hillich, mnl. heilech, heilegh, holl. heilig, fht. heilag, t. heilig, feng. hālig, eng. holy; avledn. till den germ. stam. haila- som föreligger i HEL, adj., HELL, sbst.1, o. HEL, sbst.2, lycka, alltså eg.: lyckobringande]
1) om Gud: som äger sådant väsen o. sådana egenskaper att de göra honom väsensskild från det onda o. orena o. upphöjd över världen; äv. i överförd anv. om hednisk gudomlighet. Herre tu som är hälugh och sanferdugh, huru lenge dömer tu icke ..? Upp. 6: 10 (NT 1526). Heligh, Heligh, heligh är Herren Zebaoth, Hela iorden är full medh hans äro. Jes. 6: 3 (Bib. 1541). Helige och rättvise Gud, vi skämmas och blygas för att upplyfta vårt ansikte till dig. EvB 1921, s. 533. — särsk.
a) (i bibliskt spr.) substantiverat, i uttr. den heliga o. d., om Gud l. Kristus. Iach weeth ath tw äst then gudz helighe. Mark. 1: 24 (NT 1526). Iagh är Herren, then Helighe j Israel. Hes. 39: 7 (Bib. 1541). Helige, som bor i ljuset! / Du vårdar dina verk i gruset. Ps. 1819, 3: 5. jfr: ”Den helige” är ett med ”Gud” synonymt uttryck. Aulén AllmTron 110 (1923).
b) i vissa uttr.: den helige ande, se ANDE VII 2; jfr äv. HELGEANDS-. den heliga treenighet l. trefaldighet o. d., se TREENIGHET, TREFALDIGHET.
c) [jfr t. zum heilig Christ schenken, giva julklapp] (†) i uttr. helig krist, om julklappar; jfr KINDKEN JESUS. Dätt mästa har iagh iömnt till deras (dvs. barnens) helig crist. (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 2: 183 (1713).
d) om ngt som tillhör l. utgår från Gud (l. ngn av personerna i gudomen). Guds heliga ord. Titt hiligha benedyedhe nampn. OPetri MenFall G 3 a (1526). Tu helgha Liws, nådhennes port. Ps. 1567, s. 73 b (om den helige ande). Jag N. N. lofwar och swär wid Gud, och hans heliga Evangelium. FörordnDomcap. 1687, § 6 (i domkapitelseden). Lydnad för Guds heliga vilja. Lindblom Cat. 1 (1811). — särsk. i uttr. helga lekamen, se LEKAMEN.
e) [jfr motsv. anv. av lat. sanctus] substantiverat, om Jes. 6: 3 (se under 1), särsk. ss. ingångsord i den svenska högmässogudstjänsten. ”Heligh” skall siungass i högmässan undertijden i synnerhett när longa dagar äro. ConsEcclAboP 360 (1659). EvB 1921, s. 582.
Anm. till 1. I modern svensk dogmatik är helig ett religiöst huvudord, kännetecknande för allt vad religion heter o. utgörande motsatsen till det ”profana”, det inomvärldsliga. Heligheten är det konstitutiva för gudsföreställningen o. uttrycker dennas innersta väsen. Den är alltså icke längre, såsom i äldre dogmatiska arbeten, ett huvudsakligen etiskt begrepp. Se Aulén AllmTron 110 ff (1923).
2) om person (l. ängel) som står i så nära förbindelse med Gud att hans väsen o. egenskaper fått en större l. mindre likhet med Guds; ostrafflig, rättfärdig; äv. om samfund o. d.; äv. om sinnelag, handling o. d. (se i). Så som then hälogh är som idher kallat haffuer, så warer och j vthi al idhor vmgengelse hälughe. 1Petr. 1: 15 (NT 1526). J skolen wara migh itt Presterlighit Konungs rike, och itt helught folck. 2Mos. 19: 6 (Bib. 1541). Jagh troor på .. Ena helga almenneliga kyrkio. Cat. 1567, s. B 3 a. Helga Englar. Lucidor (SVS) 227 (1672). Att vara helig är ej blott att känna den gudomliga sanningen .. det är att af henne vara alldeles genomträngd i tanke, känsla, vilja och handling. Wikner Pred. 388 (1879). — särsk.
a) i uttr. den heliga jungfrun, se JUNGFRU; den heliga Marias ros, se ROS; den heliga familjen, se FAMILJ 2 d.
b) om helgon. Erik den helige. Den helige Eskil. Den heliga Birgitta, äv. heliga Birgitta. Kong Olafr den helge i Norige. Verelius Herv. 181 (1672). Den helige Eskils biskopsdöme. Lindqvist (1915; boktitel). — särsk.
α) (numera bl. kulturhist.) i uttr. hille bror Staffan, benämning på den helige Staffan. Broman Glys. 2: 81 (c. 1720). Ahnlund Oljob. 168 (1924).
β) (numera bl. i högre stil) substantiverat. The heliges högtijder och åminnelse. KOF 1: 327 (1575). jfr: Och från en klarhet till den andra / Jag med Guds helige (dvs. de saliga, helgonen) skall vandra. Ps. 1819, 483: 5.
c) om kyrklig auktoritet l. lärare; numera (i sht i högre stil) i sht om författarna i bibeln o. om kyrkofäderna; förr (jfr dock slutet) äv. om högre katolsk andlig. Den helige författaren säger oss i dagens text att (osv.). G1R 4: 253 (1527). (Olaus Petri hade i Wittenberg hört) then berömelige helige man Doctorem Martinum Lutherum. Svart G1 92 (1561). Gudz rene och saliggörende ord, hvilket i the helige propheters, evangelisters och apostlars skrifvelser författadt är. RA 3: 87 (1593). — särsk. (fullt br.) i uttr. den helige Fadern (i Rom) o. d., se FADER 7 c α β'.
d) i uttr. heliga tre konungar, se KONUNG.
e) substantiverat (jfr äv. b β o. f); särsk.
α) (i bibliskt spr.) i uttr. de heliga o. d., om Guds barn i motsats till världens barn; de fromma; särsk. om medlemmarna av den urkristna församlingen. Iach haffuer hördt aff mongom om thenna mannen (dvs. Saulus) hurw mykit ondt han giort haffuer thinom helghom vthi Hierusalem. Apg. 9: 13 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). För the heligha som på iordenne äro, .. till them haffuer iagh alt mitt behagh. Psalt. 16: 3 (Bib. 1541). Ps. 1695, 32: 1.
β) [efter kyrkolat. communio sanctorum] i uttr. de heligas samfund, förr äv. heliga manna samfund, förr äv. de heligas gemenskap, om den kristna kyrkan l. församlingen; jfr GEMENSKAP 4 b. FörsprPsalt. (Bib. 1618). Lind (1749; under samfund). Lindblom Cat. nr 235 (1811). jfr: The helgha menniskiors samfund. Cat. 1567, s. B 3 a; ävensom: Gudz Försambling, som är communio sanctorum, the Heliga manna samfund eller gemeenskap. Emporagrius Cat. R 3 a (1669).
γ) [efter eng. Latter-day Saints] i uttr. de yttersta (l. sista) dagarnas heliga, namn varmed mormonerna kalla sig själva. KonvLex. 3: 323 (1866).
f) (numera i sht arkaiserande) om person som i större utsträckning än andra ägnar sitt liv åt religiösa övningar o. d.; stundom om eremit l. munk; äv. om icke kristna religionsutövare; äv. substantiverat. En heligh man (dvs. munk) tienar icke dragha långe håår, såsom Leekmän och ohelige göra. Fosz 359 (1621). (Hinduernas) heliga eller så kallade fakirer. LbFolksk. 900 (1892). Lagerlöf Troll 2: 100 (1921).
g) (i sht vard.) ironiskt i fråga om blott utvärtes fromhet; skenhelig. Göra sig helig, giva sig ett sken av helighet. HTSkån. 1: 246 (i handl. fr. 1659). Falckengren (blev) het och sade: ”Gör dig intet så helig! Jag vet nog er fördömliga tillställning ..” Tersmeden Mem. 5: 71 (1772). jfr (†): (Munkkappan) Bedragr i heligt skijn wäl tijdt / Fast mongen. Fosz 361 (1621). — jfr DÅR-, EGEN-, SJÄLV-, SKEN-, VÄRK-HELIG.
h) (i sht vard.) ss. vedernamn, om person som tillhör ngn strängare religiös riktning (ss. pietismen, schartauanismen). (Somliga bruka om pietisterna) det dyra namnet Helig och Helgon, som ett Smäde-namn. KyrkohÅ 1903, MoA. s. 3 (1723). Man kallade Schartaus anhängare helige. Ty namnet läsare var då icke kändt i Södra Sverige. Agardh BlSkr. 1: 3 (c. 1855). Engström Kryss 191 (1912).
i) om ngns sinnelag l. om handling som ngn utför o. d.: som vittnar om nära förbindelse med Gud; som har djup religiös innebörd; ofta med särskild tanke på renhet o. fullkomlighet i sedligt hänseende. Helser idher inbyrdhes mz itt heligt kwss. 2Kor. 13: 12 (NT 1526). Beskerme och beskydde vår heilige christelige tro och nampn. RA 1: 444 (1545); jfr 3. De heliga plikter, det (dvs. biskopsämbetet) ålägger dig. Hb. 1917, s. 256. — särsk.
α) i fråga om ed, löfte, överenskommelse o. d. vid vars avläggande l. ingående man tager Gud till vittne l. som är av djupt religiös innebörd; jfr 3 c. Tegnér (WB) 3: 112 (1820). Birger hade bekräftat denna förbindelse med de heligaste eder. Ekelund 1FädH 1: 80 (1829). — särsk. i uttr. (den) heliga alliansen, om det förbund som ingicks 1815 mellan Rysslands, Österrikes o. Preussens härskare med anslutning av andra europeiska regenter o. som avsåg att sammansluta folken i ett kristet broderskap till värn för religion, fred o. rättvisa. Atterbom Minn. 1: 133 (1817).
β) [jfr lat. pia fraus] (föga br.) i uttr. heligt bedrägeri o. d., fromt bedrägeri. (I den kristna församlingen i Sv.) insmugo sig .. heliga bedrägerier och diktade undervärk. Dalin Hist. 1: 629 (1747). Bergström LittNat. 33 (1889).
3) om föremål l. mer l. mindre opersonliga förhållanden: som är avskild l. invigd åt Gud (l. det gudomliga) l. åt gudsdyrkan l. tjänstgör som medel varigm Gud (l. det gudomliga) uppenbarar sig o. som därför är föremål för dyrkan l. utomordentlig vördnad; motsatt: profan; äv. allmännare, i fråga om likartade förhållanden i folktro l. icke kristna religioner. För honom är ingenting heligt. Hålla helig, anse för helig, hålla i helgd. Den heliga nattvarden. Den heliga skrift, bibeln. Heligt krig, om krig fört av religiösa skäl, särsk. om muhammedanernas krig mot ”de otrogna”. Den heliga historien, se HISTORIA. Rom. 11: 16 (NT 1526). At j måghe åtskilia hwadh helight och ohelight, hwadh reent och oreent är. 3Mos. 10: 10 (Bib. 1541). Wij skole fruchta och elska Gudh, så at wij icke förachte predican och hans Ord, Vthan hålle thet heligt, höre thet gerna och läre. Cat. 1567, s. A 6 a. Thett heliga och herliga prestaembetet. VDAkt. 1658, nr 11. Thet heliga tungolaget (dvs. hebreiskan). Swedberg SabbRo 308 (1689, 1710). Genom allmänna böner och tacksägelser afskildes brödet och vinet til et heligt bruk. Bælter Cerem. 327 (1760). Man skall ej skämta med heliga ting, sa' käringen om tjufpallen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Världen .. erhöll nu också ett heligt värde, emedan den var Guds värld. Rydberg Varia 288 (1890, 1894). — särsk.
a) (†) substantiverat i n. sg. utan artikel. Sägh Aaron och hans söner, at the hålla sigh jfrå Israels barnas Helgho (huilkit the migh helgha). 3Mos. 22: 2 (Bib. 1541; Luther: von dem Heiligen; Bib. 1917: heliga gåvor).
b) (†) i vissa namn på sjukdomar.
α) i uttr. (den) heliga elden, ss. namn på vissa sjukdomar, se ELD 1 l.
β) i uttr. det heliga ting, sjukdomen rosen. BOlavi 188 b (1578). Lindh Huuszapot. 16 (1675).
c) i uttr. besvärja ngn l. svärja vid (förr äv. om) allt vad heligt är o. d., äv. heligt (stundom dyrt och heligt) svärja l. lova ngt, besvärja ngn l. svärja l. lova ngt på det allra kraftigaste, med sin salighets ed (jfr 2 i α); förr äv. vilja ngt för allt vad heligt är, synnerligen ivrigt vilja ngt. Sweriandes .. om alt thet heligt är att hwadh han sagt hade war honom aff sine öffuerheet och herrar befalat. Svart G1 80 (1561). Biörn .. ville för alt hvad heligt var styra landet. Dalin Hist. 1: 591 (1747). Vid allt, hvad heligt är på jord, i himmel, / Besvär jag Er. Stagnelius (SVS) 2: 330 (1821). Huru heligt lofvade jag icke under denna tysta stund, att jag aldrig skulle svika det förtroende hon satte till mig. De Geer Minn. 1: 104 (1847, 1892). Cavallin (1875).
d) om rum, område, byggnad o. d. 1Kor. 3: 17 (NT 1526). Trädh icke hijt, dragh tina skoor aff tina föter, ty rwmet ther tu ståår vppå, är itt helight land. 2Mos. 3: 5 (Bib. 1541). Herren är j sitt helgha Tempel. Psalt. 11: 4 (Därs.). (†) substantiverat i n. sg. (jfr a). Ty han sågh aff sina högha heligho, herren sågh aff hemmelen påå jordhena. OPetri MenFall N 8 a (1526; i öv. av Psalt. 102: 20; Bib. 1541: aff sinne helgha högd). — särsk. i vissa stående uttr.: (det) allra heligaste (ofta hopskrivet), se ALLRA b γ; ngn gg i samma bet. (i bildl. anv.) det heligaste. Nohrborg 19 (c. 1765; bildl.) I det heligsta ingången, / Han ock min förlossning funnit. Ps. 1819, 45: 7. (den) heliga graven, om Kristus' grav; (det) heliga landet, om Palestina; den heliga staden, om Jerusalem; det heliga romerska riket, se ROMERSK; det heliga Ryssland [efter ry. Rus´ svjataja]; den heliga stolen, se STOL.
e) om tid. Then siwnde (dagen) skal .. wara heligh, at j samman komme. Intit arbete skolen j göra på them. 2Mos. 12: 16 (Bib. 1541). Nu nalkades bröllopets heliga dag / med slamret af trattar och hamrande slag. Heidenstam Dikt. 42 (1895). — jfr LANDS-, LÄTT-HELIG. — särsk.
α) (†) i uttr. helig dag, användt liktydigt med: helgdag. OPetri PEliæ f 2 a (1527). Girige Menniskior the haffua icke månge Helige Dagar vthi theras Calender. ACanuti ESkytte D 2 b (1642).
β) (†) i uttr. heligt och söcken(t), helgdag o. vardag; vanl. ss. tidsadverbial: i helg o. söcken. HSH 31: 365 (1662). Den som hafver masugnen .. skall alltid, vare sig heligt eller söcken .. på stället hafva ett .. försvarligt hjon. NoraskogArk. 5: 534 (1798). KyrkohÅ 1909, s. 127 (i handl. fr. 1865). Larsen (1884).
γ) i vissa förb.: helig afton, se AFTON 5; helig (helge) torsdag, se TORSDAG; den heliga veckan, se VECKA.
δ) (†) i uttr. ringa heligt, ringa helgsmål. Om Thorssdags afftonen (före påsk) efter middagen, då heligt är ringt. VRP 1676, s. 144. Därs. 16/4 1729.
ε) (numera bl. i folkligt spr. i södra Sv.) med tanke på den frihet från arbete som råder på sön- o. helgdagar, i vissa uttr.: hålla, förr äv. hava heligt, hålla helg, taga ledigt från arbete; vara heligt, vara helg, vara fritt från arbete. The wille soffua och haffua heligt, när j wakadhe och arbetadhe. PErici Musæus 3: 160 a (1582). (Konung Håkan bad folket övergå till kristendomen) och hålla heligt hwar siuende dag från alt arbete. Peringskiöld Hkr. 1: 142 (1697). Widegren 893 (1788). Svahn Öfversitt. 1: 289 (1898; efter berättelse fr. c. 1865).
f) helgad (åt ngn gudomlighet); särsk. om djur som antages stå under ngn gudomlighets beskydd o. d. Rudbeck Atl. 2: 423 (1689). (Näbbmössen) hållas ock där (dvs. i Dannemora gruvor) för heliga och ingen gör dem något ondt. Fries 2Linné 1: 56 (cit. fr. 1748). Den såkallade heliga Lotos, Nelumbium speciosum. Wikström ÅrsbVetA 1851, s. 45. — särsk. i namn på vissa djur, t. ex. heliga ibisen. 2NF 12: 306 (1909). särsk. i uttr. helga, äv. helge högben (äv. hopskrivet), spindeldjur av av släktet Phalangium Lin., lockespindel, väggspindel; jfr FALANGIE. Scheutz NatH 197 (1843). 2NF 17: 139 (1912).
g) [jfr d. helligt hø, t. heilig heu samt HELG-HÖ] (†) i uttr. heligt hö o. d., helghö. Salander Gårdzf. 189 (1731). Hjortberg Boskapsafv. 443 (1776).
h) [liksom t. das heilige bein, eng. holy bone, efter nylat. os sacrum, så kallat på grund av att det består av korsvis sammanväxta ben] (†) i uttr. heliga benet o. d., korsbenet. Horn Siphra 3 (1715). Martin Bensj. Föret. 3 (1782).
i) [jfr gr. Ὕπνος, sömnen, ss. gudomlighet] (i vitter stil) om sömnen. Än är det tyst i naturn; den heliga sömnen behärskar / Växter och djur. Strindberg Fagerv. 299 (1902).
4) som icke får antastas l. angripas, okränkbar, oantastlig, sakrosankt. Columbus Ordesk. 11 (1678). Egendoms rätten (bör) .. efter alla Samhällens ändamål .. vara .. helig. Schönberg Bref 1: 308 (1778). Arfvets rätt var helig hållen från det första samhället. Ekelund 1FädH 1: 51 (1833). Monarchen har .. rättighet att vara till sin person Inviolabel och Helig. Boström Statsl. 25 (1859). EkonS 2: 129 (1895). (†) Då fyrbåkar, i våra civiliserade tider, med rätta anses heliga, äfven under ett krig, skulle det väl icke vara omöjligt (osv.). Gosselman Erth. 51 (1842). — jfr FRID-HELIG.
5) som är av samma slag som l. påminner om de känslor o. d. vilka det gudomliga väcker l. som omfattas av dylika känslor; om person l. föremål: dyrkansvärd, vördnadsbjudande, vördnadsvärd. Linc. (1640; under augustus). Du som / Wäcker i mitt (dvs. Cupidos) Sinne så kyske, gode, Helige Tanckar. Stiernhielm Cup. 8 (1649, 1668). En helig rysning betog honom, då han fick se Patriarken. Lidner 2: 48 (c. 1790). Du leker utan blygd på deras (dvs. fädernas) helga stoft. Tegnér (WB) 2: 76 (1812). Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda, / Heliga fädernesland. Runeberg 1: 370 (1841). Jag (var) behärskad af en så helig vördnad för henne, att jag tyckte mig endast äga rätt att dyrka henne på ett visst afstånd. De Geer Minn. 1: 105 (1847, 1892). Demokratins heliga sak. Grimberg VärldH 3: 178 (1928). — särsk. om stark moralisk indignation l. därmed jämförbar känsla. En helig vrede. Agrell Maroco 1: 120 (1790, 1796). Professor Maximilian Viktor hyste en helig ovilja mot allt som icke var äkta. Bendz Piltr. 154 (1918). De togo .. (dessa saker) på blodigt och heligt allvar. SvD(A) 1929, nr 131, s. 13.
6) i vissa svordomar o. svordomsliknande utrop o. talesätt (ofta hopskrivna till ett ord): (†) helga don, ”heliga död”; jfr DON, sbst.2, o. DÖD, sbst. 5 b β. Ihre DissJurForm. 7 (1746). — (†) heligodöd, ”helig Guds död”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: VI (1864; efter källa fr. c. 1700). — (†) vasshellidöd, sellidöd, eg.: ”vårs (herres) heliga död”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: VI (1864; fr. Värend). [jfr d. hilledød] (†) hille död (ofta hopskrivet), ”heliga död”. Hilledöd! J talen djerft, / Och tron att svågerlaget skyddar eder! Hedberg Bröll. 93 (1865). Hellquist 1600TalSv. 55 (1902; fr. Skåne). — (†) helge kung. Ihre DissJurForm. 12 (1746; enl. förf. med syftning på Erik den helige). — (†) vasshellimän, sellimän, eg. ”vårs (herres) heliga män”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: VI (1864; fr. Värend). [jfr d. hillemænd] (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) hillemän (anträffat bl. hopskrivet), ”heliga män”. Landsm. VIII. 2: 89 (1891; fr. Skåne). — (†) heligonåd, ”helig Guds nåd”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: VI (1864; efter källa fr. c. 1700). — (†) vasshellinåd, sellinåd, eg.: ”vårs (herres) heliga nåd”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: VI (1864; fr. Värend). — (†) hälja tre l. trö, med osäker bet.: heliga tre (konungar)? l. (Guds) heliga träd (dvs. korset)? Dalin Arg. (SVS) 1: 355 (1733; i hskr.). Ihre DissJurForm. 7 (1746).
Ssgr: A: HELG-DAG, se d. o. —
-HANDEL, se C.
(jfr 3 g) -HÖ. (helg- 1792 osv. helge- 1829) [liksom t. heiligheu översättning av fr. saint-foin, ”heligt hö”, felaktig skrivning för sainfoin, eg.: hälsosamt hö] klöverfoderväxten Onobrychis sativa Lam., esparsett, spansk klöver. Liljeblad Fl. 326 (1792). Forsslund Arb. 94 (1902).
B: HELGA-HÖGBEN, se HELIG 3 f slutet. —
-LEKAMEN, se LEKAMEN.
(2) -MANNA-SAMFUND. (arkaiserande) teol. om kyrkan ss. de heligas samfund. Det man kallar den osynliga Allmänneliga Kyrkan och Helga manna Samfund. Boëthius Naturr. 216 (1799; möjl. icke ssg). De historiska kyrkosamfunden .. äro ytterst skapelser av den helige Ande, som här i världen bygger sitt helgamannasamfund. Aulén AllmTron 321 (1923).
(1) -TREFALDIGHETS-BLOMMA. (helga- 1824. helge- 1685) (†)
1) örten Viola tricolor Lin., styvmorsviol. Rudbeck HortBot. 118 (1685).
2) örten Helianthemum Chamæcistus Mill., solvända. Wahlenberg FlSv. 333 (1824; fr. Blekinge).
(1) -TREFALDIGHETS-GRÄS. (helga- 1757. helge- 1638) (†)
2) örten Centaurea Jacea Lin., rödklint. Franckenius Spec. C 4 a (1638). Serenius Iiii 4 b (1757).
-TREKONUNGA-TID, se C.
C: HELGE-ANDS-, se HELGEANDS-.
-BILD, se D.
(3) -BÄRGET, sg. best. (†) om Horeb, ”Guds bärg”. Moses och Aron twiflade .. om Gvdh skulle gifwa them watn uthur Helgebärget. Rudbeckius KonReg. 369 (c. 1618).
-DAG, se HELGDAG.
-FLAX. (-flos) (†) = HELGON-FLAX. RA 2: 464 (1573).
(3) -GRAVS-BRODER. (†) munk av den heliga gravens orden? Helge graffz brödher, the äre gråclädde och haffua stoora cappo och kors vthi. OPetri Clost. A 4 a (1528).
(3) -HANDEL. (helg- 1829. helge- 17341741) (†) simoni. Serenius (1734; under simony). Deleen 599 (1829).
-HÖ, se A.
-HÖGBEN, se HELIG 3 f slutet. —
(3) -KORS. [elliptiskt av HELGEKORS-DAG o. d.] (†) korsmässa; i uttr. helgekors om hösten, korsets upphöjelsefest. J fraa helie kårs om hösthen. G1R 4: 9 (1527).
(3) -KORS-AFTON. (†) i uttr. helgekorsafton om hösten, aftonen före korsets upphöjelsefest. OPetri Kr. 205 (c. 1540).
(3) -KORS-DAG. (†) särsk. i vissa uttr.: helgekorsdag exaltationis l. om hösten, (dag för) korsets upphöjelsefest, korsmässa; helgekorsdag inventionis (om våren), (dag för) korsets återfinnandes fest, korsmässa; äv. utan tillägg, när sammanhanget avgör vilken av festerna det är fråga om. Helge kors dag jnue(ntionis). SthmSkotteb. 1521, s. 224. G1R 1: 250 (1524). OPetri Kr. 205 (c. 1540).
(3) -KORS-TIDER, pl. (†) om gudstjänst l. böner på ngn av ”helgekorsdagarna”. LPetri Kyrkiost. 36 b (1566).
(3) -KOTA. [jfr HELGONA-STYCKE] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) namn på översta halskotan (på djur); jfr BÖDELS-KNOTA l. -KOTA. Fatab. 1927, s. 48.
(3) -LUND. (numera bl. arkaiserande) helig lund. Noghro besynnerliga skooghar them man kallar .. Helgelundar, ther the mykin spökilse eller wiskepelse hafft haffua. OPetri Kr. 11 (c. 1540). LfF 1899, s. 297.
(2) -MAN, m. (†) helgon. KOF 1: 374 (c. 1618).
(3) -REV l. -REVA. (†) örten Bryonia alba Lin., hundrova. Linc. (1640; under bryonia). Högberg Fl. 2: 260 (1843).
(3) -RUM. (i vitter stil, föga br.) heligt rum. Levertin II. 1: 27 (1898). GHT 1898, nr 30 B, s. 1.
(3) -SKÄNK, pl. -er. (föga br.) tämpelskänk, votivgåva; i fråga om klassiska förh. Carlstedt Her. 1: 22 (1832). Paulson Aristoph. 2: 145 (1903).
(3) -TAVLA. (†) tavla med religiöst ämne? Forssell Hist. II. 1: 22 (i handl. fr. c. 1560).
(3) -TISTEL. (†) örten Cnicus benedictus Gærtn., kardbenedikt; jfr KORS-ÖRT. Linc. (1640; under carduus).
(3) -TORSDAG. (helge- c. 1540. helig- 1783) [fsv. hälghe thorsdagh(er)] (†) Kristi himmelsfärdsdag. OPetri Kr. 299 (c. 1540). Björnståhl Resa 5: 109 (1783).
-TREFALDIGHETS-BLOMMA, se B.
(1) -TREFALDIGHETS-BLOMSTER. (†) = HELGA-TREFALDIGHETS-BLOMMA 1. Franckenius Spec. C 3 b (1638).
-TREFALDIGHETS-GRÄS, se B.
(2) -TREKONUNGA-AFTON. (†) trettondagsafton. GripshR 1549.
(2) -TREKONUNGA-DAG. (helge- 1549. helige- 1525) (†) trettondag(en). G1R 2: 3 (1525). GripshR 1549.
(2) -TREKONUNGAR, pl. [elliptiskt av HELGETREKONUNGA-DAG o. d.] (†) trettondag(en). På nästkommende helge tre Konung(e)r. SthmTb. 9/9 1594.
(2) -TREKONUNGA-TID. (helga- c. 1540. helge- c. 1540) (†) tid(en) omkring trettondagen. OPetri Kr. 208 (c. 1540).
D: (3 e) HELIG-AFTON. (†) helgafton. (Skolungdomen brukade) om heligaftnar gå omkring med musicen. Westdahl BlekLärovH 47 (cit. fr. 1696).
-ANDS-, se HELGEANDS-.
(jfr 3 h) -BEN. [jfr uttr. heliga benet (se HELIG 3 h)] (numera bl. ngn gg i folkligt spr.) korsben; i sht i sg. best. Acrel Sår 144 (1745). I människans kropp finns ett litet ben, heligbenet, som ej kan förstöras. Då Kristus kommer på den yttersta dagen, skall detta ben stiga upp ur graven och svara honom. Budk(Vasa) 1924, s. 81 (folktro fr. Vörå, Finl.).
(3) -BILD. (helig- 1901. helge- 1833) (föga br.) helig bild; helgonbild. Carlstedt Her. 2: 319 (1833). PT 1901, nr 175, s. 3.
-DAG, se HELGDAG.
(2, 3) -FÖRKLARA, -ing. (i skriftspr.) förklara (ngn l. ngt) helig(t); kanonisera. Brunius Metr. 31 (1836). Denna heligförklarade plats. Essén Brilj. 195 (1918).
(2, 3) -GÖRA.
1) (i religiöst spr.) göra (ngn l. ngt) helig(t); helga. Iagh troor at then Helige Anda migh helgar eller helighgöör. Rudbeckius Luther Cat. 152 (1667). Ps. 1819, 467: 11.
2) (†) kanonisera. Burman Alm. 1728, s. 30.
-GÖRARE. [avledn. till -GÖRA 1] (i religiöst spr.) särsk. om den helige ande med tanke på hans helgelsevärk. OPetri 2Post. 212 a (1530).
-GÖRELSE. vbalsbst. till -GÖRA.
1) (i religiöst spr., numera mindre br.), till -GÖRA 1: helgelse. Schroderus Dict. 57 (c. 1638). Om Then Heliga Anda och Heliggiörelsen. Swedberg Cat. 228 (1709). Östergren (1927).
2) (†) till -GÖRA 2: kanonisation. Afzelius Sag. 5: 25 (1843).
-HÅLLA. (helig- 1712 osv. heligt- 1858)
1) (†) till 1: hålla (en gud) helig, dyrka. Helighållelsen af de skyddande Gudarne. Strinnholm Hist. 4: 2 (1852).
2) till 3: hålla (ngt) heligt l. i helgd; förr äv. i utvidgad anv.: högtidlighålla, celebrera. Helighållandet av sabbaten. Spegel 38 (1712). Den 50:de årsdagen af konung Georg III:s anträde till regeringen helighölls med gudstjenst, illumination och framför allt med middagsmåltid. Geijer I. 3: 60 (1810). Den plats där Paulus' omvändelse säges ha ägt rum, är icke längre densamma som den ursprungliga, traditionen helighöll före korstågen. GHT 1898, nr 245 B, s. 2.
3) (mindre br.) till 4: hålla (ngt) okränkt, upprätthålla oantastligheten av (ngt), hålla (ngt) i helgd. Frey 1845, s. 418. (Georg I) helighöll engelsmännens gamla friheter. NF 5: 1069 (1882).
4) (i sht i vitter stil) till 5: hålla (ngt) i vördnad, vörda. SP 1792, nr 248, s. 1. Sin rätt att helighålla svenska minnen har det qvar. Wirsén Vint. 218 (1890; om riddarhuset).
-LEKAMEN, se LEKAMEN.
-MÅL, se HELGSMÅL.
-TORSDAG, se C.
(2, 3, 5) -VORDEN, p. adj. (i högre stil) som har blivit helig. Wikner Vitt. 84 (1852). Vårt folks heligvordna skatter af sång och saga, vishet och löje. Verd. 1884, s. 65.
E (†): HELIGE-TREKONUNGA-DAG, se C.
F (†): HELIGS-MÅL, se HELGSMÅL.
G (†): HELIGT-HÅLLA, se D.
Spoiler title
Spoiler content