publicerad: 1930
HEN he4n, r. l. f. (f. Lind (1749), WoJ (1891); m. Dalin (1852)); best. -en, äv. (utom i södra Sv.) =; pl. -ar; förr äv. HENA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(he(e)n 1637 osv. hena 1635 (: blåhena)— 1795 (: Oljehenor, pl.))
Etymologi
[sv. dial. hen, hejn, hena, brynsten(sbit), brynsticka; motsv. nor. dial. o. isl. hein, brynsten, feng. hān, sten, klippa, eng. hone, bryne; besläktat med sanskr. ṧāṇa-, ṧāṇī, bryne, samt lat. cōs (gen. cōtis), bryne. Jfr HENIG]
(numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) brynsten, i sht om smal, mjuk, fin sådan; förr äv.: brynsticka. Schroderus Lex. 5 (1637). GbgMag. 1760, s. 712 (om brynsticka). Spong Högsal 53 (1924). — jfr BLÅ-, OLJE-, RAKKNIVS-HEN(A) m. fl.
Spoiler title
Spoiler content