publicerad: 1956
RAKA ra3ka2, v.3 -ade ((†) imper. rak Pfeif DeHabitu 138 (1713); p. pf. rakt Wetterbergh Sign. 153 (1843)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ERI (se avledn.), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(rack- i ssgr 1677 (: Rack-kniffoder)—1686 (: rackmestarn). rak- (raak-, rac-) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. raka, motsv. fd. raghæ, rakæ (d. rage), isl. o. fnor. raka, mlt. raken, mnl. raken (holl. raken); jfr det sannol. från nord. språk lånade eng. rake; jfr äv. feng. racian, styra, leda; sannol. till samma rot som föreligger i got. rikan, hopa, samla, o. i RAK, adj., samt i lat. rogare, fråga, bedja, sannol. eg.: vända sig till (jfr INTERROGATIV, adj.), möjl. äv. i lat. rogus, bål, i så fall eg.: ngt hopat, hop, hög. — Jfr RAK, sbst.3, RAKA, sbst.4 o. v.4]
1) (med ngt redskap l. med handen l. foten o. d.) föra l. skjuta l. skrapa (ngt, i sht ngt som är mer l. mindre finfördelat l. som består av smärre stycken, t. ex. eldkol, aska, åt ngt håll l. från en plats o. d.), kara l. kratsa o. d.; stundom: kara l. kratsa l. skrapa ihop l bort. (ngt); äv. utan obj.: kratsa l. skrapa (ngnstädes med ngt), stundom: röra om (i ngt). Schroderus Dict. 217 (c. 1635). Pimstenar och sljkt meer, som man uhr Askan rakar. Spegel GW 111 (1685). Raka i elden. Weste (1807). Sedan rakade jag med eldgaffeln under möblerna (för att söka finna den förlorade portmonnän). Agrell Sthm 90 (1892). Bruket att raka aska öfver kolen. VLitt. 3: 685 (1902). (Den skadade duvhöken) flaxar .. ned i bäcken. Där raka vi honom snart i land och döda honom. TurÅ 1913, s. 156. Raka sot. Östergren (1935). jfr (†): En ovana kan jag icke komma ifrån, att altid hasta när jag skall skrifva bref. Det är som man säger, liksom at raka smör af elden. Florman BrRetzius 34 (1829). — jfr AV-, BORT-, NED-, SAMMAN-, UNDAN-, UPP-, UT-RAKA. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med räfsa sammanföra l. hopsamla l. bortskaffa (ngt), räfsa; särsk. med avs. på hö l. säd o. d.; äv. utan obj. Gyllenius Diar. 15 (c. 1660). Sedan Klöfvergräset legat 3 eller 4 dagar orördt på skår, vändes det förmiddagen, (o.) rakas sedermera i strängar. Alm(Ld) 1806, Bih. s. 3. Landsm. XI. 10: 32 (c. 1888; från Västergötl.). TurÅ 1901, s. 133 (från Värml.).
b) i det bildl. uttr. raka kastanjerna ur elden (för ngn), krafsa kastanjerna ur elden (för ngn); jfr KASTANJ 2 b. Östergren (1935). Hellström Kärlek 202 (1942).
c) (vard.) sport. i bandy l. ishockey: föra bandy- resp. ishockeyklubba utefter isen i syfte att uppfånga l. föra med sig l. driva i väg bollen resp. pucken; äv. tr., i sådana uttr. som raka bollen i mål. (Bandy-)matchen .. slutade efter ett energiskt rakande från bägge sidor med 1 mål mot 1. IdrBl. 1924, nr 26, s. 3.
d) (i vissa trakter, vard.) i utvidgad anv., övergående i bet.: treva l. gräva l. snoka o. d.; särsk. i uttr. raka i l. efter ngt. Weste (1807). Hinde Byvallaf. 129 (1927).
2) med obj. betecknande ngt som bearbetas l. som befrias från ngt gm skrapning l. krattning o. d.; nästan bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. 1 a: räfsa (åker o. d.), företrädesvis i fråga om räfsning av hö l. säd; äv. med obj. betecknande hässja o. d.: räfsa av löst sittande hö o. d. av. VetAH 1748, s. 200 (om norska förh.). TurÅ 1901, s. 136 (med avs. på hässja; från Värml.). Efter skärningen såväl af hafre som råg rakas åkern med en vanlig räfsa. Fatab. 1908, s. 81 (från Värml.). — jfr AV-, REN-RAKA.
3) [specialanv. av 1 o. 2] gm att föra en kniv (l. annat föremål med skarp kant l. ägg l. en apparat med skärande ägg l. äggar) utefter hårbeväxt hud avskära (o. avlägsna) håren tätt intill huden o. därigm göra huden slät; stundom äv. med subj. betecknande rakkniv o. d.; dels abs., dels med obj. betecknande hår som avlägsnas l. kroppsdel o. d. varpå hår avlägsnas på sådant sätt, dels med obj. betecknande person (se b); i sådana uttr. som raka sitt huvud l. sin hjässa ofta liktydigt med: låta raka (i ovan angivna bet.) sitt huvud osv. (Paulus) rakadhe sitt huffuudh j Cenchreis, ty han hadhe itt löfte. Apg. 18: 18 (NT 1526; Bib. 1917: hade låtit raka). (De engelska biskoparna påyrkade) at Prästerna skulle tagha widh Raakningen och annan Flättia, som the Romerske hade påbudit. Schroderus Os. 2: 311 (1635; med syftning på tonsur). De gamble Romare rakade mäst sina hufvuden. Kiellberg KonstnHandtv. Hattm. 2 (1753). Raka håren af hufvudet. Sahlstedt (1773). Martinson Kap 137 (1933). — jfr AV-, BORT-, KRON-, REN-, RUND-, SLÄT-RAKA samt GLATT-, NY-, O-, REN-RAKAD. — särsk.
a) i fråga om avlägsnande av skägg(stubb); jfr b β, c samt BARBERA. Lambrect bårdskärare, then ther stodh och rakadhe, tå han bleff taghen och förd på torget (för att avrättas). OPetri Kr. 331 (c. 1540). Han hafwer aldrig rakat sitt skiägg. Rudbeck Atl. 1: 712 (1679). Kom, låt mig raka / denna skäggbeväxta haka! Crusell BarberSevilla 58 (1825). Tidens mod krävde (i slutet av 1600-talet) allongeperuk .. (o.) rakat (dvs. avrakat) skägg. SvLittH 1: 208 (1919). Elektrisk rakning (dvs. med elektrisk rakapparat). SvD(A) 1938, nr 209, s. 1.
b) med obj. betecknande person; äv. refl. (o. i denna anv. stundom liktydigt med: låta raka sig); äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.
α) i fråga om avrakande av (ngn del av) huvudhåret l. av hår på kroppen; stundom mer l. mindre hyperboliskt, i fråga om (kort)klippning. En qwinna som bedher eller propheterar medh ohylt hufuudh, hon skemmer sitt huffuudh, ty thz wåre ey annars en som hon wåre rakat. 1Kor. 11: 5 (NT 1526; Bib. 1917: som om hon hade sitt hår avrakat). (Flickor vilja) wed Knippel-Dynan sy, sjg fram i Pannan raka. Warnmark Epigr. I 2 b (1688). Bremer Hem. 1: 13 (1839; hyperboliskt). Du hör / ej med i en fastlag som denna, / bland änkor förgyllda med henna / och rakade fruar och mör. Karlfeldt Hösth. 112 (1927; med syftning på shinglat hår). En adertonårig miss, shinglad, bobbad, .. rakad under armarna. Schulze Emigr. 145 (1930). jfr (med objektiv predikatsfyllnad): De raka sig skalliga .. och hölja sig i sorgdräkt. Hes. 27: 31 (Bib. 1917). särsk. (om romersk-katolska o. grekisk-ortodoxa förh.) i fråga om anläggande av tonsur; särsk. i uttr. (låta) raka sig, anlägga tonsur (o. ingå i det andliga ståndet l. bli munk). Quinfolk .. clädt j munka clädher, och rakat som andra ordans bröder. OPetri 1: 515 (1528). (Den avsatte tsar Vasilij Sjujskij) nödgades låta raka sig .. (o.) giöra sig til munk. Dalin Hist. III. 2: 614 (1762). Jag vill låta raka mig till en tiggarmunk, om intet den gemena karlen har gömt ett dussin skälmar i skogen bakom vår rygg. Topelius Vint. III. 1: 89 (c. 1865, 1896). Harlock (1944: raka sig).
β) i fråga om avrakande av skägg(stubb). Han lät raka sigh, och förwandladhe sijn kledher och kom in til Pharao. 1Mos. 41: 14 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Fäldtskiären som rakar betieningen. HovförtärSthm 1756, s. 350. Han hade gått förbi en rakstuga och plötsligt tänkt, att han skulle raka sig där. Lidman TGSilfverst. 215 (1910).
c) (mera tillf.) mer l. mindre resultativt: gm rakning åstadkomma (ngt); äv.: gm rakning (ut)forma (ett skägg på visst sätt). Snygga och Närklipta knäfwelbord, och Skeggbrunen (dvs. ”skepparkransen”) rakat på Tyska. Verelius 238 (1681; fnor. orig.: rakad). Han .. rakade en rund fläck här och en rutig där på hufvudet på sig. Cavallin Kipling Kung 36 (1897).
d) med obj. betecknande (kroppsdel hos) djur; stundom äv. i utvidgad anv., i fråga om noggrant avlägsnande av fiskfjäll från fisk medelst en vass kniv. Gäddan får ej fjällas, utan man rakar den med en skarp knif, att gäddskinnet blifver hvitt. Nordström Matlagn. 80 (1822). (Det slaktade svinet) skållas eller rakas med hett vatten och en knif. Berlin Lrb. 141 (1852). StKokb. 383 (1940).
e) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr b α, d); särsk. dels i fråga om procedur som innebär imitation av rakning (särsk. i bet. a ovan), dels i fråga om avskärning av ngt tätt intill dess fäste o. d. Stiernstolpe DQ 4: 57 (1819). Isländarne äro konstnärer ifråga om att slå gräs. .. Man formligen rakar tufvorna. Engström Häckl. 97 (1913). Alla, som första gången deltogo i passagen (av vändkretsarna l. ekvatorn), blevo utsatta för en ofta ganska omild behandling — ”rakning”, bestrykning med tjära och fett, .. m. m. Hägg Segel 90 (1935). särsk.
α) (numera bl. mera tillf.) ss. beteckning för att ngn går hårt åt ngn l. klår ngn på pängar l. fullständigt länsar ngt o. d.; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk.: utblottad, pank, ”renrakad”; jfr 1. Bröderna skall tro, han (dvs. spelaren) rakar starkt intill hullet. Jag har varit för hans knif (dvs. förlorat pängar till honom i spel) på Larsbo. Tersmeden Mem. 3: 77 (1741). (Han) fick lof att ”björna sin goda vän, emedan han sjelf var rakt.” Wetterbergh Sign. 153 (1843). Satt man stadigt då (dvs. i striden mot Kulneff) till häst / Och gjorde allt med bästa flit, / Kom gubben rakad från vår fest, / Så skäggig han kom dit. Runeberg 2: 97 (1847). (Jägare) som äro här och raka våra holmar på harar. Ilmarinen IllAlm. 1884, s. 31 (i yttrande tillagt J. L. Runeberg c. 1850).
β) [jfr b β] (i vissa trakter, vard. l. slangfärgat, föga br.) i uttr. gå och raka sig, om sak: försvinna l. gå sönder. Me desamma gick (lamp)-kupan å rakade sej. Norlander Kalle 31 (1901). Uhrström Sthmska 87 (1911).
1) till 1.
a) avlägsna (ngt) gm skrapning l. kratsande o. d.; äv. (numera bl. tillf.) i uttr. raka av sig ngt l. raka ngt av sig, skrapa l. kratsa bort ngt ifrån sig; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Alla lågo vi på samma gång (sjuka) .. så, att vi, för att nyttja ett gammalt ordspråk, icke kunde raka elden af oss. ClLivijn (1834) hos Ahnfelt Rääf 298.
b) (vard., mera tillf.) i utvidgad anv.: (frivilligt l. ofrivilligt) komma (ngt) att avskrapas gm att låta det komma i beröring med o. skrapa mot ngt (särsk. i uttr. raka av ngt mot ngt); jfr raka, v.4 1. Allan har rakat av halva stabilisatorn (på flygmaskinen) mot toppen av ett isberg. SDS 1952, nr 291, s. 12.
2) till 3; särsk.: medelst rakning borttaga (hår l. skägg o. d.); äv. i uttr. raka av ngn (l. sig) hår l. skägg o. d., äv. (numera bl. ngn gg i poesi) raka ngn (l. sig) håret o. d. av. (Han) skal .. raka alt sitt håår aff. 3Mos. 14: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: raka av allt sitt hår). (De) hadhe rakat aff skegget. Jer. 41: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: rakat av sig skägget). The skola raka sigh håret aff. Hes. 27: 31 (Bib. 1541). Må man mig håret raka af, / Om snart vi inte henne finna. VLitt. 2: 266 (1902). särsk.
a) i utvidgad anv., i uttr. raka av sig (del av huden l. hakan o. d.) l. raka (del av huden osv.) av sig, vid rakning avskära (del av huden osv.). Väl rakadt, sa' pojken, rakade halfva hakan af sig. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) bildl.; jfr raka, v.3 3 e. Ekeblad Bref 2: 121 (1659). Liarnas tänder rakar av grästuvornas hår ända till roten. Moberg Sedebetyg 70 (1935). —
2) till 3: medelst rakning borttaga (hår l. skägg o. d.), raka av; förr äv. i uttr. raka ngn bort (lockar o. d.), raka av ngn (lockar osv.). (Delila) kalladhe en som rakadhe honom (dvs. Simson) bort the siw lockar aff hans hoffuudh. Dom. 16: 19 (Bib. 1541). Norlind AllmogL 303 (1912). —
RAKA FRAM10 4. till 1: kratsa l. skrapa o. d. fram (ngt); dra fram (ngt) medelst en raka l. annat liknande redskap. Weste (1807). Koch Timmerd. 283 (1913). —
RAKA HOP, se raka ihop. —
RAKA IGEN10 04. (mera tillf.) till 1: sopa igen (spår o. d.) gm att raka. Lagerbring HistLit. 280 (1748). —
RAKA IGENOM10 040 l. 032. särsk. (i vissa trakter, vard.) till 1 d: (grundligt) genomsnoka (ngt). Weste (1807). —
RAKA IHOP10 04, äv. HOP4, äv. (ngt ålderdomligt) TILLHOPA040 l. 032. till 1: föra l. samla ihop (ngt) gm att raka, skrapa ihop (ngt). Ihre (1769). GT 1786, nr 50, s. 2 (: Raka tilhopa). Cederström Minn. 186 (1913). —
RAKA IKULL, se raka omkull. —
RAKA IN10 4. till 1: föra l. dra l. skjuta in (ngt) gm att raka; äv. (vard., sport.) med avs. på boll l. mål i bandy l. ishockey (jfr raka, v.3 1 c). Wilhelm SolLys. 87 (1913). (Han) kunde .. raka in .. två mål. STSD(A) 1934, nr 5, s. 13. —
RAKA NED10 4 l. NER4. till 1: föra l. skjuta ned (ngt) gm att raka, skrapa ned (ngt); äv. allmännare: riva l. dra l. slå ned (ngt). Fornv. 1910, s. 35. (Det) lät .. som om en mängd slantar rakats ned på en plåtbricka. Sandel Dropp. 183 (1924). Några skyndade sig ner i trapporna för att inte rakas ner, om hela taket åkt i gatan. ByggnArbMinn. 129 (1950). jfr nedraka. —
RAKA OMKULL10 04, äv. (vard.) IKULL04. till 1; särsk. (vard.) i utvidgad anv.: riva l. dra l. stöta o. d. omkull (ngt). Östergren (1935). —
RAKA OPP, se raka upp. —
RAKA TILL10 4. till 1.
1) (numera bl. tillf.) stöta till (ngt) l. lätt vidröra (ngt) gm att raka l. skrapa o. d. Lindfors (1824).
2) i uttr. raka till sig ngt, dra l. föra ngt till sig gm att raka, skrapa till sig ngt. Rosenius Himmelstr. 199 (1903). —
RAKA TILLHOPA, se raka ihop. —
RAKA TILLSAMMAN(S)10 040 l. 032, l. SAMMAN32 l. 40. = raka ihop. Lindfors (1824). jfr sammanraka. särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 a: räfsa ihop l. räfsa samman (hö o. d.). TurÅ 1901, s. 133 (från Värml.). —
RAKA UNDAN10 32, äv. 40. till 1: föra l. skjuta undan (ngt) gm att raka, skrapa undan (ngt). Weste 2: 364 (1807). jfr undanraka. —
RAKA UPP10 4, äv. OPP4. till 1: föra l. skjuta upp (ngt) gm att raka, skrapa upp (ngt); samla upp (ngt) gm rakande o. d.; äv. abs.; i sht förr äv. i uttr. raka upp elden, få elden att brinna bättre gm att raka i den. Raka upp .. elden. WoL 1539 (1889). Grebst 1År 166 (1912; abs.). Att askan hvarje kväll rakades upp mot den glödande ändan (av julstocken). Nilsson FolklFest. 197 (1915). jfr uppraka. —
RAKA UT10 4. till 1: föra l. skjuta l. dra ut (ngt) gm att raka, kara l. kratsa l. skrapa ut (ngt). Berzelius Res. 173 (1818). jfr (†): Raka ut, (dvs.) utplåna: (lat.) eradere. Lindfors (1824). jfr utraka. —
RAKA ÅT SIG10 4 0. till 1: raka till (se raka till 2) sig (ngt); äv. (vard.) oeg. l. bildl.: (sniket) hopsamla l. lägga beslag på l. roffa åt sig (ngt). Weste (1807). Raka icke ständigt åt dig allt vad du kan komma åt, utan lemna stundom något kvar (åt andra). Landsm. XI. 6: 34 (1896). —
RAKA ÖVER10 40. till 1.
1) raka (ngt, t. ex. aska) så, att det lägger sig över (o. täcker) ngt; äv.: täcka (ngt) gm att raka ngt (t. ex. aska) däröver; ngn gg äv. bildl.: överhölja (ngt) o. d. VLitt. 3: 685 (1902; bildl.; eng. orig.: raked up). Han dämpade .. (elden) genom att raka mera kol över. Höijer Solv. 27 (1954).
2) föra en raka l. annat liknande redskap (upprepade gånger) över (ngt); särsk. (i fackspr.) med avs. på fyr (se fyr, sbst.1 2 a): på sådant sätt röra om i (fyr) för att få elden att brinna bättre. (Eldaren) rakade över fyrarna. Holmström Däck 46 (1927).
Ssgr (till 3, vanl. 3 a, b β): A: RAK-APPARAT. jfr apparat 3 a samt -hyvel. ST 1914, nr 7405 B, s. 14. Elektriska rakapparater. KatalÅhlénHolm 141: 306 (1951). —
-ASK. (numera mindre br.) ask (se ask, sbst.2) för förvaring av rakdon (särsk. för förvaring av raktvål). BoupptVäxjö 1784. Dalin (1855; för raktvål). Östergren (1935). —
-BALSAM. för insmörjning av huden efter rakning använt antiseptiskt preparat, väsentligen bestående av parfymerad sprit o. ett fettämne; jfr -vatten 2. Frisören 1939, nr 1, s. 17. —
-BLAD. [jfr eng. (safety-)razor blade] tunt stålblad till rakhyvel, försett med en l. (vanl.) två äggar (på långsidan resp. långsidorna av bladet); jfr -klinga o. -hyvels-blad. SvD(L) 1923, nr 106, s. 5.
-man, m. man som utför skadegörelse gm att (i spårvagnar l. i folksamlingar o. d.) skära sönder kläder o. d. med rakblad. DN(B) 1948, nr 27, s. 8.
-BORD. (i sht förr) bord (med spegel o. låda för förvaring av rakdon) avsett att användas vid rakning; jfr toalett-bord. Slöjdaren 1882, nr 5, s. 4. Linder Tid. 42 (1924; om ä. förh.). —
-BORSTE. borste avsedd att användas vid intvålning före rakning. BoupptVäxjö 1784. särsk. (mera tillf.) bildl.; särsk. om blåklintens fruktställning. LB 2: 157 (1900).
-BÄCKEN. (rak- 1884—1923. rake- 1693) (numera föga br.) = -fat. VRP 1693, s. 13. 2NF 34: Suppl. 936 (1923). —
-DAG. (med jämna intervall återkommande) dag då man rakar l. låter raka sig. Lind (1749). Har du din rakdag i dag? Östergren (1935). —
-DON. (rak- 1782 osv. rake- 1817—1834) jfr don, sbst.1 3; förr äv. i sg. koll. Möller 1: 277 (1782). BoupptVäxjö 1858 (i sg. koll.). Krusenstjerna Fatt. 1: 207 (1935; i pl.).
-DUSCH. dusch med rakvatten (i bet. 2) o. d. (som ges med rafräschissör); äv. om rakvatten (i bet. 2). Den perfekta rakduschen. DN(B) 1946, nr 303, s. 11 (om rakvatten). —
-FAT. (rak- 1735 osv. rake- 1688—1761) fat för rakvatten (se d. o. 1) l. (vanl.) för tillredning av tvållödder för rakning; jfr -bäcken. BoupptSthm 1688, s. 977 a. Et rakefat (av silver) med vattn kanna. ÅgerupArk. Bouppt. 1761. —
-FLASKA. (rak- 1793 (: Silfver Rakflaska). rake- 1741) (†) flaska för förvaring av rakvatten (se d. o. 2) l. dyl. BoupptVäxjö 1741. —
-FODER. (rak- 1744—1935. rake- 1677—1744) (numera föga br.) fodral l. påse för rakdon; särsk.: fodral för rakkniv(ar); jfr -etui, -fodral. BoupptSthm 1677, s. 643 a, Bil. Et Ängelskt Rakfoder med 2 Knifvar. GT 1788, nr 149, s. 4. Östergren (1935). —
-FODRAL. (rak- 1771 osv. rake- 1762—1828) (numera bl. mera tillf.) jfr -etui; särsk.: fodral för rakkniv(ar); jfr -foder. BoupptVäxjö 1762. Et Rak-foderal med 4 stycken Knifvar. DA 1771, nr 32, s. 4. Östergren (1935). —
-FRÖKEN. (mera tillf.) kvinnligt biträde på raksalong; kvinnligt rakbiträde. Lidman TGSilfverst. 216 (1910). —
-HYVEL. med skaft försedd rakapparat vars skärande del utgöres av ett med ägg(ar) försett (lätt utbytbart) tunt stålblad (jfr -blad) som är fäst (ofta mellan två metallplattor) på sådant sätt att ett utmed bladet anbragt (vanl. tandat) metallstycke (resp. en av metallplattorna) hindrar äggen att vid apparatens användning tränga (djupare) in i huden; stundom äv. i utvidgad anv., om elektrisk rakapparat; jfr hyvel 1 c samt säkerhets-rakkniv. ”Star”, bästa amerikanska rakhyfvel. JulkatalLeja 1898, s. 44. Elektriska rakhyvlar. KatalÅhlénHolm 141: 306 (1951).
Ssgr: rakkling- l. (vanl.) rakklinge- l. rakklings-hållare, r. l. m. jfr hållare 3. KatalÅhlénHolm 1912—13, s. 136 (om hållare vari rakblad fastsättas vid strigling).
-KNIV, sbst.2 (sbst.1 se sp. 146), i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m. l. r. (rak- 1645 osv. raka- 1538. rake- 1541—1949. rako- 1536—1774)
1) (vass) kniv avsedd att användas för rakning (i modern tid vanl. bestående av ett på sidorna ofta skålslipat stålblad o. ett med skåra försett skaft av trä l. ben l. metall o. d., vari bladet kan infällas). VarRerV 30 (1538). Så lenge .. (nasirens) löfftes tijdh warar skal icke rakeknijff komma på hans hoffuudh. 4Mos. 6: 5 (Bib. 1541). Eij rakoknif så hårdt kringskär, / Som när bond juncker worden är. Isogæus Segersk. 939 (c. 1700); jfr: Ingen rakknif skär så skarpt, som bonden då han herre vardt. Granlund Ordspr. (c. 1880). Prylar, som man ofta finner i bronsåldersgravar samman med rakkniv och pincett. Fatab. 1928, s. 98. särsk.
a) i jämförelser; särsk. i uttr. som ange att ngt är mycket skarpt l. vasst (äv. i utvidgad anv., i uttr. som ange att ngn har skarpt intellekt l. vass tunga l. skärande röst l. att ngn kör så att han snuddar vid ngt o. d.); jfr kniv 1 c. Tijn tunga faar .. effter skalcheet, och driffuer bedregerij såsom en skarp rakoknijff. Psalt. 52: 4 (öv. 1536). Itt swerd så skarpt som en rakoknijff. Hes. 5: 1 (Bib. 1541). (Bilisten) hade (vid tävlingen) tagit kurvorna på inre sidan under svindlande fart, skarpt som en rakknif. SDS 1904, nr 168, s. 2. En röst som en rakknif. Engström 5Bok 59 (1910). Ni är skarp som en rakknif, Harrison. Janson CostaN 1: 223 (1910).
b) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr a, c, 2). På then samma tijdhen skal Herren raka hoffuudhet och håret aff fötternar, och tagha bortt skegget genom en leegd rakoknijff, nemligha, genom .. Konungen aff Assyrien. Jes. 7: 20 (Bib. 1541). Det på eggen allen af en rakknif hänger numera, / antingen frälsning eller förderf Achajerna väntar. Johansson HomIl. 10: 173 (1846); jfr hänga, v. I 1 c. särsk. (ngt vard.) bildl., om (knip)slug l. skarpsinnig person; stundom: ”räv”; äv. om person som går hårt fram i sin kritik o. d.; förr äv. [jfr språkprovet från Bib. 1541 ovan] övergående i bet.: plågoande l. plågoris l. dyl.; jfr kniv 1 d slutet. Om förståndaren (för sjuk- o. fattigvårdsanstalten) har han .. sagt, att han är en rakeknif för etcætera (dvs. ett plågoris från djävulen l. dyl.). KalmarDP 3/11 1705. En sådan rakknif, en sådan erkeskälm! Hedberg Sardou 149 (1866). I taxering var han en rakknif, där han kunde lura ut hemliga inkomster. Strindberg GötR 38 (1904). Jag vet av erfarenhet, att den välsinnade rakknivens nit är icke det, som världen lönar. Högberg JesuBr. 2: 53 (1915). (Han) tänkte ..: Inte precis nån rakkniv, vännen Holtman. Siwertz Varuh. 187 (1926).
c) (†) i utvidgad anv., om rakhyvel; i ssgn säkerhets-rakkniv o. elliptiskt för denna. PriskurKMLundberg 1899, s. 98.
2) [jfr motsv. anv. av t. schermesser, (ä.) eng. razor, fr. rasoir, nylat. novacula] (†) zool. bildl.: rakknivsfisk (vilken förr räknades till släktet Coryphæna Lin.); äv. allmännare, om andra fiskar med liknande utseende (vilka sammanslogos till ett släkte, Coryphæna Lin.); jfr guld-makrill. Retzius Djurr. 72 (1772; allmännare). Dalin (1855).
-fisk. (-kniv- 1929) [jfr t. schermesserfisch, eng. razor-fish] zool. den i Medelhavet levande fisken Xyrichthys novacula Lin., som har från sidorna sammantryckt kropp o. knivsäggslikt skarp framkant på huvudet; jfr rak-kniv 2. 4Brehm 12: 286 (1929).
-foder. (-kniv- 1675—1677. -knivs- 1675—1788) (†) etui l. fodral för en l. flera rakknivar (jämte strigel o. d.). BoupptSthm 1675, s. 499 a. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. GT 1788, nr 99, s. 4.
-hen. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht förr) = -knivs-bryne. Fischerström 3: 186 (1783).
-skarp, adj. (-kniv- 1850—1944. -knivs- 1921 osv.) skarp (vass) som en rakkniv; äv. oeg. l. bildl. (jfr rak-kniv 1 a, b slutet). Den rakknifskarpe analytikern af grammatikens reglor. BL 18: 28 (1850). Lindblom VildmNegerb. 70 (1921).
-vass, adj. (-kniv- 1925. -knivs- 1902 osv.) vass som en rakkniv; äv. bildl.; jfr -knivs-skarp. Janson Gast. 285 (1902; bildl.).
-ägg, r. l. f. ägg på rakkniv; äv.: ägg som är lika vass som en rakknivs. Moberg Utvandr. 226 (1949). —
-KOPP. kopp (se kopp, sbst.1 1) av porslin o. d. för rakvatten (se d. o. 1) l. (vanl.) för tillredning av tvållödder för rakning (ofta med metallhölje o. stundom försedd med hållare för rakborste). Smidt MedelSkägg 6 (1845). KatalLeja 1896—97, s. 95. —
-KRÄM. kräm (se kräm, sbst.2 3) avsedd att användas (i st. f. raktvål) vid intvålning före rakning. JubilKatalÅhlénHolm 1909, s. 93. —
-KYSS. kyss som ges l. fås (omedelbart) efter rakning; kyss som en nyrakad man ger; jfr -puss. Nordforss (1805). Spong Sjövinkel 11 (1949). —
-LÅDA, r. l. f. (rak- 1840 osv. rake- 1803—1903) (i sht förr) låda (invändigt i locket försedd med spegel) vari rakdon förvaras. BoupptVäxjö 1803. Höijer Änk. 21 (1951). —
-MASKIN. (numera bl. mera tillf.) jfr -apparat. Wallmark Resa 115 (1819; om fiktiv maskin). BoupptVäxjö 1894. Henning HbgMinn. 2: 104 (1953). —
-MÄSTARE. (†) = barberar-mästare. BoupptSthm 1686, s. 1323 a, Bil. jfr: En mekanisk rakmästare. Dahlgren 5: 194 (1833; om fiktiv maskin för rakning). —
-NECESSÄR. (numera bl. tillf.) necessär för rakdon. JulkatalLeja 1898, s. 49. —
-POLLETT. om var särskild av de polletter som kunna köpas (till reducerat pris i poster om fem l. tio stycken) hos barberare o. som vardera berättiga till en rakning. SAOL (1923). —
-PULVER. [jfr t. rasierpulver, eng. shaving powder] pulverformig raktvål. VexjöBl. 1845, nr 40, s. 4. —
-PÄNGAR, förr möjl. äv. -PÄNNINGAR, pl. (rak- 1932 osv. rake- 1807) (numera bl. tillf.) pängar (avgift) som betalas för rakning (jfr -pris); pängar till rakning. Sjögren HushB 6/10 1807 (: rakepggr). —
-PÄNSEL. [jfr t. rasierpinsel] (numera knappast br.) = -borste. Hallstén o. Lilius (1896). Cannelin (1921). —
-REM. (numera knappast br.) (på olika sätt preparerad) rem för strigling av rakkniv(ar); rakstrigel; jfr -knivs-rem. BoupptRasbo 1754. Med Brynstens gårr af henor och oljebrynen, upgöras rak-remar hos barberare. Fischerström 3: 187 (1783). Björkman (1889). —
-SALONG. för ändamålet inredd lokal där barberare (frisör) utövar sin värksamhet; jfr -stuga o. friser-salong. GbgP 1898, nr 275 A, s. 3. —
-SERVETT. (i sht i fackspr.) servett som anbringas på bröstet under hakan (gm instoppning under kragen l. fastknytning runt halsen o. d.) vid rakning ss. skydd för kläderna; jfr -duk, -handduk. SvFrisörT 1911, nr 10, s. 5. —
-SKRAP. om den massa av tvållödder o. avrakat skägg som vid rakning med rakkniv samlar sig på kniven o. strykes av från denna på ngt. Pastorn satt och rakade sig .. och lade rakskrapet på pekfingret. Strindberg Hems. 125 (1887). Martinson OsynlÄlsk. 178 (1943). —
-SKÅL. rakkopp; äv.: rakfat. BoupptVäxjö 1828. Auerbach (1913; om rakfat). Harlock (1944; om rakkopp). —
-SPEGEL. (rak- c. 1823 osv. rake- 1810) spegel avsedd att användas vid rakning (numera oftast om liten spegel som kan medföras i resetui o. d.); ngn gg äv. bildl., om person som efterliknar en annan. BoupptVäxjö 1810. Törneros Bref 2: 2 (c. 1823; bildl.). En av de (i början av 1800-talet) ytterligt vanliga speglarna med låda under, betecknande nog kallade rakspeglar eller pigspeglar. Paulsson SvStad 1—2: 125 (1950). KatalÅhlénHolm 141: 307 (1951). —
-STEN. (numera bl. tillf.) stycke av alun, avsett att användas för att hämma blodflöde från (o. för desinficering av) skärsår vid rakning. KatalÅhlénHolm 85: 7 (1923). jfr: Alunraksten. Östergren (cit. fr. 1916).
Ssg: rakstens-rulle. (i sht förr) med handtag försedd rulle av alun, avsedd att användas för desinficering av ansiktet efter rakning. KatalÅhlénHolm 1911—12, s. 253. —
-STRIGEL, förr äv. -STREGEL. värktyg (av växlande konstruktion) varpå man stryker (striglar) rakkniv(ar) l. rakblad för att åstadkomma vass ägg; särsk. om sådant värktyg bestående av en (på olika sätt preparerad) läderrem l. en med (på olika sätt preparerat) läder överdragen trästicka l. metallställning o. d.; jfr -rem. BoupptVäxjö 1796. Dalin (1855). Rakstrigel af björksvamp. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 70. KatalNK 1916 —17, s. 85. —
-STRIGEL-PASTA. pasta för bestrykning av lädret i rakstrigel, strigelpasta. AB 1915, nr 292, s. 12. —
Ssg: rakstug(s)-, äv. rakstugu-poet. (-stugs- 1886) [med hänsyftning på de skämttidningar o. d. som bruka förekomma på rakstugor] (tillf.) nedsättande, om skabrös poet. Strindberg TjqvS 1: 208 (1886). —
-STÄLL. (stundom hopfällbart) ställ bestående av rakkopp, rakspegel o. rakborste; jfr -garnityr. PriskurPUBergström 1911, s. 44. —
-TVÅL. tvål för intvålning vid rakning; äv. koll. l. ss. ämnesnamn; stundom äv.: raklödder. Lind (1749). Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 11 (c. 1820; om raklödder). Finare hand- och raktvål .. beredes af ren oxtalg. Åkerman KemTechn. 2: 94 (1832).
-TYG. [fsv. rakatygh; jfr t. rasierzeug] (numera föga br.) rakdon, raksaker; jfr barber-tyg. Wikforss 1: 203 (1804). Auerbach (1913). —
-VASS, adj. (rak- 1717 osv. rake- c. 1723) (numera bl. tillf.) om kniv o. d.: så vass att man kan raka (sig) därmed; förr äv. bildl., om person: som har (skarp intelligens o.) vass tunga (jfr -knivs-skarp, -knivs-vass). BergiusBrevsaml. 1: 754 (1717; bildl.). OKolmodin (c. 1723) i 3SAH 15: 357. —
-VATTEN. (rak- 1805 osv. rake- 1880—1903)
2) för insmörjning av huden efter rakning använt antiseptiskt preparat, väsentligen bestående av parfymerad sprit; äv. om preparat avsett för insmörjning av huden före rakningen (för uppmjukning av skägg l. hår) o. innehållande vätningsmedel, vatten, glycerin o. parfym. KatalÅhlénHolm 111: 275 (1936). 2SvUppslB 16: 943 (1950).
B (†): RAKA-KNIV, se A. —
-PLÄTTER, se C.
C (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): RAKE-BÄCKEN, -DON, -DUK, -FAT, -FLASKA, -FODER, -FODRAL, -KNIV, -LÅDA, se A. —
-PLÄTT, äv. (i bet. 2) -PLÄTTER, m. (raka- 1618. rake- 1582—1663. -plätt (-plet(t)) 1582—1635. -plätter, sg. 1604. -plätter (-pletter), pl. 1618—1663) (†)
1) tonsur (jfr plätt, sbst.2 II); äv. om fläck på ngns hjässa l. huvud som rakats ss. straff. (Munken Madelmus) bleff på en allmenneligh Platz huudhstruken, och til Hån och Spott medh en Rakeplätt beteknat. Schroderus Os. 2: 576 (1635). Därs. III. 1: 183.
2) nedsättande benämning på man som har tonsur; särsk. om romersk-katolsk munk; äv. allmännare, ss. okvädinsord om (l. ss. nedsättande benämning på) präst l. andlig o. d. PErici Musæus 5: 40 b (1582). Åtta och fyretijo Closter, hwaruti sigh förholla ittusend femhundrade Rakeplättar. Schroderus Os. 2: 733 (1635). Thesse Rakeplätter komme til migh, / Och förbude migh rätt strängeligh, / At jagh ey skulle ha Hustrur twå. Brasck Apg. L 2 a (1648; om tre av de tolv apostlarna). Laurelius Alb. 278 (1663). —
-PÄN(NIN)GAR, -SPEGEL, -VASS, -VATTEN, se A.
E (†): RAKO-KNIV, se A.
Avledn.: RAKARE, sbst.2, m.||(ig.). [fsv. rakare (i bet. 2)]
1) till 1; särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 a: person som räfsar. TurÅ 1901, s. 133 (från Värml.).
2) (numera bl. mera tillf.) till 3 a, b β: man som rakar ngn l. sig; förr äv.: man som har till yrke att betjäna med rakning (o. klippning), barberare. Linc. Qqq 5 b (1640). En Rakar' och Bardberare. Olffson Christiern 115 (1644). Ingen rakare kan undvara Aqua Vera. SvD 7/5 1933, Söndagsbil. s. 10 (i annons).
Ssg (till rakare, sbst.2 2): rakare-arvode. (†) betalning som erlägges till barberare för rakning. BoupptVäxjö 1822. —
RAKERI (rakeri´Weste), n. (†) till 1; konkret, om ngt som skrapats av från ngt; äv. allmännare, om (hopsamlade) dåliga l. värdelösa saker o. d.: krafs l. skräp o. d.; jfr avskrap 1, 2 a. Serenius Lll 2 a (1734). (Sv.) Rakeri, .. (t.) das Scharrsal, Scharricht. Lind (1749). Heinrich (1828). —
RAKERSKA, f. särsk. [sv. dial. rakesa] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 a: räfserska. 4GbgVSH V—VI. 4: 11 (1903; från Västergötl.). —
RAKOT, adj.1 (†) till 3: som åstadkommits gm rakning; i uttr. rakot plätt, tonsur; jfr rake-plätt 1. Schroderus Os. III. 1: 370 (1635).
Spoiler title
Spoiler content