HEPTANDRIST häp1tandris4t, äv. hep1-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[till nylat. heptandria, av Linné bildat till gr. ἑπτά, sju (jfr HEPTAGON), o. ἀνήρ (gen. ἀνδρός), man (se DEKANDRIST)]
bot. växt hörande till heptandria, den sjunde, gm sju fria ståndare utmärkta klassen i Linnés sexualsystem. ABerlin (1773) hos Linné Bref I. 3: 170. Auerbach (1909).
