publicerad: 1931
HIN hi4n, äv. hin4, pron., best. art. o. sbst.2, m.; ss. sbst. gen. sg. -s; ss. pron. o. best. art. numera oböjl. ((†) n. hint Vish. 14: 8 (Bib. 1541), Lind (1749); hijtt UrkFinlÖ II. 1: 80 (c. 1595: hijtt annedt). gen. sg. m. o. f. hins Ef. 6: 16 (NT 1526: hins oondas), FinKyrkohSP 5: 117 (c. 1778: hins ondes). pl. hine, -a OPetri Kr. 94 (c. 1540), Nicander GSann. 159 (1767); hin' Stiernhielm Fred. 1 (1649; i vers); dat. pl. hinom Vish. 16: 4 (Bib. 1541), LPetri Kyrkiost. 52 a (1566)).
Ordformer
(hijn(-) c. 1540—1621. hin(-) 1526 osv. hinn(-) 1589—1738. hyn 1526)
Etymologi
[fsv. hin, sv. dial. hinn, hin, motsv. d. hin, isl. hinn; av omtvistat urspr.; enl. den sannolikaste förklaringen uppkommet av den germ. pronominalstammen jaina- (got. jains, t. jener osv.; urnord. i svagtonig ställning utvecklat till ena-, ina-) genom tillsats av h på grund av inflytande från pron.-stammarna hi- l. he- (se HAN); jfr AKock i ArkNF 24: 189 f. (1908)]
I. ss. pron.
1) (†) ss. demonstr. pron.
a) i anaforisk anv.: den, den där; denne; substantiviskt o. adjektiviskt. RA 1: 485 (1546). Hin stackaren war rede .. försupen aff högmodh. Svart G1 138 (1561). Alle thesse (äro skilda) ifrån Fougdar, såsom hine (dvs. fogdarna) ifrån Länsmän, etc. Broman Glys. 1: 51 (1726). Lind (1749). — särsk.
α) med syftning på endera (ettdera) av två i det föregående satssammanhanget omtalade personer l. saker l. förhållanden osv.: den (det) först omtalade, den (det) förstnämnda, den (det) förra (vanl. motsatt ett denne, den senare). Molnstodhen .. kom emellan the Egyptiers och Jsraels läghre .., så at tesse och hine .. icke kunde komma til samman. 2Mos. 14: 20 (Bib. 1541). Gudlige vänta med hopp; ogudlige vänta med ängslan: / Hine det eviga lif; men desse den eviga plågan. Nicander GSann. 159 (1767).
β) allmännare, för att beteckna ngn l. ngt som är motsatt den l. det som (just l. senast) omtalats (ofta utan direkt anknytning i satssammanhanget): den andre (det andra). Skicka tigh en häär, sådana som hären war som tu mist haffuer, och hestar och wagnar såsom hine woro. 1Kon. 20: 25 (Bib. 1541). Luk. 14: 32 (Därs.). Thetta är werre än hint. LPetri Sir. 39: 40 (1561). Reynick är här, hwar äre hijne (dvs. rävens anklagare)? Fosz 396 (1621). Runius Dud. 3: 10 (c. 1698).
b) i determinativ anv.: den; substantiviskt o. adjektiviskt. Såsom hijne som gåffuo, icke bliffuo ther aff fatighe, så skola (osv.). OPetri Kr. 94 (c. 1540). Drick hin lilla Flikkans Skåhl / Som boor i nästan Gåhl. Lucidor (SVS) 38 (c. 1670).
c) (†) med obest. bet., i uttr. denne och hin, den och den, den eller den. (Ingen må tänka, då det gäller att hjälpa någon nödställd:) Sij, thenne och hin är honom närmare skyld. Balck Musæus L 4 b (1596).
2) [jfr d. hinanden] (†) i uttr. hin annan (äv. hopskrivet hinannan), varandra. (Vi) finge hin annen honnden. HT 1891, s. 275 (c. 1573). RelCur. 333 (1682).
3) (numera i sht i högre stil, med ålderdomlig prägel) i uttr. (på) hin sidan (om)(0) 4 32 (0), äv. (0) 3~20 (0), på den bortre l. andra sidan (om); jfr HIN-SIDA 1. Mat. 19: 1 (NT 1526). På hin sijden om Holweden. G1R 15: 496 (1543). Hin sijdan Hafwet. Schroderus Os. 1: 677 (1635). På hin sidan Alperne. Dalin Montesquieu 87 (1755). Bååth EgilS 238 (1883).
II. ss. bestämd fristående artikel o. i därur utvecklade anv.
1) (†) ss. best. fristående artikel; i sht dels i uttr. hin andre, den andre, dels framför adj. som står ss. epitet till personnamn l. annan personbeteckning. Philimer hin mykle eller hin store. OPetri Kr. 20 (c. 1540). Hvad är emoot mijn (dvs. Mars') macht hin' andres fattige Gudars / Magre bestånd? Stiernhielm Fred. 1 (1649). Hin blinde Döden. Wexionius Sinn. 3: C 2 a (1684). Freja hin fagra. Ling Gylfe 174 (1814).
2) i förb. hin håle (äv. hårde l. håre), hin onde, hin stygge, i vilka ordet numera icke uppfattas ss. best. art. utan för tanken sammansmält med adjektivet till ett enhetligt uttr., vars första led färgats av den bet. som tillkommer det enkla hin i samma bet. (se III); se HÅRD, OND, STYGG.
III. [bet. har uppkommit gm ellips av uttr. hin onde, hin håle o. d.; jfr II 2] (vard.) ss. sbst.: hin onde, fan, djävulen; äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. uttr. Måla hin på väggen (för att piska honom), göra (utmåla) en sak värre än den är (för att avskräcka från ngt l. för att få tillfälle att angripa ngt l. taga ngn i upptuktelse för ngt o. d.). (Vara) ett hår av hin, (vara) en mycket elak l. ondskefull människa; i sht om kvinna: (vara) en ”ragata”. Vara full av hin; jfr FAN 1 c. Nu är hin lös; jfr FAN 1 c. Rijff icke sunder digh, hin tagher digh likwäl. SvOrds. C 1 a (1604). Tegnér (WB) 2: 205 (1816). Man står sig bäst med att visa godt hjärtelag, vore det ock mot själfva hin. Rydberg 2: 343 (1867). Jullan, det är Hins mormor själf det. Bergman HNådT 20 (1910). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Har du tagit hin i båten, så får du föra honom til lands. OvDalin (c. 1750) i 2SAH 59: 406; jfr BÅT, sbst.1 1 a δ. Njugger spar och hin tar. Rhodin Ordspr. 99 (1807). Ger man hin ett finger, tar han hela handen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i förbannelser, eder o. bedyranden (jfr c), svordomar, kraftuttr. o. d., äv. i uttr. för förvåning l. beundran o. d. l. förbittring l. förargelse (över ngts uselhet o. d.); i uttr. det var hin (vad l. till o. d.) stundom med förstärkande bet. (jfr g). Det var (själva) hin! Det vore väl hin, om inte ... Hvad hin nu då? Hin anamma l. anacka! Dra åt hin l. för hin i våld! Det var hin till väglag i dag. Hinn tag dig. Gadelius Tro 2: 319 (i handl. fr. 1674). En dyr halsduk och myssa och hin vet alt. Dalin Arg. 2: 78 (1734, 1754). Det är en präktig tös — ja, rigtigt rar — / Och hin till ögon, det kan ingen neka. CVAStrandberg 5: 70 (1862). Det var hin hvad jag är hungrig! Hedberg Sardou 129 (1866). Ni gör väl så Hin heller! Backman Dickens Pickw. 2: 441 (1871). Heidenstam Karol. 1: 131 (1897).
c) i uttr. ge sig hin (i våld) på (ngt l. att), vara fast övertygad om l. kraftigt försäkra (att ngt förhåller sig så l. så), vara fast besluten (att göra ngt), ”ge sig tusan” på (ngt), svära på (ngt). At man väl skulle töras gie sig Hin på, det han vore den upricktigaste Menniskia i verlden. SvNitet 1738, nr 14, s. 8. Hon har .. gifvit sig hin uppå att det första hon träffade kungen, skulle hon fråga honom hvad han gjort af Finland. Topelius Fält. 3: 349 (1858).
d) i uttr. ge (ngt) hin (förr äv. åt hin), äv. fråga hin efter l. bry sig hin om (ngt o. d.), icke bry sig om l. fråga efter l. vilja veta av (ngt), ”ge (ngt) tusan”, ”strunta i” (ngt). Tvi tocket vapen! Det ger jag åt hin. Bellman 4: 9 (1772, 1790). Bara ni få sitta i fred och förtala folk, så fråga ni hin efter resten. Kexél 1: 75 (1776). Jag ger hin att giftas i detta ömkliga tidehvarf! Almqvist JK 143 (1835). Fröding Stänk 120 (1896).
e) i uttr. gå för hin i våld (förr äv. bl. för hin), gå ”så långt vägen räcker”, gå förlorad, försvinna, förstöras, gå ”åt fanders”; vara för hin i våld (förr äv. bl. för hin), vara borta l. försvunnen l. förlorad l. förbi. Så är glädjens tid för hin. CFDahlgren 2: 106 (1839). Om några ädelstenar gå för hin (vid stadens brandskattning). Jolin UHansDr 114 (1860). GHT 1905, nr 203 B, s. 4.
f) (†) i uttr. få (bara) hin, få ”påskrivet”, få ”på huden”, råka illa ut. Knöppel Mannsschol. 40 (1741). Kommendanten lärer .. få hin. Liljecrona RiksdKul. 117 (1840).
g) i förstärkande uttr. med bet. av ett adverbial: mycket, i högsta grad, ordentligt, av alla krafter, med väldig fart o. d., ”förbannat”, ”förbaskat”; urspr. i jämförelse (som hin), sedan äv. i uttr. av (bara l. glatta l. själva) hin o. d. eller ensamt. Var falsk som bara hin. JGHallman Vitt. 219 (c. 1735). Jag var dum som hin. ESjöberg 384 (1816). Hin så söta flickor! SöndN 1866, nr 19, s. 1. Nu gick det framåt av själva lilla hin. Didring Malm 2: 322 (1915).
(I 3) -SIDA.
1) (i sht i högre stil, med ngt ålderdomlig prägel) i de prepositionella uttr. (på) hinsidan (om), från l. till hinsidan (om), på resp. från l. till bortre l. andra sidan (om); äv. oeg. o. bildl.; jfr HIN, pron. I 3. Mark. 10: 1 (NT 1526). Hinsidhon elffuen. Esra 6: 6 (Bib. 1541). På hinsidan grafven / Är äfven ett land. Stagnelius (SVS) 2: 437 (1821). Från hinsidan om verldshafvet .. kommo budskap. Rydqvist i 2SAH 25: 35 (1849). Hellström Lekh. 172 (1927). särsk. (i sht i religiöst spr.) i formen hinsidan, substantiverat, om livet efter detta, det översinnliga; jfr HIN-SIDES slutet. Mensklighetens sammanhang med ett hinsidan. Melin JesuL 4: 52 (1851). LfF 1910, s. 7.
2) (föga br.) i sg. best. ss. adv.: på andra sidan; anträffat bl. i bildl. anv. (jfr 1 slutet). Världens barn ha sin lycka här, Guds barn hinsidan. Ström SvenskOrdspr. 208 (1926).
3) (föga br.) bortre sida, baksida, frånsida; i uttr. på osv. ngts hinsida ofta liktydigt med 1. Träden och häckarne på kyrkans hinsida. Atterbom Minn. 452 (1818). Schulthess (1885; med hänv. till frånsida). Högberg JesuBr. 2: 149 (1915). —
(I 3) -SIDES.
1) prep. o. adv. (numera i sht i högre stil, med ngt ålderdomlig prägel) på bortre l. andra sidan (om); äv. i förb. hinsides om (ngt); äv. oeg. o. bildl. Hinsides om sjön. Johansson HomOd. 13: 257 (1845). Hans behov efter fasthet, avgjordhet och entydighet drev honom att söka vinna en position hinsides naturlivets mångtydighet. OoB 1928, s. 490. särsk. (i högre stil, i sht religiöst spr.) ss. adv., pregnant: på andra sidan graven, i livet efter detta; i det översinnligas värld; äv. substantiverat, jfr HIN-SIDAN 1 slutet. Det är .. icke sagdt, att de skola mötas hinsides. Rydberg 2: 352 (c. 1870). Skygga tankar om ett hinsides. Hallström VilsnF 138 (1894). Fläkten från det kalla hinsides. Björkman Gård 115 (1918).
2) (i högre i sht religiös stil, föga br.) ss. adj. (med anslutning till 1 slutet): som gäller l. handlar om osv. livet efter detta l. det översinnliga. Kristendomens hinsides karaktär. YBrilioth i VLösen 1923, s. 262.
Ssgr (i högre stil, i sht i religiöst spr.; till -SIDES 1 slutet): hinsides-liv(et). liv(et) efter detta. Norström Masskult. 206 (1910).
(I 3) -SIDIG. [jfr t. jenseitig] på andra sidan befintlig; numera bl. (i högre i sht religiös stil, föga br.) bildl., i fråga om livet efter detta l. det översinnliga. De hinsidiga stränder bestå af skogsbackar. SvMerc. 1: 466 (1756). Den hinsidiga tillvaron. Segerstedt Händ. 45 (1926). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content