SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1931  
HINNA hin3a2, v.2 -er hin4er (pass. -es32, l. hinns hin4s), hann han4, hunno hun3ω2, hunnit hun3it2, hunnen hun3en2, förr äv. hinde l. hinte, hint, hint. vbalsbst. -ANDE (mindre br., Dalin (1852)). (ipf. sg. hann (han) Murenius AV 339 (1657) osv. han(d)t (hannt) Columbus Vitt. 256 (c. 1678), Oterdahl En 132 (1927; bygdemålsfärgat). hinde Rudbeckius KonReg. 246 (1615), Landsm. 2: XV (1881; fr. Småland); hinte (hindte, hijn(n)te) 2Mos. 14: 9 (Bib. 1541), Rydqvist SSL 1: 177 (1850; anfört ss. stockholmskt talspr.). ipf. pl. ind. hunno Börk Darius 865 (1688) osv. ipf. konj. hunne Posten 1769, s. 960, osv. sup. o. p. pf. sg. obest. hunnit, hunnen Schönberg Bref 1: 311 (1778) osv. hundit, sup. Eneman Resa 1: 186 (1712). hundne, p. pf. sg. best. o. pl. Sundelius NorrköpMinne 566 (1798: uphundne), CAEhrensvärd Brev 2: 371 (1800). hint (hinnt, hindt), sup. o. p. pf. 2Kor. 10: 14 (NT 1526), Rydqvist SSL 1: 177 (1850; anfört ss. stockholmskt talspr.). hinnit, sup. Ambrosiani DokumPprsbr. 228 (i handl. fr. 1812)).
Ordformer
(hen- G1R 24: 555 (1554: hende, ipf.). hijn(n)- HH 20: 190 (c. 1585: hijnnte, ipf.), HT 1900, s. 95 (1715: hijnt, sup.). hind- Rudbeckius KonReg. 385 (1618), Granlund Ordspr. (c. 1880). in- HFinlH 4: 137 (1556: inthe, ipf.))
Etymologi
[fsv. hinna (med svag böjning), motsv. d. hinde (med svag böjning), got. hinþan, fånga, o. samhörigt med fht. herihunda, krigsbyte, eng. hunt, jaga. Verbet har i fsv. delvis sammanfallit med fsv. inna, hinna, komma till slut med, motsv. nor. inna, berätta, framsäga, isl. inna, framföra, tala, uträtta, betala. Verbet är urspr. starkt, men uppträder i fornsvenskt o. i ä. nysvenskt skriftspr. blott ss. svagt, möjl. på grund av invärkan från inna. De starka formerna uppträda i skrift först från o. med midten av 1600-talet o. torde kunna sättas i samband med emancipationen från bibelspråket o. starkare hänsynstagande till talspråket. Beträffande formen hant jfr motsvarande form hos FINNA. Inf.-formen hinda är väl analogiskt bildad till denna ipf.-form. Den i finländsk källa anträffade formen inthe torde bero på h-bortfall]
1) (numera ngt vard.) (på grund av den större hastighet varmed man färdas) nå fram till ngn som befinner sig i rörelse framåt på samma väg varpå man själv färdas i samma riktning; hinna upp (ngn); förr i förb. möta eller hinna o. d. ss. sammanfattning av de olika sätt varpå man kunde träffa en person. Spring, så kanske du hinner honom. The Egyptier iaghadhe effter them (dvs. Israels barn), och hinte them .. widh haffuet. 2Mos. 14: 9 (Bib. 1541). Dionisius .. löpp effter honom (dvs. Erik XIV) och hijnnte honom strax utannför slåtett. HH 20: 190 (c. 1585). (Han) hotade .. Månss Jonsson, och sadhe, att han skulle slå honom, huar han hinte eller mötte honom. VDP 1664, s. 584. Nu skubbar vi, så vi hinner i kapp dem. Fabian 103:an 113 (1921). — särsk. (†) bildl., i uttr. hinna på ngn, vinna på ngn. Widegren (1788). särsk. om rus: överväldiga (ngn). VDAkt. 1675, nr 95. Sedan hinte detta ruus så hårdt på mig att iag intet weet mig den dag see antingen Pehr Larsson eller Jsac i Folkatorp. Därs. 1714, nr 163.
2) lyckas (i sin strävan l. avsikt) att komma fram (till en plats, till viss person o. d.), dit man ämnat sig, nå; uppnå; med prep. till, ngn gg (in) i, förr äv. uti l. (i sht i bildl. anv.) med obj.; äv. med prep. ur, från o. d. i fråga om rörelse bort från en plats varifrån man önskat avlägsna sig; äv. med särskild tanke på att man kommer fram i rätt tid (jfr a). HFinlH 4: 137 (1556). Winnarenom och kempanom som målet hinte, krantzen vppå satt warder. Balck Musæus Gg 4 b (1596; i bild). Hinda the (dvs. drinkarna) än vthi Kyrkian, så lystra the ey myckit effter Gudz Ord. Palmchron SundhSp. 288 (1642). Förr än folket han uthur kyrkian. BtFinlH 2: 351 (1670). (Vellingk) hant dock ei til Punitz förr än fölljande morgon. Nordberg C12 1: 556 (1740). Jag var knappt hunnen från land, förrän jag fick syn på några vildgäss. Lagerlöf Holg. 2: 226 (1907). — särsk.
a) komma tids nog för att kunna använda (en tåg- l. båtlägenhet o. d.); jfr HINNA MED 2. (Det) blef allt mera troligt, att Weldon ej skulle hinna flodbåten från Gondokoro den 28 sept. Höpken Momb. 143 (1908).
b) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.: nå fram l. komma (till ngn l. ngt), uppnå, ernå. Jag har hunnit till slutet av tredje kapitlet i boken. Faar nedh, at regnet icke hinner tigh. 1Kon. 18: 44 (Bib. 1541; Luther: treffe). Efter eelden hinde utj kruutkammaren, språng (fartyget) i stykken. Spegel Dagb. 10 (1680). (Rägnet) hinde (blott) til de sädesrötterna som voro mindre betäckte. Serenius EngÅkerm. 100 (1727). Den herrlighet, som ej hinnes af förgängelsen. Wallin 1Pred. 1: 25 (c. 1830). Ämnet blifver alltmer bekant, ju närmare vi hinna vår egen tid. Wieselgren SvSkL 3: 174 (1835). En yngling, knappt hunnen ur gosseåren. Rydberg Ath. 56 (1859). — särsk.
α) i fråga om att nå ett önskat mål, ett eftersträvat själstillstånd, större lycka, en högre värdighet o. d. Hinna sina önskningars mål. Schroderus Os. 2: 708 (1635). Karl Gustaf Armfelt hann värdigheten af general af infanteriet och chef för trupperna i Finland. Tegnér Armfelt 1: 2 (1883). Obepröfvad ingen dödlig hunnit har odödlig fröjd. Rydberg Dikt. 2: 10 (1885, 1891). Städerna hade endast hunnit ringa utveckling vid medeltidens slut. Hildebrand Statsförf. 349 (1896).
β) i fråga om ljud, budskap, rykte o. d. Den gömda nöd, hvars rop icke hinner vårt öra. Lehnberg Pred. 2: 277 (c. 1800). Längs de elektriska ledningarne hinna underrättelser till Amerika åtskilliga timmar tidigare än de blifvit afsända från Europa. EkonS 1: 349 (1893).
γ) (†) i förb. med inf.: uppnå (att göra l. bliva ngt); lyckas (att göra osv. ngt). Flera .., / Som hint at flytta opp til heder och respect. Runius Dud. 2: 194 (1710). Jag hindte änteligen, at stå bland de främsta. Dalin Arg. 1: 130 (1733, 1754). Vi hunno ju änteligen en gång at slippa den obeqväma klädnaden styfkjortel! Posten 1769, s. 932.
3) tillryggalägga (en viss sträcka av en väg); äv.: utföra (en viss del av ett arbete), göra så o. så stora framsteg (i ngt), avancera, ”komma”; äv. bildl., särsk. i fråga om tid. Hur långt har du hunnit med ditt arbete? Han hinner ju ingen väg l. ingen vart med något. Man hade hunnit (ett godt stycke) in i mars; jfr 2 b. Skolordn. 1693, s. B 2 b. När han hade nu hint en lång wäg thär ifrån, tå råkade han några män. Peringskiöld Hkr. 1: 286 (1697). Nå, hur långt har du väl hunnit med henne? Björn DygdYngl. 26 (1794). Jag är icke så långt hunnen i fransyskan. Almqvist DrJ 67 (1834). Ännu i natt han hinner / Väl några goda mil. Snoilsky 2: 58 (1881). Prästen hade hunnit ungefär halvvägs med sin predikan. Lagerlöf Sten. 4 (1914).
4) (numera bl. i vissa trakter; jfr dock slutet) lyckas att nå (ngn l. ngt) med handen (händerna) l. foten (fötterna) l. med ngt som man håller i handen l. med kastvapen o. d., nå; räcka; äv. med kastvapen o. d. ss. subj. Så högt at fötterna icke hinna till marcken. Barckhusen Cotossichin 119 (1669). (Lappen skjuter renen med pil) när .. han .. icke kan hinna honom medh Spiutet. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 57. Det hinner jag intet til. Serenius (1741). Topelius Fält. 2: 146 (1856). (†) Elliest .. har han (dvs. den fäktande) fådt tijd att parera, förr än du har hindt honom. Porath Pal. 1: B 2 a (1693). — särsk. i bildl. anv.: nå fram resp. ned l. upp till (ngt); särsk. i fråga om räckvidden av ett skjutvapen. (Fästningens kanoner) lära hinda knappt midt på farten (dvs. farvattnet). Eneman Resa 1: 9 (1711; rättat efter hskr.). Om de nu kunde förmås at allena nyttja en (kjortel), som hunne til knäet. Posten 1769, s. 960. särsk. (numera i sht i högre stil) i fråga om ngns synförmåga o. d. Så långt ögat mägtar hinna, röjer det ej annat än svarta skogar, kala klippor ock stenras. JGOxenstierna Dagb. 118 (1770). Min syn hinner ej så långt. Dalin (1852).
5) nå upp till ett visst mått av ngt (t. ex. ett visst antal, ett visst belopp, en viss ålder), uppnå; med prep. till, förr äv. mot (se b), l. (mindre br.) med obj. SUFinlH 5: 275 (1618). Det tycks som Italienska Snillet fallit i den vanmagt, at det icke mer hinner til sin fordna styrka. Lanærus Försök 87 (1788). Thermometern hade .. hunnit till 30 grader. Gosselman SAmer. 64 (1842). Denna sistnämda höjd (dvs. 30,000 fot) hinner i det närmaste .. (Himalajas) högsta .. spets Gaurisankar. Svensén Jord. 215 (1885). EkonS 2: 6 (1894). — särsk. (†)
a) i uttr. vad hinner klockan? vad är klockan? Runeberg ESkr. 1: 175 (c. 1836).
b) i förb. med prep. mot: gå upp emot, kunna jämföras med. Nordenflycht QT 1746—47, s. 25. Nej, de fördömdas qval ej mot min plåga hinner. Creutz Vitt. 34 (1761). JGOxenstierna Dagb. 151 (1771).
6) (numera bl. i vissa trakter) räcka till, förslå, vara tillräcklig; med prep. till l. abs. RARP 3: 269 (1642). (Att) befahra är, at academiens räntor icke skole til hennes ordinarie uthgiffter hinna och tillräckia. Annerstedt UUH Bih. 1: 395 (i handl. fr. 1650). Tolf Plåtar för en tunna sill. / Hur skal då pengar nånsin hinna ..? Lenngren (SVS) 1: 16 (1775). Jag fruktar att den subskriberade summan knapt hinner till blotta grafningen (av Södertälje kanal). JournLTh. 1810, s. 917. Wägner ÅsaH 94 (1918). (†) Jag känner personer .., som hinna till (dvs. räcka till för) alt, icke tröttna något ögnablick. Kellgren (SVS) 6: 185 (1788).
7) (numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgat spr.; se dock slutet) rå med, mäkta, förmå, orka, kunna. Svart Ähr. 70 (1560). Handwärckare och Embethzfolck blifwa nu så oskiäligen dyra .., att ingen snart hinner dem betahla. RARP V. 2: 293 (1655). Hinner man aln, så hinner man spann. Grubb 326 (1665). Wårt cavallerie marcherade öfwer bryggan .. ock jagade effter fienden, det mäste de hinte. KKD 2: 63 (1708). Hvem kan hinna känna igen alla sina gamla vänner? Stridsberg Friman 6 (1798). Jag vände om det fortaste mina ben hinde. Landsm. 2: XV (1881; i bygdemålsfärgat spr.). — särsk. (ngt vard., fullt br.) i uttr. allt vad ngn hinner, allt vad ngn förmår. Man skyndar hem alt hvad man hinner. Lenngren (SVS) 1: 19 (1775). De arbetar, allt vad de hinner. Lagerlöf Holg. 2: 27 (1907).
8) föra (ngt) till slut, fullborda, få färdig; uträtta, hinna med; äv. i uttr. hinna färdig, (hinna) få färdig; äv. hinna slut (med ngt), förr äv. (anslutande sig till 3) hinna ngt till ända, avsluta (ngt), bringa (ngt) till slut; ofta övergående i 9. Hinner Ni det till klockan tolv? Jag hann det värkligen, fast det satt hårdt åt. Så hafvom vi nu hindt thet gamble åhr till ända. JColumbus Vitt. 335 (1669). Vinns sådan ära med första språng, / Hvad hinner han ej, om hans tid blir lång? Runeberg 5: 89 (1860). Barna da Siena föll ned och slog ihjäl sig under sitt arbete, men hade, så vidt jag kan förstå hunnit det färdigt. Hallström ItBr. 99 (1901). (Teaterstycket hade) förkortats, på det att man skulle hinna slut, innan det blev mörkt. Schück AllmLittH 3: 503 (1921).
9) hava tillräcklig tid till (ngt l. att göra l. bliva ngt), hava tillfälle till (att göra osv. ngt), hinna med. (En del människor stiga upp så sent att de) hinda .. som nogast beställa ett ringa ährende eller tu, för än måltijdz tidh är. Rudbeckius KonReg. 385 (1618). Lackeringen har icke ännu hunnit torka. Almqvist AmH 2: 77 (1840). Den, som kom för sent till en måltid, fick ingenting af det, som hunnit kringbjudas. De Geer Minn. 1: 6 (1892).
10) (†) i uttr. hinna tiden, spara tid. CGrill (1762) i KyrkohÅ 1902, MoA. s. 7.
Särskilda förbindelser: HINNA EFTER10 32, äv. 40.
1) (i sht vard.) till 1: hinna lika långt som (l. i fatt) ngn (l. ngt) som begivit sig på väg tidigare; äv. bildl. Rudbeckius KonReg. 246 (1615). Den sidan (av milan där hettan först visar sig) bör så länge stå tiltäpt, tils man finner at hetten på andra sidorna hunnit efter. Wallner Kol. 34 (1746).
2) (†) till 8 o. 9: hinna med (ngt). HSH 31: 15 (1663).
3) (ngt vard.) till 9: hinna att hämta(ngt). Emellertid hade fru Mesom hunnit efter .. biljetten. Almqvist Smar. 465 (1845).
HINNA FATT10 4 l. I FATT0 4. till 1: hinna upp (ngn). JGOxenstierna (1772) hos Lamm Oxenst. 212.
HINNA FRAM10 4. jfr FRAMHINNA.
1) till 2; ofta i bildl. o. överförd anv. Förr än then tridie .. hinte fram, bleff then andre .. nedhlagd. Schroderus Liv. 22 (1626). Kellgren 3: 204 (1792). Om jag ska' hinna fram till examen utan att låna. Strindberg Kamm. 4: 12 (1907).
2) till 4. Pilen hann icke fram. Sylvius Curtius 249 (1682).
HINNA FÖRBI10 04. till 1: hinna om, passera. Bilen ökade farten för att hinna förbi spårvagnen. Carl XII Bref 170 (1717).
HINNA FÖRE10 32.
1) (ngt vard.) till 1: hinna förbi. Weste (1807).
2) till 2: komma före (ngn) till en plats. Björkman (1889).
HINNA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
1) till 2. Kulornas hvisslande bakom hästen lät henne hoppas att hon kunde hinna ifrån dem. Berg Krig. 22 (1915).
2) (vard., föga br.) i uttr. hinna (i)från sig, till 8: göra ifrån sig, bliva färdig med sitt arbete o. d. Då hinner jag ej ifrån mig denna termin. EGGeijer (1808) i MoB 7: 66.
HINNA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. till 3: komma igenom (ett land, en skog o. d.), passera (ngt); äv. bildl., särsk. i fråga om genomläsning av en bok o. d. Nu har jag hunnit igenom boken. Weste (1807). Lagerlöf Holg. 1: 10 (1906). (†) Si på! hvad vädio-bahn Gref Horn igenom hunnit. Brenner Dikt. 2: 19 (1727).
HINNA IN10 4.
1) (†) till 1: hinna upp (ngn). Hans Kongl. Maij:tt hinte fijenden in. KKD 1: 323 (1708).
2) till 2: lyckas (i sin strävan l. avsikt) att komma in, nå in; äv. bildl. Vi hunno in, innan det började rägna. 2Kor. 10: 13 (NT 1526; Bib. 1917: nå fram). (Det såg ut) som om revolutionen redan skulle ha hunnit in i ett lugnare skede. Lundegård Stormf. 39 (1893).
HINNA MED10 4. jfr MEDHINNA.
1) kunna följa med så att man icke kommer efter; jfr HINNA, v.2 1. Framåt mina vasagossar, / Nu gäller att hinna med. Runeberg 2: 37 (1848).
2) komma (i rätt tid) så att man kan följa med (ett tåg o. d.); jfr HINNA, v.2 2 a. Du hann med tåget, ser jag. Auerbach (1909).
3) till 8 o. 9: (kunna l. lyckas) göra (ngt) färdigt (inom viss tid); hava tillräcklig tid (för ngt l. för att göra ngt). Hinner Ni med rocken till kl. 12? Församblingen mente att Kyrckioherden så här effter, som här tils ensam hinner med att underwijsa ungdomen. VgFmT II. 2—3: 82 (i handl. fr. 1690). Det är förunderligt, hvad han (dvs. Franzén) kunde hinna med mycket. Wirsén i 3SAH 2: 417 (1887).
HINNA NED10 4 l. NER4. jfr NEDHINNA.
1) till 2: lyckas (i sin strävan l. avsikt) att nå l. komma ned (till en viss plats); äv. bildl. Wij marcherade i fulla 2 tijmar och 1/2 förränn wij hinte ned (till Prusa). KKD 5: 323 (1712). Meteoren (exploderar) .. och förintas, innan han hinner ned på marken. LfF 1910, s. 275.
2) (i vissa trakter, vard.) till 4: nå l. räcka ned. Weste (1807). Västen hann aldrig ned till byxlinningen. HLilljebjörn Hågk. 1: 10 (1865).
HINNA OM10 4.
1) till 1: hinna förbi, passera; äv. bildl. i fråga om studier o. d. Nordforss (1805). Dalin (1852). jfr OMHINNA.
2) till 2: lyckas (i sin strävan l. avsikt) att komma omkring (ngt). Han hann om hörnet, innan förföljarna sett honom (även med betoning på verbet).
HINNA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ.
1) (†) till 1: hinna upp, hinna fatt. Schroderus Os. 1: 22 (1635). Efter en kort tids förlopp hunno de (dvs. förföljarna) uppå honom. Lagerström Bunyan 1: 6 (1727). Wetterbergh Penning. 38 (1847). Dalin (1852). jfr PÅHINNA.
2) (vard.) lyckas (i sin strävan l. avsikt) att komma på (ngt, t. ex. tåget); äv.: lyckas (i sin strävan osv.) att rusa på l. kasta sig över (ngn). Hann du på fyrabåten? Karl-Erik fick lof att knalla sig undan, innan gumman hann på honom. Hülphers Ångermanl. 72 (1900).
HINNA TILL10 4. jfr TILLHINNA.
1) (numera bl. vard.; se dock slutet) till 6: räcka till, förslå, vara tillräcklig. Ekman Siönödzl. 66 (1680). Jag fruktar at hela dagen intet hinner til för mig at giöra det som jag uppå tänker. Österling Ter. 1: 139 (1699). Om blott krafterna hunne till ..! Aho Soldan 308 (1901). särsk., delvis med anslutning till HINNA, v.2 9, om person: hava tillräcklig förmåga l. tid till (ngt), räcka till; äv. abs.; numera nästan bl. (fullt br.) i förb. hinna till för (ngt). Ther store församblinger ähre, att een prästman icke hinner till them att förestå. RP 7: 324 (1638). Han (dvs. C. J. L. Almqvist) hinner till för allt. Sturzen-Becker SvSkönl. 152 (1845). Nemesis är en gudom, som hinner till öfverallt, pris vare den rättfärdiga försynen! Blanche Band. 149 (1848). Hallström i 3SAH 24: 374 (1910).
2) (†) till 7: rå med, mäkta. RARP 4: 636 (1651). Hvad våld ej hinner till, det måste List beställa. Frese Sedel. 63 (1726).
HINNA TILLBAKA10 040, äv. 032. till 2: lyckas (i sin strävan l. avsikt) att komma tillbaka. Tessin Bref 1: 23 (1751).
HINNA UNDAN10 40 l. 32.
1) till 2: lyckas (i sin strävan l. avsikt) att komma undan. KKD 5: 321 (1712). Fogelqvist ResRot. 130 (1926).
2) (ngt vard.) komma snabbt framåt (beträffande ett föresatt arbete); bliva färdig (med ngt); jfr HINNA, v.2 3 o. 8. Jag har hunnit undan rätt bra med mitt arbete. Vi (ha) hunnit undan med en del ärenden i Utskottet. Stenhammar Riksd. 1: 76 (1834).
HINNA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPHINNA.
1) till 1: hinna (se HINNA, v.2 1), hinna fatt. G1R 24: 555 (1554). (Saxarna) kommo ei långt, innan Konungen hinte op deras efter-troupper. Nordberg C12 1: 554 (1740). särsk. bildl.; ofta: (kunna) mäta sig med (ngn). Hon hann upp sina kamrater, fastän de studerat ämnet ett år längre. Wallius 2Likpr. 139 (1628). I stämningsfullhet hann hon (dvs. Rosa Bonheur) icke upp djur- och landskapsmålaren Troyon. NF 2: 871 (1877).
2) till 2: lyckas (i sin strävan l. avsikt) att komma upp (till ngt), komma upp; äv. bildl. Peringskiöld MonUpl. 217 (1710). Den skönhet, som skalden (dvs. Ola Hansson) kan nå i Ung Ofegs visor, hinner stundom upp i det sublima. Vetterlund Skissbl. 228 (1905, 1914). Solen hade knappt hunnit upp, förrän luften kändes skön och ljum. Hedin Pol. 1: 64 (1911).
3) (numera bl. i vissa trakter) till 4: nå l. räcka upp. Alla Städer och Hus, samt Byar .. äro .., med otroligt arbete, på höglände platser uphögde, at vatnet ej må hinna up til dem. SvSaml. 4: 97 (1765).
4) till 5: nå upp till ett visst mått, ett visst antal o. d.; äv. bildl. (Utgifterna) hunno (icke) upp till 6,000 daler. Annerstedt UUH 1: 371 (1877). (Författarens nya bok) är läsvärd, om den ock ej hinner upp till den föregåendes värde. VL 1893, nr 74, s. 3. särsk. till 5 b, i uttr. hinna upp mot ngn l. ngt, gå upp mot ngn l. ngt, (kunna) mäta sig med. Columbus BiblW a 2 b (1674). Desse äro begge stora män, men hinda dock icke opp emot den, som jag nu vill nämna. Eneman Resa 1: 230 (1712). Schulthess (1885).
HINNA UT10 4.
1) till 2: lyckas (i sin strävan l. avsikt) att komma ut. Proviant och fourage dehlas uth effter repartitionen, at samma hinner ut till föresatte termin. KKD 10: 206 (1702). Efter sin beräkning hann Svante ut ur skogen efter solnedgången. Rydberg Vap. 6 (1891). jfr UTHINNA.
2) (†) till 6: räcka till, förslå. Swedberg SabbRo 938 (1690, 1712). (Städernas inkomster) hinte (icke) ut til at löna theras Magistrat och betiente. Bergv. 1: 434 (1691).
3) (†) till 7: kunna uthärda l. bemästra, orka med; särsk. i uttr. hinna ut med l. mot ngt, stå ut med ngt, rå med. Jagh skall .. skatta migh lyckeligh att kunna medh ringa hinna uth emot dee stoore uthgiffter, som lijkväl dageligen äre. OxBr. 8: 520 (1645). Vij (ha) store skatter, at the knappast hinna uth med them. RARP 9: 122 (1664). VDAkt. 1731, nr 417.
4) till 8: föra (ett visst arbete) till slut, hinna få färdig, hinna slut(et) på ngt. Jag hinner nog inte ut boken i kväll. Då skulle man icke snart hinna uth Catechis(mum). HärnösDP 1694, s. 100. (†) Tu west icke om tu hinner uth denne Dagen. Fernander Theatr. 225 (1695).
HINNA ÅT10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: räcka (ngt med händerna), kunna komma åt (ngt). Innan .. (humleplockarna) hinna åt sielfva hummel-kottarna .. i toppen .. (av) Alarna. Dahlman Humleg. 8 (1748).
HINNA ÖVER10 40.
1) till 2 o. 3: lyckas (i sin strävan l. avsikt) att komma över (ett bärg, gm en skog o. d.). Faar i maak, så hinner du öfwer Skogen. Grubb 200 (1665). bildl. Vi, som hunnit öfver medelålderns gräns. Sander i 3SAH 4: 89 (1889).
2) (i vissa trakter) till 4: nå l. sträcka sig över (ngt). Isogæus GOStenbock Aa 2 a (1686). särsk. bildl. i fråga om räckvidden av ett skjutvapen. Doch hinte heiduckebössorne inthet öfver. OxBr. 1: 276 (1625).
Avledn.: -HINNELIG, i ssgrna O-HINNELIG, (O)UPP-HINNELIG.
HINNIG, HINNOG, se HINNIG, adj.2
Spoiler title
Spoiler content