SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(III 2 o) PÅ-HASTAD, p. adj. (†) påskyndad. MinnSvNH Bih. 1: 156 (1792). —
(III 1) -HAVA.
1) (†) vara lastad med (ngt); äv. i p. pr. med pass. bet.: som fartyg o. d. har ombord. Hwilcket Skeep med påhafwande folck berättas wara förgångit. VDAkt. 1661, nr 150. Schultze Ordb. 1861 (c. 1755).
2) (†; jfr dock slutet) ha (ngt) på sig (se hava på sig 2 b, c); vara iklädd l. iförd (ngt). Bliberg Acerra 540 (1737). Han påhade en kappa. Dalin (1855). särsk. (numera bl. ngn gg skämts.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som ngn har l. haft på sig; förr äv. i p. pr. med pass. bet.: som ngn har på sig. Calonius 5: 48 (1798). Liket (av den arkebuserade) begrafves med påhafvande kläder. TjReglArm. 1858, 1: 326. Den ene .. (var utrustad) med påhafd boxhandske af bly. SD(L) 1900, nr 344, s. 4. Nilsson Bock 91 (1933). —
(I 24 c α) -HEJA, v., -ning. (vard., i sht sport.) ropa ”heja” till ngn, heja (se heja, v.2) på (ngn); äv. oeg. l. bildl. IdrBl. 1924, nr 15, s. 4. Världsmästaren i tungviktsboxning .. som beundrades och påhejades av en hel värld. Fridegård LHårdVid. 111 (1951). —
(I 23 a β, III 2 m, o) -HETSA, förr äv. -HISSA, v.1 (numera bl. tillf.) hetsa (hund o. d.) på (ngn l. ngt); äv. enbart med obj. betecknande den som hetsas på ngn l. ngt; äv.: hetsa l. ägga (ngn) till ngt (jfr hetsa I 1 b). Helsingius Bb 5 a (1587). Hundar må vid 00 Rd. vite icke påhetsas Lapparnes Rehnar under flyttningar. Renbeteskomm. 1907, I. 2: 95 (1844). —
(III 3 a) -HINNA, v. (†) hinna upp l. fatt (ngn). HFinlÖ 274 (1712). Dalin (1855). —
-HISSA, v.1, se -hetsa. —
(I 15, III 2) -HISSA, v.2, -ning. (inom handelsflottan l. bland sportseglare) med avs. på segel: hissa. IdrBibl. 12: 81 (1919).
Spoiler title
Spoiler content