(hera 1849—1926. hi(j)ra 1604—1921. hirra c. 1730—1886)
Etymologi
[sv. dial. hira, hirra, hera, vara yr, vackla, rysa; äv. opers.: ”ila” (i tänderna o. d.), skymta, glimta (för ögonen); i formen hirra äv.: rulla hastigt utföre, glida fort o. lätt; jfr ä. d. hire, gapa, nor. dial. hira, slöa, dåsa, isl. híra, dröja, hírast, hålla sig stilla (ngnstädes); möjl. utvidgning av stammen i sv. dial. hia, uppehålla, hindra, rysa, flämta, nyisl. hia, gå sysslolös, nor. dial. hia, förhala, försinka; jfr äv. sv. dial. hima, vara långsam, söla, känna svindel, nor. dial. himla, vara dåsig l. sömnig, känna svindel. I formen hirra föreligger sannol. delvis ett annat ord, avljudande till sv. dial. hurra, rulla hastigt utföre, snurra rundt. — Jfr HIRR,HISNA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) vara yr i huvudet, känna yrsel l. svindel, yra, svindla. När .. han .. kom vppå Bryggian, och sågh på thet rinnande och brusande watnet, bleff han så hijrande vthi huffuudet, at (osv.). TJohannis Fästn. D 4 b(1604). Jag helt häpen stod och undra så jag hira. Wrangel Tor. 31(1738). Dalin(1852; angivet ss. ”populärt” o. ”familjärt”). Cannelin(1921). — (†) opers. med personobj. Lind(1749).
2) gå ostadigt, vackla. Weste(1807; angivet ss. fam.). Man såg ej hur det sig förhöll / Och hvad det var, som hjernan spräckte, / Förr än han hirrade och föll. CVAStrandberg 3: 239(1854). Suneson GGrund 102(1926).
3) (†) fara hastigt fram, röra sig snabbt. (Sv.) Hirrar, (lat.) Rapido cursu feror, volo. Swedberg Ordab. (c. 1730). Schenberg(1739).
