publicerad: 1925
FOSTRA fωs3tra2, v. -ade; äv. (i bet. 2 a) FOSTRAS fωs3tras2, v. dep. -ades (Rudbeck Atl. 2: 518 (1689), Dalin (1851; angivet ss. föråldrat)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE (se avledn.), -ARINNA (se avledn.); jfr FOSTRA, sbst., o. FOSTRE.
Ordformer
Etymologi
[fsv. fostra (i bet. 2 o. 3), motsv. d. fostre, isl. fóstra, eng. foster, v.; av germ. fōstrōn, avledn. till fōstra- i dess urspr. abstr. bet.: födande, fostrande (se FOSTER)]
2) (nästan † utom i a) föda, nära; amma, dägga; mata; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Unge geter, som aldrigh burit eller fostrat haffve. GR 23: 434 (1552). Hon skulle som en Amma fostra honom med sine Bröst. Hoorn Jordg. 1: 84 (1697). Vid de fläste hittebarns hus .. hafva de .. försökt .. (att) fostra sina Barn med kreaturs mjölk ensam eller utspädd. Schulzenheim IVetA 1760, s. 15. Måtte himlen fostra Er (barn!) med sin dagg och solen med sina strålar! Tegnér (WB) 8: 70 (1836). — särsk.
a) (numera bl. i pediatriskt fackspr.) refl. l. dep.: taga näring till sig; frodas, trivas, växa. Rudbeck Atl. 2: 518 (1689). Barnet fostras väl. Sahlstedt (1773). Barnet föddes med napp och färsk ko-mjölk samt fostrade sig fullkomligen. VetAH 1817, s. 152. HeimdFolkskr. 26: 16 (1895).
b) (†) i uttr. (väl) fostrad, väl närd, välfödd. Barnet var eljest väl fostradt, men gaf vid förlossningen intet tecken til lif. VetAH 1764, s. 79. Fet och fostrad. 2Saml. 3: 23 (1805).
3) (i sht i högre stil) giva (ett barn) underhåll o. vård under (dess) uppväxt(år), uppföda, uppfostra; numera i sht, ofta uteslutande, med tanke på den andliga sidan av uppfostran (utvecklingen o. inriktningen av tanke-, känslo- o. viljelivet); äv. med prep. till: uppfostra l. utbilda till (ngt); ofta i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv. Fostrad i livets stranga skola. Fostra sina söner till dugliga medborgare i samhället. Moses .. wort fostradher j hans fadhers hwss j tre månadhe. Apg. 7: 20 (NT 1526). Barn .. fostra och vptuchta til Gudz Nampnz ähra. Rudbeckius Luther Cat. 93 (1667). Wår Konung (dvs. Karl XII) .. / Blef född och fostrat af en oförliklig Mor. Brenner Dikt. 1: 23 (1697, 1713). Jord, som mig fostrat har. Tegnér (WB) 2: 62 (1811). (Sinnet) genom .. esthetisk bildning .. väckt och fostradt. Fahlcrantz 6: 181 (1865). Gossen fostrades i ett godt hem och i en god skola. Wieselgren Bild. 43 (1886, 1889). De starkt utpräglade politiska och sociala partierna .. fostra människorna till osjälfständighet. LfF 1901, s. 128. — jfr UPPFOSTRA samt SAM-, VÄL-FOSTRAD m. fl.
4) (numera föga br.) med avs. på djur: uppföda; förr äv. med avs. på växt: uppdraga, odla; äv. bildl. Fostra fänad. Lind (1749). Wallin Vitt. 1: 41 (1808; i fråga om växt, bildl.). Fostra kål och potatis. JVSnellman (1845) i FoU 20: 170. Ungern och Galizien fostra goda hästar. Carlson 2Skolgeogr. 30 (1892).
5) (i skriftspr., i sht i vitter stil) bildl.: giva näring åt (en känsla l. tanke o. d.), uppamma (ett förhållande l. en egenskap o. d.); vanl. övergående i bet.: giva upphov åt, framkalla, alstra, ”föda”, väcka; vanl. med sakligt subj. Lättja fostrar laster. Att icke hysa eller fostra nesliga misstankar. JournLTh. 1810, s. 973. Det politiska partisinnet fostrar .. ett bittert hat till motpartiets anhängare. Hwasser VSkr. 2: 273 (c. 1850). O hur sorg för morgondagen fostrar lumpenhet och kif. Rydberg Dikt. 1: 39 (1876, 1882). Det åskådningssätt som fostrats af kampen mot nöden. Vasenius Samkänsl. 20 (1901).
FOSTRA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. fostra up]
1) (mindre br.) till 3: uppföda, uppfostra; äv. mer l. mindre bildl. Ekeblad Bref 1: 147 (1652). Hur mödan fostrar upp en man. Östergren Dikt. 136 (1871). Döttrarna .. fostrades upp af en engelsk guvernant. Ahrenberg Män. 5: 211 (1910).
2) (numera knappast br.) till 4: uppdraga (en planta o. d.). MarkallN 1: 79 (1820; bildl.). De sköna träd, Signora fostrat opp. Franzén Skald. 3: 267 (1824, 1829).
Ssgr (i allm. till 3). Anm. De äldsta ssgrna med FOSTER- [fsv. foster-] äro, liksom motsvarigheterna i fd. o. isl., bildade till FOSTER i dettas urspr. abstr. bet.: födande, fostrande; då ordet i denna bet. ss. enkelt saknas redan i fsv., ha ssgrna emellertid anslutit sig till FOSTRA, v., o. yngre ssgr äro att betrakta ss. regelbundet bildade till detta.
A: (2, 3) FOSTER-AMMA. (†) amma, fostrarinna; anträffat bl. i bildl. anv. (Venus har blivit kallad) alt Wänskapz foster-Amma. Spegel GV 169 (1685). Hiärne Endr. B 1 b (1740). —
-BARN, -BRODER, se d. o. —
-BYGD. (i sht i högre stil) bygd där ngn blivit född o. uppfödd (o. där han l. hon hör hemma), fädernebygd, födelsebygd, hembygd; i sht förr äv.: fosterjord, fosterland; äv. bildl. Kärleken till fosterbygden. Höpken 1: 238 (1771). Fattar du det beslut att lemna akademien, så blir det väl i din fosterbygd du väljer att bo. Franzén (1814) i TegnérPpr 55. För frihet, rätt och fosterbygd / Jag vapen trygg skall bära. Ps. 1819, 380: 1. Tegnér (WB) 3: 106 (1820; bildl.). —
-DOTTER. [fsv. fosterdottir]
1) flicka l. ung kvinna som ngn upptagit (ss. eget barn) till fostran o. vård i föräldrars ställe; i icke fackmässigt språk ofta äv. om adoptivdotter. Schroderus Os. 2: 305 (1635). Den lilla Ebba upptogs som fosterdotter af en grefvinna Haij. HLilljebjörn Hågk. 2: 15 (1867). (föga br.) bildl. Lätja eller des foster-doter Barbarie. Björnståhl Resa 2: 4 (1773). Tranér Anakr. 62 (1830, 1833).
2) i fråga om fornnordiska förh.: flicka (av hög börd) som ngn (vanl. av lägre samhällsställning) fått sig anförtrodd till fostran o. vård under hennes uppväxtår; jfr -FADER 2, -SON 2 samt FOSTERBRODER 2 a. Tegnér (WB) 5: 94 (1825). —
-FADER, i sht vard. äv. -FAR. (foster- c. 1585 osv. fostra- 1592) [fsv. fosterfadhir]
1) manlig person som (ss. eget) upptagit l. mot ersättning mottagit en annans barn till fostran o. vård i faders ställe; i icke fackmässigt språk ofta även om adoptivfader. Tyrgels Knutsån, ten .. (konung Birger) för fosterfader varet hade från ten tidh hans fader föll honom ifrån. Karl IX (c. 1585) i HT 1906, s. 138. Se der är Sganarelle, min skiönas Foster-Far. Knöppel Mannsschol. 17 (1741). Oscar II 3: 74 (1872, 1888).
2) i fråga om fornnordiska förh.: man (vanl. av lägre samhällsställning) som mottagit ngn annans barn till fostran o. vård under uppväxtåren; jfr -DOTTER 2, -SON 2 samt FOSTERBRODER 2 a. Dalin Hist. 1: 453 (1747). Töm ditt horn, och låt mig sluta / spelet, fosterfader huld! Tegnér (WB) 5: 37 (1825).
3) (numera knappast br.) bildl.: fostrare, vårdare, uppfostrare. PJGothus UndLära L 6 b (1592). Gudh wil, at Öfwerheten skal medh sitt ämbete wara .. Gudz församblingz Fosterfader. OMartini Pred. D 4 b (1606). Blommornas fosterfader, den strålande Phoebus. Frey 1843, s. 334.
Avledn.: fosterfaderlig, adj. (mera tillf.) till FOSTER-FADER 1. Fosterfaderliga omsorger. Valerius 2: 219 (1837). Atterbom Minnest. 1: 260 (1848). —
-FOLK. (†)
1) [efter Bib. 1541 (se nedan); ytterst efter motsv. uttr. i hebr.] folk som står under ngns (Guds l. en gudoms) särskilda vård o. beskydd, egendomsfolk; särsk. (i bibl. språk) i uttr. Guds l. Herrens fosterfolk; jfr -FÅR, -HJORD. Han är wår Gudh, och wij hans foosterfolck. Psalt. 95: 7 (Bib. 1541). Themis fosterfålk (dvs. romarna). LejonkDr. 22 (1689). Ett Herrans fosterfolk. Wallin Rel. 4: 181 (1816). Kindblad (1871).
2) [jfr FOSTER-JORD, -LAND] folk som ngn tillhör, (ngns) folk l. nation; (ngns) landsmän. Tessin Bref 1: 250 (1753). En Gustaf Adolph, som .. rest sig och sit foster-folk oförgängeliga stoder. Därs. 2: 213 (1754). —
-FÅR. [efter Bib. 1541 (se nedan); ytterst efter motsv. uttr. i hebr.] (i bibl. språk, numera föga br.) jfr -HJORD. J menniskior skolen wara mijn foosterfåår, och iagh wil wara idhar Gudh. Hes. 34: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: I ären mina får, I ären får i min hjord). (Gud) är then osz hafwer skapat / Til sitt folck och fosterfåår. Ps. 1695, 84: 2. Wallin Rel. 4: 240 (1837). —
-FÖRÄLDRAR, pl. jfr -FADER 1 o. -MODER 2. Lind (1749; under pfleg-eltern). Skulle .. (fosterbarn) ifrån Husbonde eller Fosterföräldrar olofligen afvika. AdP 1800, s. 269.
-HEM.
-HJORD. [efter Bib. 1541 (se nedan); ytterst efter motsv. uttr. i hebr.] (i bibl. språk) bildl. om (grupp av) människor ss. stående under ngns (i sht Guds) särskilda vård o. beskydd (liksom en hjord under sin herdes); numera bl. ngn gg i uttr. Guds l. Herrens fosterhjord o. d.; jfr -FOLK, -FÅR. Wee idher heerdar j som förderffuen och förskingren min foosterhiord, sägher Herren. Jer. 23: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: fåren i min hjord). (En andlig lärares) folck och fosterhiord (dvs. hans församling). Swedberg SabbRo Förmäle § 3 (1710). —
-JORD. (i sht i högre stil) fosterland; fosterbygd. Swedberg Schibb. 324 (1716). Du Hjeltars fosterjord, du gamla Svea Rike. Leopold 2: 124 (1815). Alldrig skall vår fosterjord / Af våldets makt ur oförblödda bataljoners armar ryckas. Runeberg 5: 8 (1860). —
-LAND, se d. o. —
-LÖN. ersättning för ett barns fostran o. vård; jfr -LEGA. Wollimhaus Ind. (1652). Hjelt Medicinalv. 2: 255 (1892). —
-MODER, i sht vard. äv. -MOR. [fsv. fostermoþir (i bet. 1)]
1) till 2 (o. 3): amma; fostrarinna, vårdarinna. VarR 10 (1538). Om een eller flere skulle förordnas till Drottningens (dvs. den unga Kristinas) fostermöder. RP 7: 384 (1639). Natten, villornas och brottens fostermor. Wallin Rel. 1: 36 (1813).
2) till 3: kvinna som (ss. eget) upptagit l. mot ersättning mottagit en annans barn till fostran o. vård i moders ställe. Visb. 1: 103 (c. 1620). En fosterdotter, som tillgripit sin fostermoders egendom. Backman Lags. 2: 171 (efter handl. fr. 1762). —
-ORT. (†) födelseort, hemort; äv. bildl. Börk Darius 41 (1688). Vindarne .. / Framstörta, dånande, från deras fosterort. JGOxenstierna 5: 97 (c. 1817). —
-SON. [fsv. fosterson]
1) gosse l. ung man som ngn upptagit (ss. eget barn) till fostran o. vård i föräldrars ställe; i icke fackmässigt språk ofta även om adoptivson. Stiernhielm Fateb. B 4 b (1643). Carl Carlson Gyllenhielm hafwer erkändt H: Sewedh och Nils Bååt för Fostersöner. RARP 4: 301 (1650). Rydberg RomD 79 (1877). (numera föga br.) bildl. GFGyllenborg Vitt. 1: 231 (1759, 1795). En romantikens fiende och antikens fosterson som B. E. Malmström. Söderhjelm Runebg 2: 523 (1906).
2) i fråga om fornnordiska förh.: gosse (av hög börd) som ngn (vanl. av lägre samhällsställning) fått sig anförtrodd till fostran o. vård under hans uppväxtår; jfr -DOTTER 2, -FADER 2 samt FOSTERBRODER 2 a. Verelius Herv. 134 (1672). Tegnér (WB) 5: 10 (1822). —
-STAD. (i sht i högre stil) födelsestad, fädernestad. L. Paulinus Gothus Arch. 17 (1630). Levertin 23: 190 (1901). —
-SYSKON, pl. jfr FOSTERBRODER 1, 2 a o. -SYSTER. Fridthjofer .. samt Kongsdottren .. (voro) fostersyskon. Björner Fridth. 2 (1737). —
-SYSTER.
1) i allm.: flicka som uppfostras l. kvinna som blivit uppfostrad tillsamman med ngn annan l. andra utan att vara hans l. hennes l. deras värkliga syster; jfr FOSTERBRODER 1. Verelius 78 (1681); jfr 2.
2) i fråga om fornnordiska förh.; jfr FOSTERBRODER 2 a. Schultze Ordb. 5296 (c. 1755). Ling Tirf. 1: 21 (1836). —
B (†): FOSTRA-FADER, se A.
FOSTRAN, r. l. f. (m. Lind (1749; jämte f.)). vbalsbst. till FOSTRA, v. 1) (†) till 2 a: förhållande(t) att frodas l. trivas; trivsel, tillväxt. RelCur. 16 (1682). Lind (1749). 2) (i sht i högre stil) till 3: underhåll o. vård (som ngn giver ett barn l. som detta åtnjuter); fostrande, uppfostran; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Fysisk fostran (dvs. vård o. utbildning i fysiskt avseende). Barn som mottagits till fostran. Ungdomens fostran till goda seder. Ehrenadler Tel. 512 (1723). Pengar spare man ej, til Barnens fostran och upkomst. Nicander GSann. 9 (1766). (De praktiska övningarna inom teologiska fakulteten) åsyfta de studerandes fostran till prästämbetets förvaltning. SFS 1903, nr 112, s. 5. jfr BARNA-, UNGDOMS-FOSTRAN. —
FOSTRARE, m. (forst- 1640—1641) (i sht i högre stil) till 3: person som fostrar (ngn); vårdare; uppfostrare; äv. oeg. o. bildl. I store Herrar, öpner Christo idhart land och stadh, warer hans Kyrkios fostrare. PErici Musæus 1: 46 a (1582); jfr FOSTRA, v. 2. Der växte uti Hildings gård / två plantor under fostrarns vård. Tegnér (WB) 5: 5 (1822). SFS 1902, nr 63, s. 3. jfr SJÄLV-FOSTRARE.
Ssgr: fostrar(e)-kall, n.
-uppgift. —
FOSTRARINNA, f. (fosterinna Nordenflycht) (i sht i högre stil) fem. till FOSTRARE; eg. o. bildl. Nordenflycht QT 1745, s. 14 (bildl.). O min mor, min fostrarinna! Castrén Res. 1: 260 (1852). Stenig hon (dvs. ön Ithaka) är, men en god fostrarinna af män. Lagerlöf HomOd. 99 (1908). —
FOSTRING, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content